De folk som fanns på Kuba när den spanska koloniseringen inleddes på 1500-talet dukade snart under. Med amerikansk hjälp blev Kuba en självständig nation 1902 men beroendet av USA förblev stort. Första halvan av 1900-talet styrdes landet av en rad brutala regimer.
Innan européerna kom till Kuba bodde där tre indianska folkgrupper: siboney, arawak och taino. Siboney och arawak var nomadfolk (jägare och samlare) medan taino även ägnade sig åt åkerbruk. De odlade bland annat majs, bönor, squash, jordnötter, palmliljor och tobak.
Spanjorerna anländer
Den 29 oktober 1492 steg Christofer Columbus i land på Kuba och skickade ut några spejare som kunde rapportera att infödingarna var fredliga.
Därefter seglade Columbus vidare, men ett par decennier senare beslöt Spanien att leta efter guld på Kuba och sände dit en expedition under befäl av Diego Velásquez. Den här gången gjorde indianerna motstånd och tvingades kapitulera. Några stora guldfyndigheter upptäcktes inte men Velásquez blev Kubas förste spanske generalguvernör och upprättade en effektiv kolonial förvaltning på ön. Indianerna tvingades betala skatt och arbeta gratis. Spanien förlorade emellertid snart intresset för kolonin med undantag för Havanna som omgavs av tobaksodlingar och i vars hamn förbipasserande fartyg kunde proviantera.
På 1600- och 1700-talen blev Kuba återigen värdefullt för Spanien på grund av den alltmer lönsamma exporten av socker därifrån. Slavhandeln blomstrade, eftersom sockerindustrin i stor utsträckning använde afrikanska slavar. Förenta staternas självständighet mot slutet av 1700-talet öppnade också en ny marknad för kubanska produkter. Därmed lades grunden för Kubas långvariga ekonomiska beroende av USA.
Det koloniala samhället var uppdelat efter ras och klass. Det fanns vita, fria svarta och slavar. De vita var uppdelade i två grupper: vita födda i Spanien, peninsulares, och vita födda på Kuba, kreoler. Kreolerna behandlades som andra klassens medborgare och var utestängda från högre befattningar. Bildade kreoler började vid 1700-talets slut att kräva ökade sociala och politiska rättigheter. Slavhandeln hade de däremot ingenting emot. Slaveriet på Kuba avskaffades först 1886.
Uppror och befrielsekrig
Under 1840- och 1850-talen utbröt flera slavuppror, men de slogs ned av spanska trupper. I oktober 1868 gjorde en grupp plantageägare uppror mot den spanska kronan och krävde självständighet för Kuba. Upproret fick starkt stöd även av radikala arbetare och bönder. Först efter tio års blodiga strider slogs revolten ned.
1895 startade kubanerna ett nytt befrielsekrig. En av ledarna var advokaten José Martí, som också var poet och journalist. Han stupade den 19 maj 1895 i sitt första möte med den spanska armén och firas än idag som nationalhjälte på Kuba.
Vid denna tid hade Kubas sockerexport blivit beroende av den amerikanska marknaden, och sockerhandeln dominerades av ett enda amerikanskt bolag. Bland amerikanska investerare var missnöjet utbrett med den spanska kronans politik. För att skydda sina intressen på Kuba ingrep USA i konflikten mellan kubanerna och Spanien och förklarade 1898 krig mot Spanien. Redan samma år vann Kuba sin självständighet från Spanien, men till priset av amerikansk ockupation. Fram till 1902 styrde en amerikansk militärguvernör Kuba. Därefter blev landet formellt politiskt oberoende, och den förste kubanske presidenten, Tomás Estrada (1902-1906), valdes.
Amerikanskt inflytande
Kuba tvingades dock godta ett författningstillägg, det så kallade Platt Amendment, vilket gav USA rätt att ingripa militärt i landet. Samtidigt uppläts ett område i sydöstra Kuba till amerikanerna, där de byggde marinbasen Guantánamo, som USA än idag förfogar över. USA ingrep flera gånger militärt och politiskt med stöd av Platt Amendment fram till 1934, då tillägget upphävdes. Amerikanerna behöll dock sitt politiska inflytande.
Fram till revolutionen i slutet av 1950-talet styrdes Kuba omväxlande av diktatorer och formellt demokratiska men korrumperade regimer, som tyglade en utbredd social oro med våld. En sammanslutning av studenter och militärer störtade 1933 den ökände diktatorn Gerardo Machado.
I januari 1934 tog armésergeanten Fulgencio Batista makten med amerikanskt stöd. Många i medelklassen stödde till en början Batista, men även hans styre kännetecknades av terror och korruption. Batista förlorade visserligen presidentvalet 1944 men återtog makten i en oblodig statskupp i mars 1952.
Kubanska revolutionen
Bland de många studenter som motsatte sig Fulgencio Batistas regim framträdde advokaten Fidel Castro Ruz som ledare. Han försökte först få regimen ogiltigförklarad av domstol. När detta inte lyckades övergick han till väpnad kamp. Tillsammans med 165 män anföll han den 26 juli 1953 Moncada-kasernerna i Santiago. Anfallet misslyckades och Castro greps. Han dömdes till 15 års fängelse men frigavs 1955 i en allmän amnesti och for till Mexiko. Där byggde han upp 26 juli-rörelsen, som fått sitt namn efter det misslyckade anfallet mot Moncada. Rörelsen organiserade exilkubaner.
Till dessa anslöt sig den argentinske läkaren och marxisten Ernesto ”Che” Guevara. I spetsen för ett åttiotal rebeller, som fått militär utbildning i Mexiko, återvände Castro i december 1956 till Kuba i motorbåten Granma som därmed blev legendarisk. Batista var dock beredd på Castros ankomst och större delen av styrkan tillintetgjordes. Bröderna Fidel och Raúl Castro, Che Guevara och en handfull rebeller lyckades fly upp i Sierra Maestra-bergen.
Batistas stöd hos medelklassen försvagades alltmer, medan rebellerna mötte sympati hos allt fler grupper i samhället. Hösten 1958 lämnade Castro sin bas i Sierra Maestra och gick mot Havanna. Nyårsdagen 1959 drevs Batista på flykt. En provisorisk regering tog över och Castro blev premiärminister.
Läs i Landguiden om Kubas moderna historia från 1959 och framåt.
FÖRFATTARE
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
