Spanska inbördeskriget
Trots massarbetslöshet och ekonomisk stagnation försökte den republikanska regeringen genomföra sociala reformer. Bland annat Katalonien gavs självstyre. Men åren i början av 1930-talet präglades av social oro, strejker, våldsamma partimotsättningar, antikyrkliga aktiviteter och ständiga regeringskriser.
Efter valet 1936 övertogs makten av en folkfrontsregering, som bestod av republikaner på vänsterkanten, syndikalister, socialister och kommunister. Koalitionen kunde dock inte upprätthålla den allmänna ordningen. Falangistpartiet, grundat efter fascistiskt mönster, fick ökat stöd. Mordet på monarkisten José Calvo Sotelo i juli 1936 utlöste en länge planerad militärkupp. Den halvlyckade kuppen – många militärer var fortfarande regeringstrogna – blev startpunkten för det spanska inbördeskriget.
Regeringen, som delade ut vapen till arbetarmiliser, hade övertaget i början. Men ledningen var splittrad och snart upphörde rättsstaten att fungera. Nationalistsidan, ledd av general Francisco Franco, hade bättre sammanhållning. Hösten 1936 utsågs Franco till statschef med diktatorisk makt och kallades el caudillo (ledaren). Han understöddes både ekonomiskt och militärt av Nazityskland och det fascistiska Italien, medan folkfrontsregeringen fick hjälp från Sovjetunionen. På regeringssidan kämpade även internationella brigaden, cirka 40 000 utländska frivilliga, bland dem omkring 500 svenskar.
Den 1 april 1939 upphörde kriget efter en fullständig seger för Francosidan. Hundratusentals människor hade då dödats. Efter kriget avrättades ca 200 000 människor som stött motståndarsidan.
Francos diktatur under efterkrigstiden
Efter andra världskriget, där Spanien inte deltog, krävde segrarmakterna en demokratisering av landet, som dock förblev en centralstyrd diktatur. Spanien var isolerat internationellt och blev först 1955 medlem i FN.
Franco stödde sig på militären och Nationella rörelsen (Movimiento Nacional) som utvecklats ur Falangistpartiet. Den katolska lekmannaorden Opus Dei fick från 1960-talet ett allt större inflytande. Katolska kyrkan stödde först regimen men började efterhand propagera för social rättvisa. Oppositionen mot Franco var dock svag. Trots hårt förtryck accepterades regimen passivt av stora delar av folket. Besvikelsen var stor över att republiken misslyckats med att skapa demokrati under 1930-talet. Det ekonomiska uppsvinget i början av 1960-talet gjorde att spanjorernas levnadsstandard förbättrades. Några förutsättningar för väpnat motstånd fanns inte.
Det enda undantaget fanns i Baskien, där studenter 1959 bildade separatist- och motståndsrörelsen ETA (se Baskien). 1973 mördade ETA premiärminister Luis Carrero Blanco, utsedd av Franco till att föra diktaturen vidare.
År 1975 avled Fransisco Franco. Diktatorn hade räknat med att monarkin skulle återinföras och prins Juan Carlos, sonson till kung Alfonso XIII, fostrades till hans efterträdare. Men när Juan Carlos blev kung överraskade han omvärlden genom att styra Spanien mot västeuropeisk demokrati. Adolfo Suárez utsågs till premiärminister 1976 och politiska partier tilläts åter verka fritt.
Läs i Landguiden om Spaniens moderna historia från 1975 och framåt.
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
