Det område där Togo ligger har genom århundradena varit omstritt. Före den koloniala tiden låg det inklämt mellan de mäktiga staterna Ashanti i nuvarande Ghana och Dahomey i nuvarande Benin. Senare kom det att hamna i skärningspunkten mellan de brittiska och franska kolonialmakternas besittningar.
De första ewe-folken från områden i nuvarande Nigeria började anlända till Togo på 1200-1300-talen. Portugiserna kom 1481 som första européer till området. Längs Togos kust upprättades europeiska fort och handelsstationer.
På 1600-talet började folkgrupper från dagens Ghana, Burkina Faso och Elfenbenskusten invandra till Togo.
Ewe i söder fungerade redan före kolonialtiden som en länk mellan krigarfolk, som tillfångatog slavar, och handlare i kuststäderna, som sålde dem vidare. På 1840-talet anlände tyska missionärer och köpmän till området. År 1884 slöts ett avtal mellan Tyskland och ledarna för folken i området. Tyskland gjordes därigenom till "skyddsmakt" - i praktiken kolonialhärskare – över vad man kom att kalla Togoland. Tyskarna grundade stora plantager och byggde upp ett väl fungerande utbildningssystem.
Efter första världskriget, och Tysklands nederlag 1918, tog Nationernas förbund (NF, föregångare till FN) över ansvaret för kolonin Togoland, som delades i två delar: Frankrike fick ansvar för den östra delen, det nuvarande Togo, och Storbritannien den västra (som ligger i dagens Ghana). Ewe-folket i södra Togoland kom därmed att splittras, vilket senare periodvis ledde till motsättningar.
Efter andra världskrigets slut fortsatte Frankrike och Storbritannien att ansvara för Togoland, nu på uppdrag av FN. År 1956 hölls en folkomröstning under FN:s överinseende om områdets framtida status. I det brittiska området röstade en majoritet för en förening med Guldkusten (nuvarande Ghana), trots starkt motstånd från ewe. Befolkningen i den franska delen valde att låta denna bli en självstyrande republik inom det franska samväldet. Den fick namnet Togo.
Fransmännen utsåg Nicolas Grunitzky, ledare för Togos framstegsparti, till premiärminister, men när val hölls 1958 segrade Kommittén för ett enat Togo, under ledning av Grunitzkys svåger, affärsmannen Sylvanus Olympio. Olympio, som var en stark förespråkare för ewefolkets återförening, utsågs till premiärminister och blev sedan president när landet blev självständigt 1960.
Läs i Landguiden om Togos moderna historia från 1960 och framåt.
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
