Den politiska sionismen växer fram
Rörelsen – den politiska sionismen – organiserades av österrikaren Theodor Herzl i slutet av 1800-talet. I sin bok Judestaten (1896) förklarar han hur och varför judar ska skapa en egen stat.
År 1897 hölls den första sionistkongressen i Basel i Schweiz, där Theodor Herzls idéer diskuterades. I samband med det bildades Sionistorganisationen. Namnet kom från berget Sion i Jerusalem, där templet en gång legat.
Alla judar stödde inte sionismen. Många ville fortsätta leva i de länder där de redan bodde och istället kämpa för samma rättigheter som andra medborgare. Vissa religiösa judar ansåg att återvändandet till det heliga landet skulle ske enligt Guds vilja och inte genom politiska beslut. Även inom sionismen fanns olika uppfattningar. En del ville framförallt skapa en egen judisk stat, medan andra betonade vikten av att stärka judisk kultur och återuppliva hebreiskan som ett levande språk. Sionismen var därför inte någon helt enhetlig rörelse.
Sionisternas största problem var att Palestina redan var befolkat av hundratusentals araber, framförallt muslimer och kristna, men där fanns också en stor judisk befolkning. Till en början gick därför utvandringen från Europa till Palestina långsamt.
Från Balfourdeklarationen till staten Israel
Invandringen till Palestina ökade under de följande årtiondena, bland annat efter den s.k. Balfourdeklarationen 1917 då Storbritannien uttalade sitt stöd för att skapa ett nationellt hem för judar i Palestina. Området tillhörde då fortfarande Osmanska riket, men efter första världskriget tog britterna över styret.
Men det var först 1948, efter andra världskriget och Förintelsen, som sionismens mål förverkligades då staten Israel utropades.
Året före hade FN föreslagit att Palestina skulle delas i en judisk och en arabisk stat. Den judiska ledningen accepterade förslaget, medan de palestinska arabiska ledarna och de arabiska grannstaterna avvisade det. De ansåg bland annat att det var orättvist att dela landet mot den arabiska befolkningsmajoritetens vilja. Motsättningarna ledde till att strider bröt ut mellan judiska och arabiska grupper redan i slutet av 1947. När Storbritannien lämnade området och Israel utropade sin självständighet den 14 maj 1948 gick flera arabländer in med trupper för att bekämpa den nya staten. Konflikten utvecklades därmed till ett större krig. I samband med kriget 1948 flydde eller fördrevs omkring 700 000 palestinier från sina hem. Någon arabisk palestinsk stat bildades inte.
Sionisterna övervägde att skapa ett judiskt hemland i AfrikaVisste du att den sionistiska rörelsen en gång övervägde att skapa ett judiskt hemland i Afrika istället för Palestina? År 1903 erbjöd Storbritannien Theodor Herzl ett område i Östafrika, i det som idag är Kenya. Förslaget blev känt som Ugandaplanen, trots att området inte låg i nuvarande Uganda. Bakgrunden var de svåra judeförföljelserna i Europa. Herzl såg möjligheten att skapa en tillfällig fristad för judar som hotades av våld och förföljelser. Förslaget väckte starka protester inom den sionistiska rörelsen. Många ansåg att ett judiskt hemland bara kunde skapas i Palestina, som hade en särskild historisk och religiös betydelse för judarna.
År 1905 avvisade den sionistiska kongressen slutgiltigt Ugandaplanen. Herzl hade då redan avlidit, men rörelsen fortsatte att arbeta för ett judiskt hemland i Palestina.
|
S LÄS MER: Balfourdeklarationen och staten Israels tillkomst
S LÄS MER: Europas judar mellan 1880-1920
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material om ämnet.
Litteratur:
Sören Wibeck, Religionernas historia – om tro, hänförelse och konflikter, Historiska media, 2005
Eli Göndör och Patrik Öhberg, Sionismen – en antologi, Atlantis, 2009
FÖRFATTARE
Text: Robert de Vries (red.)
