Författaren Peter Duluth semestrar i Mexiko. På väg till Chitchen Itza får han en passagerare i bilen, en ung kvinna som säger sig heta Deborah Brand. