Spanien spelade en viktig roll i det romerska imperiet, som upplöstes på 400-talet e Kr av framträngande germanska stammar. Vandaler, sveber och västgoter invaderade Iberiska halvön. Vandalerna fortsatte till Nordafrika, medan västgoterna kämpade i över hundra år innan de besegrade sveberna år 585 och fick kontroll över halvön.
Under 600-talet behärskade västgotiska monarker Iberiska halvön. Deras rike var förhållandevis enat och majoriteten av undersåtarna var kristna. Riket krossades av morerna (araber och berber), som 711 invaderade från Nordafrika och inom två år kontrollerade hela halvön. Det moriska väldet blev en kulturell storhetstid. Otaliga minnesmärken vittnar om detta, framför allt borgområdet Alhambra i Granada. Läs mer om medeltidens muslimska värld >
Redan några år efter att morerna erövrat området inleddes den kristna återerövringen, la reconquista, från bergen i nordost. Men först på 1400-talet lyckades de sinsemellan oeniga kristna småstaterna enas i kampen mot morerna. 1479 förenades Kastilien, en feodal jordbrukarstat, och Aragonien, en hantverks- och handelsmakt, i en union genom giftermålet mellan Ferdinand av Aragonien och Isabella av Kastilien. Under detta katolska kungapar föll det moriska väldets sista rest, kungariket Granada, 1492.
Den spanske kungen bedrev genom inkvisitionen en jakt på kättare av alla slag. Morerna tvingades lämna landet. Även judar som inte omvände sig till kristendomen utvisades. Uppskattningsvis 150 000 judar flydde från Spanien.
Samtidigt ”upptäckte” Columbus Amerika i spanska kronans namn. Erövringarna där lade grunden till Spaniens ställning som stormakt. 1494 delade påven upp den ”nya världen” mellan Spanien och Portugal. Större delen av Latinamerika tillföll Spanien. Läs mer om upptäcktsresor >
Under kung Ferdinands ättlingar utvecklades Spanien till en stormakt, som omfattade Nederländerna, stora delar av Italien samt kolonier i Latinamerika och Filippinerna. Men Filip II:s (1556–1598) fanatiska katolicism och protestantismens framgångar i Nordeuropa resulterade i nederländska frihetskriget. Spaniens försök att med den ”oövervinneliga armadan” krossa England, som blivit en konkurrent på haven, slutade med spanskt nederlag 1588. Krigen ledde till statsbankrutt.
I det spanska tronföljdskriget (1701–1714) gjorde både Frankrike och Österrike anspråk på den spanska tronen. Genom freden i Utrecht 1713 förlorade Spanien alla europeiska lydländer och måste även avträda Gibraltar till Storbritannien, som deltagit i kriget. 1714 erkände stormakterna Filip V som spansk regent. Filip och sonen Karl III såg britterna som det främsta hotet, och tillsammans med Frankrike utkämpade Spanien flera förlustbringande krig mot dem på 1700-talet.
Under franska revolutionen 1789 drogs Spanien in i krig mot Frankrike, men efter flera spanska nederlag slöt länderna fred 1795 och ingick en ny allians. 1805 besegrade Storbritannien den fransk-spanska flottan vid Trafalgar. Den franske kejsaren Napoleon tvingade 1808 den spanske kungen att abdikera och ersatte honom med sin bror Josef Bonaparte. Detta ledde till ett befrielsekrig i Spanien. Med hjälp av brittiska soldater fördrevs fransmännen och den spanske kungen Ferdinand VII återinsattes på tronen 1814. Samtidigt försämrades Spaniens redan usla ekonomi då kolonierna i Amerika frigjorde sig 1810–1824.
Ferdinand VII:s reaktionära regim utsattes 1820 för ett officersuppror och fram till 1936 följde 44 revolutioner och militärkupper. Någon parlamentarisk demokrati slog aldrig rot och den ekonomiska nedgången fortsatte. De sista resterna av det forna spanska imperiet – Kuba, Filippinerna och Puerto Rico – förlorades 1898 i krig mot USA.
