Några av de äldsta kända spåren av mänskliga varelser har påträffats på Afrikas horn. I början av vår tideräkning växte Aksum fram som en regional stormakt, med centrum i nuvarande Etiopiens norra delar. På 300-talet blev det ett kristet rike. En självständig statsbildning med en kärna av amharer och tigreaner har sedan dess existerat i området, om än med varierande utbredning och med ett kort avbrott för italiensk ockupation 1936–1941.
I Etiopien – eller Abessinien som det också har kallats genom historien – har över fyra miljoner år gamla fynd av förmänniskor, hominider, gjorts på flera håll. Det mest kända är skelettet av ”Lucy” som påträffades 1974 i Awashdalen i den nordöstra regionen Afar. I samma område har lämningar grävts fram från runt år 7 000 f Kr vilka visar att man vid den tiden bedrev ett primitivt jordbruk.
Redan ett par årtusenden före vår tideräkning förekom handel med Egypten. Runt år 700 f Kr uppstod i norra Etiopien en högkultur som odlade spannmål, anlade bevattningsanläggningar och tillverkade järnredskap och keramik. Handel bedrevs med greker, romare, araber och andra folk kring Röda havet. Bland varor som exporterades fanns elfenben, noshörningshorn, guld, silver och slavar. Kanske var det detta folk som antikens greker kallade aithiopiai (brända ansikten).
Aksumriket blir kristet
Bland flera småstater längs Rödahavskusten och de närliggande högländerna växte så småningom Aksumriket fram. Aksum hade sitt centrum i Eritrea och Tigray och upplevde en storhetstid mellan 300- och 600-talen e Kr, då kungadömet behärskade stora delar av nuvarande norra Etiopien, Eritrea och Jemen. Under kung Ezanas regering (ca 325-350) utsträcktes väldet till Nilen. Ezana omvändes till kristendomen och gjorde den till landets officiella religion.
Genom islams utbredning under 600- och 700-talen blev Aksum isolerat, inte minst i religiöst avseende. Den enda kontakten med övrig kristenhet var med den koptiska kyrkan i Egypten. Aksum-riket krympte till en småstat, men det kulturella arvet levde kvar. Huvudstaden flyttades söderut till Lalibela. I samband med en religiös renässans under 1100-talet koncentrerade man sig på kyrk- och klosterbyggen och under denna period kom klippkyrkorna i Lalibela till.
Etiopiens politiska tyngdpunkt försköts ytterligare söderut sedan en ny dynasti tagit över 1270. Den nye kejsaren, kallad negusa nagast (konungarnas konung) hävdade sin härstamning från den judiske kungen Salomo och drottningen av Saba, något som saknar historisk täckning. Kejsaren centraliserade makten och ett feodalt samhällsskick utvecklades med militär aristokrati i toppen och bönder i botten.
Europeiska missionärer
Två "syskonfolk", amharer och tigreaner, utgjorde rikets etniska kärna. Landets territorium utvidgades under hårda strider med muslimska grannfolk fram till 1468 då Etiopien nådde sin i historien hittills största utsträckning. Under 1520-talet lyckades de splittrade muslimerna enas i ett heligt krig mot de kristna etiopierna, men med portugisisk hjälp kunde etiopierna besegra muslimerna 1543. Samtidigt anlände portugisiska katolska missionärer, som försökte få etiopierna att acceptera Roms överhöghet.
I nästan ett sekel kämpade pro- och antikatolska grupper om makten. Därefter utvisades jesuiter och alla andra katolska missionärer. Denna religiösa strid efterlämnade en fientlighet mot kristna utlänningar och européer som varat ända fram till våra dagar. Den bidrog också till ett par seklers isolering från omvärlden. Den kejserliga familjen drog sig tillbaka till Gondar som blev ny huvudstad.
Fram till mitten av 1800-talet var Etiopien splittrat i en rad inbördes stridande kungadömen. Landet enades under kejsar Menelik IIs regeringstid (1889-1913), då Etiopien i stort sett nådde sina nuvarande gränser. I slaget vid Adwa 1896 besegrade Menelik en italiensk styrka. Italien, som hade ockuperat Eritrea, stoppades därmed från fortsatt expansion in i landet (se vidare Eritrea: Äldre historia). Meneliks armé erövrade även områden i söder bebodda av boskapsskötande oromoer, somalier och en rad jordbrukande folkgrupper.
Mångkulturellt imperium
Erövringarna gjorde Etiopien mångkulturellt. Amharer och tigreaner blev en minoritet i sitt eget imperium men behöll sin politiska och ekonomiska makt. I de bördiga områdena i söder lade de amhariska erövrarna beslag på stora gods vars jordar arrenderades ut till den besegrade lokala befolkningen. Därmed grundlades en djupgående motsättning mellan rika jordägare, ofta bosatta i städer, och deras fattiga arrendatorer.
År 1930 utropades Tafari Makonnen till kejsare under namnet Haile Selassie I. Fem år senare anfölls Etiopien av Italien, och 1936 intogs Addis Abeba utan strid. Eritrea och Italienska Somaliland slogs samman med Etiopien till Italienska Östafrika. Men redan 1941, i samband med andra världskriget, befriade brittiska trupper Etiopien och kejsaren kunde återvända från sin landsflykt.
Britterna återupprättade de gränser Etiopien hade haft före 1935. Därför avskildes Eritrea, som dock etiopierna krävde att få behålla. Efter beslut i FN 1950 blev Eritrea en autonom enhet i federation med Etiopien, men 1962 annekterade Etiopien området.
Läs i Landguiden om Etiopiens moderna historia från 1962 och framåt.
FÖRFATTARE
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om