Efter århundraden av strider mellan olika furstar uppstod på 1300-talet fröet till en nationalstat. Franska kungar lade efter hand nya områden under sig och en centralstyrd stat utvecklades. I början av 1700-talet var landet det mest inflytelserika i Europa. Revolutionen i slutet av århundradet följdes av Napoleons auktoritära styre och fortsatt centralisering. Under 1800-talet följde flera omvälvningar i kampen om politisk makt och organisation, samtidigt som Frankrike stärkte sin ställning som kolonialmakt. Första hälften av 1900-talet kom att präglas av de båda världskrigen.
Frankrikes historia
ANNONS
1500-talet – religionskrig
I mitten av 1400-talet återerövrades Bordeaux och i slutet av århundradet införlivades Bretagne med Frankrike. Omkring 50 år senare återtogs de delar i norr som fram till dess hade hållits av engelsmännen. Ändå var kungarikets enhet hotad under en stor del av 1500-talet. Inte minst under religionskrigen under seklets andra hälft, då konflikterna växte mellan de protestantiska hugenotterna och katolikerna. Det rörde sig inte bara om en kamp om religionen utan än mer om vilken grupp som skulle styra landet. Religionskampen slutade med seger för katolikerna men freden, genom ediktet i Nantes 1598, skedde i form av en kompromiss som inte bara gav protestanterna rätt att utöva sin tro i vissa delar av landet. De fick även ansvar för försvaret där.
Under kardinal Richelieu, förste minister från 1624, återställdes den centrala maktens auktoritet och protestanternas militära makt krossades. Richelieu kunde sedan under det trettioåriga kriget i Europa (1618–1648) inrikta sig på Frankrikes stormaktspolitiska ambitioner. Frankrike gav sig in i kampen om Den nya världen, Amerika, genom att ockupera några öar i Västindien och fullfölja koloniseringen av Kanada.
1700-talet – Europas stormakt
När Ludvig XIV, ”solkungen”, avled 1715 var han ledare för Europas mäktigaste stat. Statens auktoritet var starkare än någonsin. Hovlivet i Versailles och fransk kultur var mönsterbildande i hela Europa.
Men mot slutet av 1700-talet befann sig Frankrike i en samhällelig kris. Kungliga utsvävningar och kostsamma krig hade framkallat en stor ekonomisk kris. Samhällssystemet gynnade en liten privilegierad elit, samtidigt som bönderna saknade politiska rättigheter och var livegna, det vill säga de tvingades att arbeta för en godsherre och hade inte rätt att flytta. Även den växande borgar- och medelklassen var utestängd från all politisk makt. Men handelns och industrins framväxt höll på att radikalt stöpa om samhället. I detta klimat spirade nya värderingar om individens möjligheter. Det gamla samhällets ideal, där en kung som Guds representant på jorden regerade med oinskränkt makt, hade underminerats. Redan på 1600-talet hade filosofen René Descartes pekat på möjligheten att med vetenskapen behärska naturen. Dessa tankar fördes vidare av 1700-talets upplysningsfilosofer. Tänkare som Denis Diderot, François de Voltaire och Jean-Jacques Rousseau ville på alla områden ersätta despotism och tron på en gudomlig makt med tron på det mänskliga förnuftets obegränsade möjligheter, där politisk och ekonomisk frihet bara kunde stimulera framstegen.
1789 – revolution
En snabb folkökning under 1700-talets andra hälft gjorde att den föråldrade samhällsstrukturen bågnade. Trots att centralmakten hade stärkts och landet moderniserats under 1600-talet var den nationella enheten långt ifrån självklar. Inom landet fanns mängder av inre tullgränser och skilda vikt- och måttsystem. Förvirring och oordning kännetecknade administrationen. Detta banade väg för franska revolutionen, det samlade namnet för händelserna 1789–1799 då landets sociala, politiska, juridiska och religiösa struktur förändrades på ett omvälvande sätt. Revolutionens ideal om frihet, jämlikhet och broderskap skulle för lång tid påverka politiken inte bara i Frankrike utan i hela världen.
