I det här avsnittet ska vi titta på hur förloppet ser ut från att ett brott polisanmälts, tills att en påföljd utdöms vid en tingsrätt. Men det är inte bara brottmål som avgörs vid Sveriges 48 tingsrätter, utan även tvistemål. Vi ska därför också gå igenom hur rättsprocessen i ett tvistemål går till.
Koppling till kurs- och ämnesplaner hittar du längre ner i texten.
När ett brott har begåtts
Rättssäkerhet innebär att det det finns ett rättvist rättssystem, det vill säga att alla människor är lika inför lagen och att domstolarna inte dömer människor på lösa grunder. Därför är det viktigt att det finns tydliga riktlinjer för hur en rättsprocess ska gå till.
Det första som sker efter att ett brott har begåtts är att det anmäls till polisen. Därefter inleds det som kallas för förundersökning (som är samma sak som brottsutredning).
Efter att en misstänkt gärningsperson gripits tar åklagaren över och blir förundersökningsledare. Vid mindre allvarliga fall lämnas inte ärendet över till åklagaren. Det är åklagaren som tar ställning till om det finns tillräckliga bevis mot den misstänkte för att väcka åtal.
Åklagaren väcker åtal - ett brottmål skapas
För att kunna åtalas för ett brott måste den misstänkte ha fyllt 15 år, vilket är den ålder man blir straffmyndig i Sverige. Är den misstänkte yngre än 15 år så lämnas ärendet över till de sociala myndigheterna.
Vid ett åtal lämnar åklagaren över en stämningsansökan mot den misstänkte gärningspersonen till tingsrätten. Tingsrätten är den lägsta instansen (nivån) av domstolar i Sverige och det är där alla processer i brottmål tar sin början (se föregående avsnitt). Om tingsrätten anser att kriterierna för en stämningsansökan är uppfyllda så utfärdas en stämning.
I rättegångsbalken (RB) benämns den åtalade som "den tilltalade" (rättegångsbalken är det lagområde där alla bestämmelser kring rättsprocesserna står upptagna - se tidigare avsnitt). Den som är drabbad av brottet kallas å andra sidan för "målsägande".
Om brottet bedöms som allvarligt och påföljden (straffet) blir annat än böter, utses i de flesta fall en offentlig försvarare (försvarsadvokat) som ska föra den tilltalades talan under rättegången. Om den tilltalade blir frikänd betalar staten kostnaden för den offentlige försvararen. Men om den tilltalade döms, blir hen själv skyldig att betala kostnaderna för försvarsadvokaten. Som tilltalad kan man annars begära att biträdas av en privat försvarare, men då får man själv stå för kostnaden.
Rättegång kring ett brottmål
Rättegångens centrala del kallas för huvudförhandling. Det är juristdomaren som leder rättegången och är rättens ordförande. Det är domaren som ger ordet till parterna i rättegången. Domaren har tre nämndepersoner (lekmannadomare) till sin hjälp. Dessa är politiskt utsedda av de partier som representeras i kommunfullmäktige i den kommun där tingsrätten är belägen (det finns 48 tingsrätter runt om i Sverige). Nämndepersonerna måste dock vara opartiska och får aldrig ta ställning utifrån sin partitillhörighet. Nämndepersonernas roll är att ge rättegången en folklig och demokratisk förankring, men också att ge råd till domaren.
Parterna i själva brottmålet är den tilltalade (biträdd av sin försvarare) samt åklagaren som driver målet mot den tilltalade. Den målsägande, vars mål åklagaren driver, finns ofta på plats i rättssalen. Därutöver förekommer det ofta vittnen som ska förhöras under rättegången.
Själva rättegången börjar med ett upprop där ordföranden (domaren) ropar upp alla deltagande parter. Efter att domaren klargjort att det inte finns några hinder att genomföra rättegången, sker en gärningsbeskrivning. I den presenterar åklagaren vad som skett, vad den tilltalade är misstänkt för och om det finns något nekande eller erkännande av gärningen. Efter det gör åklagaren en sakframställan där förundersökningen presenteras. Här kommer även försvaret (försvarsadvokaten) med sina invändningar.
En viktig del av rättegången är förhören. Först förhörs den målsägande av både åklagaren och av försvararen. Sedan förhörs den tilltalade och slutligen följer förhör med eventuella vittnen till gärningen.
I sitt slutanförande ger åklagaren en sammanfattning av åtalet och lämnar ett yrkande om påföljd. Med det menas att åklagaren ger ett förslag till rätten om vilken påföljd som är lämplig.
