Området som i dag är Surinam kom under nederländskt styre 1667. Under de följande århundradena bedrevs plantagearbete med först slavar från Västafrika och därefter kontraktsarbetare från norra Indien och Java. Efter andra världskriget började en frigörelseprocess som ledde fram till självständighet 1975.
Människor kan ha funnits i Surinam redan 8000 före Kristus. Från 1000 f Kr odlade urbefolkningen majs och maniok vid sidan av jakten och fisket.
Européerna anländer
Spanjorer landsteg på kusten 1499, och senare anlade holländare handelsstationer. Den första kolonin grundades dock 1651, nära nuvarande Paramaribo, av brittiska sockerodlare som kom med sina slavar från Barbados. 1667 bytte brittiska staten bort denna koloni till Nederländerna. I gengäld fick Storbritannien ett litet område i Nordamerika kallat Nieuw Amsterdam (idag New York).
Den koloni som nu kallades Holländska (Nederländska) Guyana skulle förbli under nederländskt styre i 300 år, med undantag för korta perioder i samband med Napoleonkrigen.
Nederländska nybyggare anlade socker- och bomullsplantager, och från 1700-talet odlades också kakao och kaffe. Mellan 1650 och 1820 infördes ca 300 000 slavar från Västafrika (se slavhandeln). En del rymde dock in i regnskogen där de organiserade egna samhällen. Omkring 1728 rapporterades om förrymda slavar, maruner, som attackerade vita plantager och koloniala myndigheter. Efter misslyckade försök att kuva marunerna ingick holländarna 1761 ett avtal med dem. Marunerna fick självstyre och rätt till årliga vapenleveranser. I gengäld lovade de att börja återlämna förrymda slavar som ville ansluta sig till dem och att inte visa sig i Paramaribo i väpnade grupper om fler än sex.
Arbetare importeras
Avskaffandet av slaveriet i Brittiska och Franska Guyana ledde till oroligheter bland slavbefolkningen i Holländska Guyana. 1863 tvingades även holländarna förbjuda slaveriet. Portugiser från Madeira och kineser hade redan rekryteras som så kallade kontraktsarbetare, och nu började plantagerna importera mängder av arbetare från Indien och Java för att ersätta frigivna slavar som gav sig av till städer och gruvsamhällen. Då arbetarna fullgjort sin kontraktstid kunde de välja mellan en liten bit jord och en returbiljett till hemlandet, och indier och javaneser kom därför långt senare att äga merparten av den odlade marken.
En annan grupp var sydeuropeiska judar som kom via Brasilien. På 1800-talet var en tredjedel av alla vita i Holländska Guyana judar. De fick en framträdande roll i jordbruket, handeln och banksektorn.
Jordbrukets betydelse minskade i början av 1900-talet, och den viktigaste exportprodukten blev i stället aluminium. Efter andra världskriget började de olika etniska grupperna bilda politiska partier i det som nu började kallas Surinam. 1948 infördes allmän rösträtt och 1954 internt självstyre. Koalitioner mellan kreolska och indiska partier styrde under 1960-talet. Många kreoler krävde full självständighet, medan andra, i synnerhet asiater, fruktade för ekonomisk och etnisk splittring. Oron ledde till att cirka 40 procent av befolkningen utvandrade till Nederländerna strax före självständigheten 1975.
Läs i Landguiden om Surinams historia från 1975 och framåt.
FÖRFATTARE
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om