Spanien försökte kompensera förlusterna genom att kolonisera delar av Marocko och drogs in i ett långvarigt krig mot berbiska stammar. Spanjorerna segrade till slut 1925.
Kriget i Marocko förvärrade de inrikespolitiska motsättningar som uppstått i början av seklet. Anarkisterna hade vuxit sig starka. För att förhindra ett anarkistiskt maktövertagande tog general Miguel Primo de Rivera, med kung Alfonso XIII:s stöd, makten i en militärkupp 1923 och införde diktatur. När depressionen drabbade Spanien 1929 vände sig folket mot regimen. Primo de Rivera tvingades avgå 1930. Samma år bildade republikaner och socialister en allians, som i kommunalvalen 1931 fick majoritet i alla större städer. Alfonso XIII avgick och republik utropades.
Trots massarbetslöshet och ekonomisk stagnation försökte den republikanska regeringen genomföra sociala reformer. Bland annat Katalonien gavs självstyre. Men åren i början av 1930-talet präglades av social oro, strejker, våldsamma partimotsättningar, antikyrkliga aktiviteter och ständiga regeringskriser.
Efter valet 1936 övertogs makten av en folkfrontsregering, som bestod av republikaner på vänsterkanten, syndikalister, socialister och kommunister. Koalitionen kunde dock inte upprätthålla den allmänna ordningen. Falangistpartiet, grundat efter fascistiskt mönster, fick ökat stöd. Mordet på monarkisten José Calvo Sotelo i juli 1936 utlöste en länge planerad militärkupp. Den halvlyckade kuppen – många militärer var fortfarande regeringstrogna – blev startpunkten för det spanska inbördeskriget.
Regeringen, som delade ut vapen till arbetarmiliser, hade övertaget i början. Men ledningen var splittrad och snart upphörde rättsstaten att fungera. Nationalistsidan, ledd av general Francisco Franco, hade bättre sammanhållning. Hösten 1936 utsågs Franco till statschef med diktatorisk makt och kallades el caudillo (ledaren). Han understöddes både ekonomiskt och militärt av Nazityskland och det fascistiska Italien, medan folkfrontsregeringen fick hjälp från Sovjetunionen. På regeringssidan kämpade även internationella brigaden, cirka 40 000 utländska frivilliga, bland dem omkring 500 svenskar.
Den 1 april 1939 upphörde kriget efter en fullständig seger för Francosidan. Hundratusentals människor hade då dödats. Efter kriget avrättades ca 200 000 människor som stött motståndarsidan.
Efter andra världskriget, där Spanien inte deltog, krävde segrarmakterna en demokratisering av landet, som dock förblev en centralstyrd diktatur. Spanien var isolerat internationellt och blev först 1955 medlem i FN.
Franco stödde sig på militären och Nationella rörelsen (Movimiento Nacional) som utvecklats ur Falangistpartiet. Den katolska lekmannaorden Opus Dei fick från 1960-talet ett allt större inflytande. Katolska kyrkan stödde först regimen men började efterhand propagera för social rättvisa. Oppositionen mot Franco var dock svag. Trots hårt förtryck accepterades regimen passivt av stora delar av folket. Besvikelsen var stor över att republiken misslyckats med att skapa demokrati under 1930-talet. Det ekonomiska uppsvinget i början av 1960-talet gjorde att spanjorernas levnadsstandard förbättrades. Några förutsättningar för väpnat motstånd fanns inte.
Det enda undantaget fanns i Baskien, där studenter 1959 bildade separatist- och motståndsrörelsen ETA (se Baskien). 1973 mördade ETA premiärminister Luis Carrero Blanco, utsedd av Franco till att föra diktaturen vidare.
År 1975 avled Fransisco Franco. Diktatorn hade räknat med att monarkin skulle återinföras och prins Juan Carlos, sonson till kung Alfonso XIII, fostrades till hans efterträdare. Men när Juan Carlos blev kung överraskade han omvärlden genom att styra Spanien mot västeuropeisk demokrati. Adolfo Suárez utsågs till premiärminister 1976 och politiska partier tilläts åter verka fritt.
Läs i Landguiden om Spaniens moderna historia från 1975 och framåt.
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