Efter slutanförandet samlas domaren och nämndepersonerna för överläggning. Detta sker bakom stängda dörrar och ingen annan får närvara. Domaren redogör här för sin uppfattning och nämndepersonerna får tillfälle att ge sin syn på målet. I flertalet fall är domaren och nämndepersonerna eniga om vilken påföljd som ska utdömas. Det kan dock inträffa att tingsrätten inte är enig och då utdöms den påföljd som är lindrigast för den tilltalade. Ett åtal kan också ogillas av tingstätten, vilket innebär att den tilltalade frikänns (t.ex. i brist på bevis). Åklagaren har alltid möjlighet att överklaga en frikännande dom till andra instans (hovrätten).
Den sista delen av rättegången är när domen avkunnas (meddelas officiellt). Detta sker antingen direkt i anslutning till rättegången eller inom 14 dagar.
De påföljder som man kan dömas till i Sverige är böter, fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn med samhällstjänst, vård inom socialtjänsten eller rättspsykiatrisk vård. Det kan också vara så att den åtalade frias.
Vad gäller i ett tvistemål?
Ett tvistemål uppstår då två parter är oense och frågan endast går att lösa på rättslig väg.
Ett tvistemål inleds när någon lämnar in en stämningsansökan med ett yrkande (orsaken till tvisten) till tingsrätten. Personen som lämnar in stämningsansökan kallas för kärande och om tingsrätten tar upp målet kallas motparten i målet för svarande. Den som är svarande ska lämna in en kommentar (svaromål) till tingsrätten där denne tar ställning för eller mot stämningsansökan. I flertalet fall är svaromålet nekande till yrkandet.
I de fall då parterna inte kommer överens sammankallar tingsrätten de inblandade till ett sammanträde som leds av en juristdomare. Under detta sammanträde försöker tingsrätten sätta sig in i ärendet och om det är möjligt försöka få parterna att lösa tvisten genom förlikning, d.v.s. att parterna själva kan komma fram till ett bud eller en överenskommelse.
Om inte parterna kan förlikas inleder tingsrätten en huvudförhandling i ärendet. Under huvudförhandlingen, som leds av en juristdomare, får inte parterna komma med nya bevis eftersom tvistemålet måste vara uppbyggt på fakta som framkommit innan rättegången. Då rättegången inleds får parterna själva driva processen. Tingsrätten förhåller sig passiv och lyssnar in de argument som framkommer. Den som lämnat in stämningsansökan har bevisbördan. Det innebär att det är käranden som ska presentera bevis mot motparten (svaranden).
I tvistemål som rör större ekonomiska värden deltar en till tre juristdomare vid huvudförhandlingen. I de fall då det handlar om lägre ekonomiska värden är det oftast bara en juristdomare med. I familjemål sitter även tre nämndepersoner med under huvudförhandlingen.
Tvistemål kan bli ekonomiskt dyra att driva eftersom den som förlorar tvistemålet i de flesta fall också måste betala motpartens rättegångskostnader. Undantag gäller för familjemål. I dessa står var och en av parterna för sina egna rättegångskostnader.
Tvistemål delas in i två olika kategorier:
- Dispositiva tvistemål handlar om ärenden kring pengar, arv, testamenten med mera. I dessa tvistemål är det parternas yrkanden som styr hur domstolen dömer. Här tillåts att parterna förlikas själva och gör upp om en lösning.
- Indispositiva tvistemål berör ärenden såsom äktenskapsskillnad, vårdnad av barn eller umgängesrätt vid skilsmässa. I dessa tvistemål har staten ett sådant intresse i själva sakfrågan att de enskilda parterna inte får avgöra tvisten själva genom förlikning. I ett indispositivt tvistemål kan således domstolen döma mot parternas yrkanden, t.ex. till förmån för barnet (eftersom barnets bästa alltid betraktas som det viktigaste).
Litteratur
Eva Lundberg, Mikael Pauli, Erik Öman, Privatjuridik, Gleerups Utbildning AB, 2011.
Kjell Lundmark, Ulf Staberg, Arne Halvarson, Sveriges statsskick - Fakta och perspektiv, Liber Ab, 2009.
Mattias Nilsson, Juridiken - En introduktion till rättsvetenskapen, Jure förlag, 2011.
Niklas Eklund, Polisen - verksamhet och arbete, Liber, 2018.
Stefan Melin, Juridikens begrepp, Lustus, 2012.
Stefan Melin, Våra domstolar: organisation och verksamhet, Norstedts juridik, 2012.
Torbjörn Larsson, Det svenska statsskicket, Studentlitteratur AB, 1997
Text: Carl-Henrik Larsson, fil.mag i historia. Leg. gymnasielärare i historia, religion och samhällskunskap samt skribent i kulturtidskriften Nordisk Filateli
Koppling till skolans styrdokument
Innehållet är kopplat till grundskolans kursplaner för Samhällskunskap åk 4-6 och Samhällskunskap åk 7-9, samt till gymnasiets ämnesplan för Privatjuridik.
