Alla ledande bolsjeviker ställde sig bakom detta beslut. När Stalin i slutet av 1920-talet tystade sin siste konkurrent om makten, Nikolaj Bucharin, kunde han använda de partiregler som Bucharin själv varit med om att införa. Till partireglerna hörde också den så kallade demokratiska centralismen, som tvingade lägre nivåer inom partiet att underkasta sig den styrande partigruppen. Denna organisationsprincip, som utformats när partiet verkade underjordiskt i Tsarryssland, fortsatte att gälla under alla år av sovjetmakt. Partiets högsta organ bestod av politbyrån, sekretariatet och centralkommittén.
Diktatur och terror
1924 avled Lenin. De följande åren lyckades chefen för partiets sekretariat, Josef Stalin, stegvis samla makten i sina händer och undanröja alla konkurrenter i den högsta partiledningen. Åren 1929–1932 genomdrev han en brutal kollektivisering av jordbruket, där all mark förstatligades och övergick i så kallade kolchoser, som på papperet ägdes kollektivt, eller i stora statsjordbruk, sovchoser. Välbärgade bönder, så kallade kulaker, förvisades med sina familjer till avlägsna landsdelar där flertalet dog.
I de bördiga jordbruksområdena i Ukraina utbröt svår hungersnöd och flera miljoner människor svalt ihjäl. Samtidigt inleddes en intensiv industrialisering, där man särskilt satsade på den tunga industrin. Ett system för central planstyrning av hela ekonomin byggdes upp.
Denna ”revolution uppifrån” slog sönder den tidigare ekonomiska och sociala strukturen i samhället och gjorde alla människor beroende av staten för sin försörjning. Priset för denna samhällsomvandling blev mycket högt i form av svält, sjukdomar och andra umbäranden. Säkerhetspolisen fick allt större befogenheter för att stävja alla protester.
Den stalinistiska terrorn mot så kallade folkfiender under åren 1934–1938 slog mot alla sektorer av samhällslivet, främst statsapparaten, partiapparaten och militären, men den drabbade hög som låg. Miljontals människor avrättades, deporterades eller dog i läger.
Andra världskriget
Mot slutet av 1930-talet försökte Stalin förebygga ett befarat angrepp från Hitler-Tyskland. I augusti 1939 undertecknade Sovjetunionens och Tysklands utrikesministrar Vjatjeslav Molotov och Joachim von Ribbentrop en pakt med löften om neutralitet och hemliga klausuler som delade upp Europa i ryska och tyska intressesfärer. Följande vecka anföll Tyskland Polen. Sovjetunionen marscherade in i Polen från öster, angrep Finland och ockuperade de baltiska staterna och Bessarabien.
När det tyska anfallet på Sovjetunionen ändå kom den 22 juni 1941 var den sovjetiska beredskapen dålig. Den militära ledningen var till stora delar ung och oerfaren, eftersom Stalins terror hade slagit hårt mot officerskåren. Tyskarna ryckte fram blixtsnabbt. På senhösten 1941 ockuperade de ett område som rymde närmare hälften av Sovjets förkrigsbefolkning.
Krigets vändpunkt blev slaget vid Stalingrad 1942–1943, som slutade med tysk kapitulation. Röda armén gick därefter till offensiv, återerövrade förlorade områden och trängde igenom Östeuropa och in i Tyskland. Vid Jaltakonferensen 1945 drog Stalin, Roosevelt och Churchill upp planerna för ockupationen av Tyskland efter krigsslutet. Se även andra världskriget >
Krigets kostnader blev ohyggliga för Sovjetunionen. Minst 27 miljoner människor miste livet och landet utsattes för ofantliga materiella skador. Ändå gick landet ut ur kriget som den enda verkliga stormakten i Europa med underlydande stater i ett framväxande ”socialistiskt block”. Territoriellt hade Sovjetunionen vuxit avsevärt genom införlivandet av östra Polen, norra Ostpreussen, Transkarpatien, Bessarabien, norra Bukovina, delar av Karelen, de baltiska staterna samt delar av ögruppen Kurilerna och ön Sachalins södra del.
Läs i Landguiden om Rysslands historia - tiden efter andra världskriget och framåt.
FÖRFATTARE
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om