Nordamerikas urbefolkning

Européernas ankomst förändrade urfolkens tillvaro

När den spanska kolonialmakten på 1500-talet trängde fram från söder ända till nuvarande Wyoming, träffade man oftast på pålomgärdade byar och åkerbrukande urfolk. Odlingar som bedrevs under gemensamma former var också typiska för de stammar som engelsmän och fransmän mötte på Atlantkusten. De nomadiserande och buffeljagande urfolkskulturer vi förknippar med västern uppstod först under sent 1600-tal.

Många av de bofasta öststammar som kolonialmakter som Sverige, Holland och England stötte på fick se sina skogar nedbrända, viltet bortskjutet, marken stulen, och byar och liv ödelagda av eld och svärd.

Somliga lät sig kristnas, men det splittrade ofta stammarna eftersom de flesta höll fast vid den traditionella andligheten.

Handeln med de vita medförde att urbefolkningen efter hand vande sig vid de vitas varor och fastnade i ett beroende som urholkade deras egna seder. De vita delade därtill ofta ut stora mängder alkohol till urinvånarna för att kunna bedriva fördelaktig byteshandel och avtalsskrivning. På längre sikt underminerade spritmissbruket många stammars existens. De saknade också immunitet mot de vitas sjukdomar. Smittkoppor, kolera, tyfus och en rad andra farsoter som inte existerat i Nordamerika stal otaliga liv. Barnsjukdomar som mässling och påssjuka var direkt dödliga för många bland urbefolkningen.

Präriestammarnas uppkomst

Den siouxspråkiga gruppen lakotas, som migrerade från sydöst till Missouri River-regionen, blev utpräglade nomader först mot slutet av 1700-talet. Buffeln hade stor betydelse i deras kultur eftersom den gav dem allt de behövde, både kroppsligt och andligt. I likhet med många andra nordamerikanska urfolk tvingades de västerut från skog- och sjörika trakter av trycket från civilisationen och från sina fiender chippewas, som försetts med krutvapen av franska och engelska handelsmän i nuvarande Kanada. Tillgången på buffel och hästar var andra faktorer som lockade ut dem på prärien. Den koniska skinntipin ersatte bark- och rishyddan som deras släktingar, dakotas i Minnesota, alltjämt använde. Att lakotas övergav odlingskulturen, som den utövades av stammarna i öster och i mellanvästern, medförde att de mellan striderna med de fastboende trädgårdsodlarna vid Missouri River – arikara-, mandan- och hidatsafolket – idkade handel. Man bytte buffelskinn och pälsverk mot majs, pumpor, squash och hästar.

Som nomadiserande, hästburna och väsentligen buffeljagande urfolk räknades en mängd stammar: siouxer, cheyenner, arapahoer, kiowaer, comancher, kiowa-apacher, crower, shoshoner, assiniboiner, blackfeets, nez percéer, bannocks, flatheads etc. De hade många gemensamma drag. Klädedräkten dominerades av garvat skinn från skilda bytesdjur, mockasiner, dekorationer av piggsvinstaggar och handelspärlor. Vapnen var av trä, ben, sten eller upphandlad metall. Krut, bly och bössor liksom mjöl, socker och kaffe kom från de vita.

Andliga ritualer

De andliga ritualerna – som präglade varenda minut i en präriestammarnas liv – kretsade runt sökande efter vägledande andliga visioner, svetthyddan för kroppslig och andlig rening, soldansen som var en fruktbarhetsrit för allt levande, catlinitpipan som skickade böner till det högsta och som användes för att välsigna alla krigiska som fredliga företag.