Den ekonomiska krisen utlöste revolten. Aristokratins motstånd mot ett förslag om att adel och präster skulle beskattas samt mot att ge nya samhällsskikt ökat inflytande omintetgjorde alla försök att hitta en kompromiss. Den 14 juli 1789 stormades Bastiljen, en fästning i Paris som användes som fängelse. Denna händelse har blivit en symbol för det folkliga upproret mot kungamakten. Bönder och borgare bildade tillsammans med prästerskapet en ny konstituerande församling som avskaffade livegenskapen och aristokratins privilegier.
Den 26 augusti 1789 utfärdades förklaringen om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna, där allas likhet inför lagen, en regering som representerar medborgarna, yttrandefrihet och privat äganderätt slogs fast. Kung Ludvig XVI fanns fortfarande kvar som maktfaktor men försöken att finna en kompromiss mellan kungamakten och den nya nationalförsamlingen visade sig omöjliga. Efterhand gick revolutionärerna allt hårdare fram. 1792 avskaffades monarkin och i januari 1793 avrättades kung¬en. Denna första republik visade sig vara fylld av inre motsättningar och för svag för att överleva. Det var skräckväldets år med stor oro i landet, då även många av revolutionens mest framträdande gestalter avrättades. Nya finansiella och sociala kriser samt krig följde under de närmaste åren och gav näring åt en längtan efter stabilitet och en stark regering.
1799 – Napoleon Bonaparte
I det läget kom generalen Napoleon Bonapartes statskupp 1799. Hans omedelbara mål var att upprätta statens auktoritet i ett land i sönderfall. 1804 utropade han sig till kejsare. Napoleons 15-åriga regeringstid (1799–1814) präglades av en inre reformaktivitet där den centralism som ännu kännetecknar Frankrike förstärktes. Han omorganiserade finanser, administration och rättssystem och skapade en central byråkrati. Napoleons utrikespolitiska ambitioner resulterade i ett europeiskt storkrig som också skulle bli hans fall.
Efter stora framgångar inledningsvis visade det sig att Napoleon gapat över för mycket. 1814 tågade trupper från en koalition av europeiska makter in i Paris. Napoleon avsattes och ersattes med Ludvig XVIII, bror till den kung som avrättats 1793. Ett år senare var Napoleon tillbaka vid makten, men efter ”de hundra dagarna” slutade det hela med ett förödande nederlag för Napoleon 1815, i slaget mot britterna vid Waterloo söder om Bryssel.
1830 och 1848 – nya revolutioner
Efter Napoleons fall återinfördes monarkin och den period som kallas restaurationen inleddes. Men det handlade inte om en återgång till de förhållanden som rått före 1789. Kungens makt var visserligen stor men parlamentet kunde utöva viss kontroll. Personlig frihet och likhet inför lagen garanterades även om till exempel rösträtten var begränsad till män med en viss förmögenhet. De sociala och politiska spänningarna ökade för att kulminera när det 1830 såg ut som om kungamakten var beredd att omintetgöra revolutionens landvinningar. Än en gång avgjordes en politisk kris på Paris gator genom julirevolutionen 1830. Den nye kungen tvingades lova att han skulle följa en mer liberal författning. Det politiska lugn som uppnåddes skedde till priset av förtryck av dem som hyste mer radikala idéer. Till sist hade regimen helt förlorat sin legitimitet vilket utmynnade i revolutionen 1848 som bland annat ledde till upprättandet av en ny republikansk författning, ”den andra republiken”, och – för första gången i historien – rösträtt för alla män.
