Olika former av kolonisation har funnits i alla tider ända sedan stora riken började ta form under forntiden och antiken. Men det var i samband med de europeiska upptäcktsresorna på 1400- och 1500-talen som staters kolonisering av främmande territorier började bli allt vanligare. Det var också nu som den moderna kolonialismen föddes.
Upptäcktsresorna gav europeiska köpmän nya resvägar till Asien och andra nya handelsmål. De stora väst- och ostindiska kompanierna som fanns i många länder (däribland Sverige), upprättade handelsstationer långt bort i fjärran länder – områden som ibland också gjordes till kolonier. Europeiska nybyggare började grunda kolonier överallt i världen.
I Central- och Sydamerika krossades aztekernas och inkas mäktiga riken av spanska conquistadorer (erövrare). Därefter följde spanska nybyggare som koloniserade de erövrade områdena. Portugal tog samtidigt kontroll över det område som senare blev Brasilien.
Även Nordamerika blev koloniserat. Under 1500- och 1600-talen kom spanjorer, holländare, engelsmän och fransmän. Många hade flytt undan religiös förföljelse och fattigdom i sina europeiska hemländer. Andra lockades av möjligheten att få mark, bedriva handel eller skapa sig ett rikare liv.
För människorna som redan levde i Amerika fick koloniseringen ofta mycket svåra följder. Ursprungsbefolkningar förlorade mark genom krig och tvång, och många tvingades arbeta åt kolonisatörerna. Samtidigt spreds sjukdomar som smittkoppor och mässling. Sådana epidemier dödade mycket stora delar av befolkningen i vissa områden och bidrog tillsammans med krig, tvångsarbete och svält till att hela samhällen förändrades eller slogs sönder.
Till Afrikas kuster anlände till en början främst portugiser, engelsmän och fransmän. Den europeiska expansionen blev nära kopplad till den transatlantiska slavhandeln. Under perioden från 1500-talet till mitten av 1800-talet tvingades omkring 12,5 miljoner förslavade afrikaner ombord på slavskepp som förde dem över Atlanten. Omkring 10,7 miljoner överlevde den svåra överfarten. Många tvingades sedan arbeta på plantager, i gruvor och på andra arbetsplatser i de europeiska kolonierna.
På 1500-talet dominerade portugiserna handeln med Asien och anlade flera kolonier i området. Men på 1600-talet började de engelska, holländska och franska ostindiska kompanierna att konkurrera med portugiserna. Under 1600- och 1700-talen skaffade sig alltfler europeiska stormakter kolonier i Asien, däribland Nederländerna, Spanien, Frankrike och England (senare Storbritannien).
I samband med industrialiseringen i Europa under senare delen av 1800-talet intensifierades de europeiska stormakternas jakt på kolonier runt om i världen (främst i Afrika). Kolonierna behövdes nu framförallt till att förse kolonialmakterna med råvaror som kunde förädlas (omvandlas till produkter) i deras industrier. De kunde också ge nya marknader att sälja varor på och ge kontroll över viktiga hamnar och handelsvägar. Dessutom tävlade stormakterna om prestige och politisk makt. Ju större kolonialvälde ett land hade, desto mäktigare kunde det framstå.
Kampen om Afrika blev särskilt intensiv under slutet av 1800-talet och brukar kallas kapplöpningen om Afrika. Vid Berlinkonferensen 1884-1885 samlades representanter från 14 stater för att bland annat komma överens om regler för hur europeiska stater kunde göra anspråk på områden i Afrika. Inga afrikanska representanter deltog.
Kolonialmakternas styre mötte motstånd på många håll. Människor gjorde uppror, organiserade politiska rörelser och kämpade på andra sätt för självständighet.
Efter andra världskriget tog avkoloniseringen fart, det vill säga processen där kolonier frigjorde sig från kolonialmakterna. När FN bildades 1945 levde omkring 750 miljoner människor, nästan en tredjedel av världens dåvarande befolkning, i områden som styrdes av kolonialmakter. Sedan dess har fler än 80 tidigare kolonier blivit självständiga.
Kolonialismens följder märks fortfarande i bland annat nationsgränser, språk, ekonomi och politiska konflikter runt om i världen.
Av dagens stater utanför Europa är det endast tio som inte har en bakgrund av att ha varit europeiska kolonier: Nordkorea, Sydkorea, Japan, Kina, Thailand, Nepal, Iran, Saudiarabien, Etiopien och Liberia.
Revolutionen som skrämde slavägare över hela AmerikaI slutet av 1700-talet var Saint-Domingue, dagens Haiti, Frankrikes rikaste koloni. Här odlades framförallt socker och kaffe som gav stora inkomster i Europa. Rikedomarna byggde på ett brutalt system där hundratusentals förslavade afrikaner tvingades arbeta på plantager under mycket hårda förhållanden. År 1791 exploderade missnöjet i ett omfattande slavuppror. Plantager brändes och strider bröt ut mellan de förslavade, vita kolonister och olika militära styrkor. Upproret utvecklades snart till ett krig som skulle pågå i mer än tio år. En av revolutionens viktigaste ledare var Toussaint Louverture, som själv hade varit slav. Han blev en skicklig militär och politisk ledare och tog så småningom kontroll över nästan hela kolonin. År 1802 skickade Napoleon Bonaparte en stor fransk armé till Saint-Domingue för att återta full kontroll. Toussaint greps och fördes till Frankrike där han dog i fängelse året därpå. Men revolutionen fortsatte. Under Jean-Jacques Dessalines ledning besegrade de revolutionära styrkorna till slut den franska armén. Sjukdomar, framförallt gula febern, bidrog också kraftigt till fransmännens katastrofala förluster. Den 1 januari 1804 förklarades Haiti självständigt. Därmed hade människor som fötts eller levt som slavar lyckats besegra en europeisk kolonialmakt och skapa en egen stat. Nästan en halv miljon förslavade människor hade fått sin frihet genom revolutionen. Händelsen fick stora följder långt utanför Haiti. För slavar på andra håll visade revolutionen att en mäktig kolonialmakt kunde besegras. För slavägare i andra delar av Amerika var budskapet betydligt mer skrämmande – det som hade hänt i Haiti kunde kanske hända även hos dem. Den haitiska revolutionen blev därför både en symbol för kampen mot slaveri och ett kraftigt slag mot Europas koloniala makt i Amerika.
|
M LÄS MER: Renässans, upptäcktsresor och en ny världsbild
M LÄS MER: Nationalism och imperialism 1815-1914
M LÄS MER: Kolonisation – bara avigsidor?
M LÄS MER: Källorna till kunskap om kolonialväldena
M LÄS MER: Förbättrade kommunikationer höll samman imperierna
M LÄS MER: Vad har kolonialismen betytt för världen?
M LÄS MER: Kolonierna – en god affär?
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material som handlar om ämnet.
Litteratur:
Kåre Tønnesson, Bra Böckers världshistoria, del 10 – Två revolutioner, Bokförlaget Bra Böcker, 1986
Åke Holmberg, Vår världs historia, Natur och Kultur, 1995
Oredsson m.fl., I historiens spegel, Studentlitteratur, 2001
David S. Landes, Nationers välstånd och fattigdom, Prisma, 2000
Adam Hochschild, Spräng bojorna – kampen mot slavhandeln, Ordfront Förlag, 2006
FÖRFATTARE
Text: Robert de Vries (red.)
