Bosnien-Hercegovinas historia

Landets sammanhållning hotades av interna motsättningar, främst mellan serber och de kroater som inte ville styras från Belgrad. År 1934 mördades också den serbiske kungen, av kroatiska extremnationalister, när han var på statsbesök i Frankrike. Det största hotet mot landet visade sig dock komma utifrån: 1939 utbröt andra världskriget och två år senare invaderades Jugoslavien av axelmakterna och deras anhängare (Tyskland, Italien, Ungern och Bulgarien). Landet styckades upp och nästan hela Bosnien hamnade under den så kallade Oberoende staten Kroatien som med tyskt stöd styrdes av fascistorganisationen Ustaša och dess ledare Ante Pavelić. Ustaša ägnade sig bland annat åt förföljelse av judar, romer, politiska motståndare och den serbiska minoriteten som med tvång skulle omvändas från ortodox kristendom till katolicism.

Interna strider

Två rivaliserande motståndsgrupper i Jugoslavien stred mot ockupanterna och mot Ustašaregeringen: dels de kungatrogna och serbnationalistiska četnici (tjetniker), dels de så kallade partisanerna under det jugoslaviska kommunistpartiets ledare Josip Broz, alias Tito. De två motståndsrörelserna försökte först samarbeta men började snart bekämpa varandra. Tito ville skapa ett socialistiskt Jugoslavien efter kriget medan četnici ville återupprätta kungamakten. De inbördes konflikterna utvecklades till ett regelrätt inbördeskrig och de värsta striderna kom att stå just i Bosnien.Partisanerna var mest framgångsrika och hade stöd av de allierade (Storbritannien, Frankrike, USA och Sovjetunionen). Partisanerna intog Belgrad i september 1944 och bildade vid krigsslutet regering med Tito som premiärminister. En tiondel av Jugoslaviens befolkning hade då mist livet. Fler offer hade skördats i de interna striderna än i kampen mot ockupationsmakterna.

Tito var till en början en lydig lärjunge till Sovjetunionens ledare Josef Stalin och kommunistpartiet var den enda tillåtna politiska kraften i socialistrepubliken Jugoslavien. All opposition undertrycktes och stora delar av näringslivet förstatligades. Ganska snart valde dock Tito att gå sin egen väg, vilket ledde till att Stalin bröt med honom och Jugoslavien 1948. Därefter kom Tito, som nu sökte stöd i väst, och det jugoslaviska kommunistpartiet att förespråka en delvis egen form av socialistisk marknadsekonomi. Den baserades på arbetarkollektivens, snarare än statens, ägande och förvaltande av produktionsmedlen. Titos Jugoslavien kom även att föra en relativt självständig utrikespolitisk linje och var en framträdande aktör bland de alliansfria länderna.

Jämfört med andra stater i Östeuropa uppnådde Jugoslavien en hög levnadsstandard med god tillgång till konsumtionsvaror och omfattande handel med Västeuropa. Den ekonomiska standarden var dock ojämnt fördelad mellan de relativt välmående norra delarna av Jugoslavien och fattigare områden som centrala Bosnien, den serbiska provinsen Kosovo och delrepubliken Makedonien.

Efter oljekrisen i början av 1970-talet fick Jugoslavien ekonomiska problem och oftare än förut valde nu partiledningen att fylla på statskassan med lånade medel. De ekonomiska påfrestningarna spädde på det politiska sönderfall som långsamt skedde. Landets delrepubliker fick vid samma tid allt större kontroll över sin egen ekonomi vilket fick till följd att mer välmående republiker, som Kroatien och Slovenien, luftade sitt missnöje över att behöva bidra till de fattigare sydligare delarna av Jugoslavien. Centralmakten i Belgrad blev alltmer en plats för kamp mellan delrepublikerna.

Jugoslavien faller sönder

Efter Titos död 1980 började statsbildningen Jugoslavien att krackelera. De nationella motsättningarna som hållits i schack av Tito – genom en kombination av förtryck och relativt självstyre för republikerna – kom upp till ytan. Motsättningarna underblåstes av politiska ledare som Slobodan Milošević i Serbien och Franjo Tuđman (Tudjman) i Kroatien. Splittringen av Jugoslavien accelererade i slutet av 1980-talet och de nationalistiska tongångarna orsakade stor oro i det mångetniska Bosnien, inte minst bland bosniska muslimer (eller bosniaker) som inte hade någon naturlig ”hemvist” utanför delrepubliken. När det första flerpartivalet hölls i Bosnien 1990 röstade de flesta på nybildade nationalistpartier som i första hand företrädde den egna folkgruppens intressen.