Det var under denna tid idén om en republik vann fotfäste bland fransmännen. Ändå slutade det hela med en blodig statskupp 1852 där Napoleons brorson Louis Napoleon tog makten och utropade sig själv till kejsare med namnet Napoleon III. Under hans tid vid makten genomfördes en generös sociallagstiftning och en betydande utbildningsreform. Att kejsardömet föll berodde på att Frankrike 1870 provocerade fram ett krig mot Preussen. Frankrike led ett svårt nederlag och förlorade Alsace-Lorraine. Kejsardömet ersattes med den ”tredje republiken”. Fram till sekelskiftet genomfördes en ekonomisk, finansiell och militär omorganisation.
Utbyggnaden av kolonialväldet i Asien och Afrika, som inletts under 1830-talet, fortsatte och Frankrike försökte bryta sin utrikespolitiska isolering genom allianser med Storbritannien och Ryssland. Samtidigt var Frankrike splittrat politiskt mellan monarkister, bonapartister och anhängare av republiken. Så småningom befästes en konservativ republik och kyrkans och kungaanhängarnas intressen trängdes tillbaka.
1914-1918 – revansch på Tyskland
I början av 1900-talet tillspetsades det internationella läget och speciellt spända var relationerna mellan Frankrike och Tyskland. Första världskriget (1914–1918) startade på Balkan, men de allianser som knutits mellan bland annat Frankrike och Ryssland ledde snart till att nästan hela Europa drogs in i kriget. Tyskarna besegrades och Frankrike hade därmed fått revansch för nederlaget 1870 och även återfått Alsace och Lorraine. Men priset var högt; 1,3 miljoner stupade. Återuppbyggnaden gick dock relativt fort. Redan 1924 hade industriproduktionen uppnått förkrigsnivån. Men ekonomiskt var Frankrike ännu svagt. En stor och ineffektiv jordbrukssektor hade överlevt. Industrin dominerades av småföretag som ofta var ålderdomligt utrustade. Frankrike var också ett samhälle med stora sociala klyftor.
1919-1945 - mellankrigstiden och andra världskriget
1930-talets ekonomiska depression slog hårt med snabbt växande arbetslöshet. Samma årtionde gick vänstern, socialister och kommunister, framåt i flera val. 1936 kom Folkfrontsregeringen, en koalition mellan socialister och ett borgerligt vänsterparti med stöd av kommunisterna, till makten efter att ha utlovat sociala reformer. Lönehöjningar, 40-timmarsvecka och två veckors semester genomfördes men redan efter två år föll regeringen på inre splittring och motstånd från konservativt håll.
Europa gick mot ett nytt krig. I Frankrike mindes man första världskrigets förödelse. Regeringen försökte blidka nazisterna genom eftergifter. Många såg också Sovjetunionen som ett större hot än Nazityskland. Stora summor hade satsats på försvaret under 1930-talet men när det tyska angreppet kom den 10 maj 1940 visade det sig att de franska trupperna var dåligt tränade, att militärledningen var obeslutsam, att de taktiska riktlinjerna var felaktiga och att flygvapnet var illa utrustat.
Sammanbrottet inför Hitlers pansarstyrkor var snabbt och brutalt. På fem veckor förlorade fransmännen 92 000 man och tyskarna tog 1,8 miljoner krigsfångar. 1940–1944 var norra och västra Frankrike ockuperat av tyska trupper. Resten av landet samt kolonierna i Asien och Afrika styrdes av en regim med säte i staden Vichy i landets centrala delar. Vichyregimen samarbetade med nazisterna. Från juni 1940 ledde generalen Charles de Gaulle en motståndsrörelse, först från London och sedan, efter de allierades landstigning i Nordafrika hösten 1942, från Alger. Så småningom började motståndsrörelsen agera på fransk mark. de Gaulle lyckades vid krigsslutet inte bara kontrollera motståndsrörelsen, där en betydande del var kommunistisk, utan även få Frankrike inkluderat bland krigets segrarmakter.
Läs i Landguiden om Frankrikes historia - tiden efter andra världskriget och framåt.
FÖRFATTARE
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
Sidan uppdaterad:
15 augusti 2024
Ursprungligen publicerad:
14 oktober 2010
