Atlantångarna speglade tidens klassamhälle
Under andra halvan av 1800-talet bedrevs passagerartrafiken över Atlanten länge av både segelfartyg och ångfartyg. Men i slutet av 1800-talet reste de flesta med ångfartyg eftersom de var snabbare och kunde hålla tidtabellen.
Vid den här tiden gjordes atlantångarna alltmer luxuösa (se skiss). Ombord på dessa flytande palats speglades tidens klassamhälle. De översta däcken var försedda med pampiga salonger och lyxiga restauranger där förstaklasspassagerarna kunde roa sig. Därtill fanns ofta rekreationsmöjligheter i form av luxuösa badinrättningar och träningslokaler. Det var också på de översta däcken som de största och bekvämaste hytterna låg. Dessa var ibland sviter med flera rum och eget tjänstefolk. Därefter blev det allt mindre imponerande desto längre ned i klasserna och skrovet man kom. Tredjeklasspassagerarna bodde längst ner under enkla förhållanden i trånga hytter eller tillsammans med andra i sovsalar.
Propellerdrivna pansarfartyg förändrade sjökrigföringen
Krigföringen till sjöss genomgick också stora förändringar under perioden. Under Napoleonkrigen i början av 1800-talet, utkämpades sjöslagen i stort sett som de hade gjort under 1600- och 1700-talen. Men allteftersom industrialiseringen tilltog och ny teknik blev tillgänglig kom också sjökrigföringen att förändras.
Till en början byggdes pansarklädda ångkorvetter och ångfregatter (mindre och medelstora krigsfartyg), men det var först i samband med införandet av propellern som örlogsflottorna genomgick stora förändringar. Propellern gjorde att örlogsfartygen kunde konstrueras med maximalt pansarskydd och mindre träffyta än de tidigare ångbåtarna med sina skovelhjul och hjälpsegel. En annan förändring var att de propellerdrivna pansarfartygen utrustades med pansarbrytande kanoner i svängbara pansartorn istället för artilleridäck. Med tiden kom sedan örlogsskeppen att förses med allt större och mer långskjutande kanoner. I slutet av 1800-talet var det normala stridsavståndet för sjöartilleriet över 10 kilometer.
Nya marina vapen
Den tekniska utvecklingen under slutet av 1800-talet innebar att örlogsflottornas uppbyggnad och användningsområden förändrades i grunden. På 1890-talet utvecklades torpedvapnet med torpedbåtar, och omkring 1900 började u-båtar tas i bruk. Detta ledde i sin tur till utvecklingen av jagarna som var konstruerade för att jaga u-båtar. En bit in på 1900-talet fick även minor stor betydelse vilket gav upphov till minfartyg och minsvepare.
Ett typiskt drag genom hela världshistorien har alltid varit att ny teknik har frambringat bättre vapen som i sin tur har lett till utvecklingen av effektiva skydd och motvapen. Med det tekniska framåtskridandet som skedde i samband med industrialiseringen blev detta mer tydligt än någonsin tidigare. En sjöman från slaget vid Trafalgar 1805 skulle knappast ha känt igen sig om han förflyttats drygt hundra år framåt i tiden och placerats på ett slagskepp under Skagerrakslaget 1916, mitt under första världskriget.
