Många olika folk har under tidernas lopp stridit om makten i det som är dagens Jordanien. På 600-talet lade araber under sig regionen, på 1500-talet erövrades den av turkarna, som kom att styra i 400 år. De kördes ut i slutet av första världskriget med hjälp av engelsmännen, som här upprättade det brittiska mandatet Palestina. Jordanien skildes ut och erkändes 1923 som Transjordanien, lett av emir Abdullah. Full självständighet fick landet först 1946, nu med Abdullah som kung.
Jordaniens historia
ANNONS
ANNONS
Jordanien tros ha varit bebott sedan yngre stenåldern (6000-1800 f Kr) men de första kända staterna här var kungadömena Ammon, Edom, Gilead och Moab på 1200-talet f Kr. De låg i ständig fejd med kungariket Israel, som en tid behärskade västra delen av dagens Jordanien.
Från ca 800 f Kr och 500 år framåt dominerades området av de stora antika rikena Assyrien, Babylonien och Persien. Under denna tid erövrades landets södra del av ett arabiskt nomadfolk, nabatéerna. De utvecklade en handelskultur och gjorde på 300-talet f Kr Petra till huvudstad. Deras stat, som bestod i 600 år, kom så småningom att omfatta merparten av nuvarande Jordanien och Syrien.
Under kejsar Trajanus 106 e Kr inkorporerade romarna Petra i sitt välde.
Kristendomen fick tidigt fäste i området. Västra delen av dagens Jordanien tillhörde en tid det kristna Bysans (Östrom) men på 630-talet erövrades det av araberna och under flera hundra år administrerades nuvarande Jordanien av Syrien. Arabernas välde tog slut 1517 när Syrien inlemmades i det turkiska Osmanska riket och fyra sekler av stagnation följde.
I slutet av första världskriget besatte arabiska styrkor hamnstaden Aqaba. Med hjälp av brittisk militär drev de undan turkarna och tog kontroll över dagens Jordanien. Britterna hade lovat araberna självständighet efter kriget, men istället delade de och fransmännen upp regionen mellan sig. Dagens Jordanien samt området väster om Jordanfloden, d v s nuvarande Israel, Västbanken och Gaza, blev 1920 det brittiska mandatet Palestina. Året därpå avskilde britterna området öster om floden från övriga Palestina och upprättade emiratet Transjordanien.
Som formell ledare över Transjordanien erkändes emir Abdullah, son till den arabiske kungen, storsharif Hussein, som styrde över muslimernas heliga stad Mekka. 1925 fick Jordanien sina nuvarande gränser, då Abdullah inkorporerade Aqaba och Maan i sitt rike.
Det var då ett fattigt och outvecklat land, bebott av några hundratusen nomader. Med brittisk hjälp påbörjades en modernisering. Britterna hjälpte också till att bygga upp en armé, Arablegionen, som blev en av arabvärldens effektivaste.
År 1923 erkändes Transjordanien som en nationalstat under brittiskt beskydd. Från 1928 kontrollerade britterna enbart utrikespolitik och finanser. Samma år fick landet sin första författning och ett lagstiftande råd upprättades.
Full självständighet fick landet 1946, efter andra världskrigets slut. Då upprättades det Hashemitiska kungadömet Transjordanien och Abdullah utropades till kung. Fram till 1957 behöll dock britterna vissa militära installationer i landet i utbyte mot fortsatt social och ekonomisk hjälp.
Läs i Landguiden om Jordaniens historia - tiden efter andra världskriget och framåt.
FÖRFATTARE
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet

Läs mer om