Rödgardister mot revolutionens fiender
Under kulturrevolutionen riktade sig Mao i synnerhet till den yngre generationen. Han uppmanade unga att göra uppror mot gamla traditioner och mot personer som anklagades för att vilja införa kapitalistiska idéer i det kommunistiska systemet. Många unga gick med i grupper av så kallade rödgardister. De angrep lärare, tjänstemän, partimedlemmar och andra som pekades ut som motståndare till revolutionen.
Enligt Mao var det nödvändigt att använda våld för att nå målet. De identifierade ”statsfienderna” skulle avlägsnas genom en våldsam klasskamp. Med klasskamp menades här kampen mot de samhällsgrupper och personer som ansågs stå i vägen för revolutionen. Uppmaningen att använda våld ledde till att olika grupper bildades. Det resulterade snart i blodiga sammandrabbningar och utrensningar av människor som pekades ut som ”fiender”. Även olika grupper av rödgardister började strida mot varandra.
År 1969 förklarade kommunistpartiets kongress att kulturrevolutionen hade nått en stor seger. Det innebar däremot inte att den var över. Förföljelser och utrensningar fortsatte under 1970-talet. Kulturrevolutionen brukar därför räknas som avslutad först 1976, då Mao dog och ”de fyras gäng” greps. Det var en grupp ledande personer kring Maos hustru Jiang Qing som hade spelat en viktig roll under revolutionen.
Miljontals människor drabbades av förföljelserna
Under kulturrevolutionen förföljdes miljontals personer. Det exakta antalet dödsoffer är okänt. Forskarnas uppskattningar varierar mellan omkring 500 000 och två miljoner döda. Utrensningarna innebar också att många personer, flera med ledande positioner inom regeringen och partiet, förlorade sina arbeten, fängslades eller skickades till avlägsna områden. Andra utsattes för offentlig förnedring, misshandel och tortyr. Många skickades till arbetsläger, och en del avrättades.
Utrensningarna drabbade samhällets intellektuella hårt, bland annat lärare, forskare, författare och konstnärer. Skolor och universitet stängdes eller fick undervisningen avbruten under perioder. Många unga stadsbor skickades dessutom till landsbygden för att arbeta och ”omskolas” av bönder.
Angrepp mot Kinas kulturarv
Historiska föremål och byggnader som härstammade från det kinesiska imperiets historia förstördes. Rödgardisterna uppmanades att bekämpa ”de fyra gamla”: gamla idéer, gammal kultur, gamla seder och gamla vanor. Attackerna och ödeläggelsen riktades speciellt mot kulturella och religiösa grupper och platser. Bibliotek som innehöll äldre eller utländsk litteratur plundrades eller förstördes, och böcker brändes på öppna bokbål.
Buddhistiska tempel samt kyrkor och moskéer med tillhörande kyrkogårdar och begravningsplatser stängdes, plundrades eller förstördes.
Kulturrevolutionen fördömdes efter Maos död
Efter Maos död började den nya kinesiska ledningen förändra politiken och försöka rätta till en del av följderna. Från slutet av 1970-talet granskades många gamla fall på nytt. Många av de människor som hade utsatts för förnedring och våld rehabiliterades. Det innebar att tidigare anklagelser togs tillbaka och att offren kunde få tillbaka sitt goda namn, sitt arbete eller sina rättigheter.
År 1981 erkände kommunistpartiet i ett officiellt beslut att kulturrevolutionen hade varit ett allvarligt misstag och att Mao bar huvudansvaret. Skadorna på människorna, utbildningen och kulturarvet kunde däremot inte göras ogjorda.
Propaganda i fickformatMaos lilla röda bok hette egentligen Citat ur ordförande Mao Tse-tungs verk. Den innehöll 427 korta citat som hämtats från Mao Zedongs tal och skrifter. Citaten var indelade i 33 kapitel och handlade bland annat om kommunistpartiet, krig, revolution och hur människor skulle tänka och leva. Boken började spridas inom den kinesiska armén 1964. Den var liten nog att få plats i en ficka och fick senare sitt välkända röda plastomslag. Några tidiga provupplagor hade däremot blå, vita eller bruna omslag. Världens mest kända ”lilla röda bok” var därför inte röd från början. Under kulturrevolutionen blev boken en stark symbol för lydnad och stöd till Mao. Rödgardister höll ofta upp den vid möten och demonstrationer. Människor förväntades läsa, studera och ibland lära sig citat utantill. Att bära boken synligt kunde visa att personen var politiskt pålitlig. Det har uppskattats att en miljard eller fler exemplar trycktes. Därmed blev Maos lilla röda en av 1900-talets mest spridda böcker. Dess framgång byggde däremot inte på att människor fritt valde den. Spridningen drevs av staten och var en del av propagandan och personkulten kring Mao.
|
M LÄS MER: Mao Zedong
S LÄS MER: Det stora språnget
S LÄS MER: Kommunistiska brott mot mänskligheten
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material som handlar om ämnet.
