Förutom de fyra ädla sanningarna om lidandet bör fyra grundläggande dygder känneteckna en buddhists liv, nämligen: kärleksfull vänlighet, medlidande, medglädje och fördomsfri sinnlig balans.
Kärnan i buddhismen
Metoderna i den åttafaldiga vägen och de fyra dygderna (se ovan) kan liknas vid den kristna Bibelns budord. Det är framförallt genom sina etiska handlingar, inte sin tro (som t.ex. inom de monoteistiska religionerna), som buddhisten kan nå upplysning.
De fyra ädla sanningarna inklusive den åttafaldiga vägen utgör tillsammans med de fyra dygderna huvudpunkterna för hela den buddhistiska läran.
En ännu bredare sammanfattning av buddhismen finns i de tre juvelerna som förenar alla buddhister. De tre juvelerna utgörs av de viktigaste delarna av buddhismen: Buddha (läraren), dharma (läran) och sangha (gemenskapen eller församlingen som inkluderar alla aktiva buddhister).
Olika riktningar inom buddhismen
Liksom i de flesta religioner finns det inom buddhismen många olika slags varianter av läran. Vissa ser Buddha enbart som en läromästare, medan andra upplever honom som en gud.
Buddhismen kan delas in i tre huvudriktningar: mahayana, theravada och vajrayana - som var och en i sin tur har utvecklat olika skolor.
Mahayana, den stora vagnen, är den absolut största riktningen inom buddhismen. Namnet syftar på att alla som vill kan få plats i den stora vagnen som leder till nirvana. Detta betyder att alla människor kan bli en buddha i det här livet, men det krävs i regel många återfödslar som mahayanabuddhist innan.
Mahayana räknar Siddharta Gautama som den främste av alla buddhor, men det kan förekomma många andra mindre betydelsefulla buddhor. En sådan buddhagestalt kallas för bodhisattva och är en person som nått insikt och är nära upplysning, men som avstått från nirvana för att istället kunna hjälpa andra människor att nå visdom (vilket leder till en bättre återfödelse inom samsara). Bodhisattvor vördas därför som om de vore helgon eller ett slags gudar. Mahayana dominerar bland annat i Kina, Sydkorea och Japan.
Theravada, de äldstes skola, håller fast vid att det bara finns en Buddha och inga gudar. Buddha uppfattas enbart som en läromästare som visar människor den åttafaldiga vägen till upplysning. Vägen går över många återfödslar innan man som munk eller nunna till slut når nirvana.
Möjligheten att nå upplysning i detta livet är därför ytterst begränsad för vanliga människor. Theravada finns i Sri Lanka, Thailand, Burma, Laos och till viss del i Kambodja och Vietnam.
Vajrayana, diamantvagnen (något som inte kan förstöras), härstammar från mahayanabuddhismen och är känd sedan 600-talet e.Kr. Vajrayanabuddhismen förekommer främst i länderna i Himalaya och är en blandning mellan mahayanabuddhism och lokala folkliga traditioner.
Inom vajrayana läggs stor vikt vid magiska ritualer, yoga och tantrism (mystiska diagram, religiösa formler, mantran m.m.). I Tibet har en egen form av vajrayanabuddhism utvecklats som kallas tibetansk buddhism. Den tibetanska buddhismens ledare kallas för Dalai lama, en bodhisattva.
I Japan finns dessutom en buddhistisk tradition som kallas zen som härstammar från mahayanabuddhismen. ”Zen” betyder meditation. Inom zenbuddhismen utgör därför meditation vägen till befrielse. Zen går i likhet med Buddhas ursprungliga lära ut på att koppla bort alla kroppsliga begär och därigenom nå andlig frihet. Målet är att nå "satori", bryta igenom sinnelig förvirring och upptäcka sin egen buddhanatur.
Precis som i mahayana och tibetansk vajrayana menar man inom zen att vi i vårt sanna tillstånd redan är uppvaknade men på grund av tillfälliga lager av förvirring har vi glömt bort vår sanna natur. Za-zen (meditation) syftar till att frigöra oss från sådana lager av förvirring.
Buddhismens klosterväsen
Siddharta Gautama fick många anhängare som vandrade med honom och ville följa hans lära. För dem skapade han en munkorden och en nunneorden.
Det buddhistiska klosterväsendet med dess munkar och nunnor spelar en viktig roll inom buddhismen. Munkidealet hålls högt eftersom munkar och nunnor anses ha nått långt i vägen till upplysning.
Munkar och nunnor lever i frivillig fattigdom och celibat. Det är andra människors uppgift att försörja munkarna och nunnorna med mat. Systemet fungerar eftersom det anses vara hedersamt och samtidigt en religiös plikt att skänka av sin mat till en munk eller nunna.
I klostren ägnas mycket tid åt studier undervisning och meditation.
