Den moderna staten Irak är ung, grundad under 1900-talet under brittiskt överinseende, men området kring Eufrat och Tigris har varit scenen för några av de äldsta civilisationerna i mänsklighetens historia. Här har sumerer, babylonier, romare, perser, araber och många andra styrt stora imperier. Från 1500-talet ingick dagens Irak i det osmanska imperiet, ända fram till första världskriget då området erövrades av Storbritannien.
Iraks historia
Området under forntiden och antiken
Arkeologer har hittat spår av 120 000 år gamla bosättningar på den bördiga slätten mellan Eufrat och Tigris. Enligt forskarna bedrevs där jordbruk med konstbevattning för 9000 år sedan och metallframställning var en känd konst. I tvåflodslandet Mesopotamien föddes senare världens första civilisation: det sumeriska riket 3200-2000 f Kr. Sumererna härskade över ett stort antal stadsstater i den del som nu utgör södra Irak.
Efter sumererna erövrades Mesopotamien av elamiter, hettiter, assyrier, babylonier och perser innan Alexander den store år 330 f Kr intog det persiska riket och förde hellenistisk kultur till området.
Alexander följdes av romarna och Mesopotamien blev under kommande sekler föremål för strider mellan Rom och olika regionala riken, till exempel sassaniderna, innan området erövrades av araber efter slaget vid Jalula år 637.
Mesopotamien islamiseras
Mesopotamien islamiserades snabbt och blev från år 750, med den nybyggda huvudstaden Bagdad, centrum för det abbasidiska kalifatet. Det blomstrade i ett halvt årtusende och var dåtidens starkaste rike inom det arabiska väldet. Enligt nutida beräkningar kan 30 miljoner människor då ha levt i vad som nu är Irak.
I mitten av 1200-talet invaderade mongolerna Bagdad under Djingis khans sonson Hulagu. Därefter följde tre sekler av maktstrider mellan mongoler, perser och turkar innan turkarnas rike, det osmanska imperiet, 1535 erövrade dåtidens Irak.
Men från mongolernas erövring och i nära sex sekler framåt saknade området en stark, samlad ledning. Lokala schejker och klanledare hade den verkliga makten. I mitten av 1800-talet stärkte dock det osmanska imperiet Bagdads roll på bekostnad av de lokala härskarna. En jordreform, kombinerad med inflytande från västligt ekonomiskt tänkande, ledde till att många schejker gick från att ha varit folkets andliga och världsliga ledare till att bli närmast feodala jordägare.
Osmaner följs av britter
Det osmanska imperiet föll samman i första världskriget. Redan 1914 erövrade Storbritannien Basra i södra Irak och 1918 drevs turkarna bort från Kirkuk i norr. 1919 gavs britterna av FN:s föregångare Nationernas förbund mandat att styra området, vilket trädde i kraft 1920. Vid samma tid hade motståndet mot det brittiska styret ökat bland nybildade nationalistiska organisationer, och när nyheten om NFs beslut blev känt, och britterna sa nej till irakiernas krav på självständighet, utvecklades motståndet till en blodig revolt. En utlösande faktor var när en av shiamuslimernas främsta ayatollor i juni 1920 manade till uppror mot den främmande ockupationen. När upproret upphörde i slutet av året hade omkring 500 brittiska soldater stupat. Shiamuslimernas roll i revolten orsakade ett långvarigt misstroende mellan dem och britterna.
Irak konstruerades av tre gamla osmanska provinser med skilda karaktärer: det delvis kurdiska Mosul, som införlivades först 1926, det sunniarabiska Bagdad och det shiamuslimska Basra. Konstruktionen gav upphov till inre konflikter. Som kung över riket tillsatte britterna en prins från den hashemitiska kungaätten, emir Feisal bin Hussein, som 1920 hade utropats till kung i Syrien men samma år avsatts av Frankrike.
Irak blev självständigt 1932, men det brittiska inflytandet förblev starkt. Åren fram till andra världskriget präglades av religiösa och etniska konflikter, och revolter slogs ned av armén. Den pro-brittiska eliten berikade sig från växande oljeinkomster.
Läs i Landguiden om Iraks moderna historia från 1954 och framåt.
FÖRFATTARE
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om