Sykes-Picot-avtalet 1916 var ett hemligt avtal mellan Storbritannien och Frankrike om hur Osmanska riket skulle delas upp efter första världskriget. Ryssland, som liksom Italien skulle få andelar, anslöt sig till avtalet. Stor-Syrien och Irak delades upp i franska och brittiska inflytelsesfärer, medan Palestina skulle ställas under internationell administration. 1917 erövrade britterna Palestina från turkarna och planerna ändrades. Palestina blev ett brittiskt mandatområde från 1920 med godkännande av Nationernas förbund, föregångare till FN. Dagens Jordanien avskildes och fick namnet Transjordanien.
Sionisterna förhandlade med britterna om inrättandet av ett judiskt hemland. Tanken fick stöd av en brittisk utrikesminister i Balfourdeklarationen 1917. Samtidigt hade araber i hela Mellanöstern av britterna uppmuntrats till revolt mot turkarna mot vaga löften om självständighet.
I den arabiska världen blev besvikelsen stor över att västmakterna tog kontroll över Palestina. Bland araberna i Palestina växte oron ytterligare när den judiska invandringen tilltog. Båda omständigheterna födde palestinsk nationalism: ett fokus på närområdet och vad som höll på att hända med det. Palestinierna bildade politiska organisationer och beväpnade sig. Det ledde till att de i allt högre grad började identifiera sig som just palestinier.
Den judiska befolkningen växte, inte minst på 1930-talet när judar flydde undan nazismen i Europa. Mer och mer av marken hamnade i judisk ägo. Även israeliska historiker har framhållit att det innebar att den arabiska befolkningen trängdes undan, i synnerhet de som livnärde sig på jordbruksarbete.
Våldsam utveckling
Redan under 1920-talet hade allvarliga konfrontationer mellan den arabiska befolkningen och invandrande judar ägt rum. I Hebron gjorde sig palestinier skyldiga till en massaker 1929, i samband med att det ryktades att judar tänkte försöka ta kontroll över Tempelberget i Jerusalem. Båda sidor begick handlingar mot varandra som idag beskrivs som terrordåd.
En folklig palestinsk resning 1936-1939 riktade sig både mot den brittiska övermakten och mot den judiska invandringen. Amin al-Husseini, som var nationalist och religiös ledare i Jerusalem, hade en komplicerad roll i det palestinska motståndet. Från att ha betraktats som allierad av britterna gick han till att samarbeta med Nazityskland och sprida antijudisk propaganda.
Gradvis byggdes två ekonomier upp i Palestina, en judisk och en arabisk. Det judiska samhällsbygget hade aktivt stöd i den brittiska administrationen. När andra världskriget upphörde 1945 utgjorde det judiska samhället i Palestina redan en sorts statsbildning med kontroll över ekonomi, hälsovård, utbildning och en egen militär organisation, Haganah.
Flera förslag till att dela landet utarbetades. Ett av dem antogs efter andra världskriget, då Förenta nationerna (FN) bildades och Storbritannien lämnade över ansvaret för Palestina till världsorganisationen.
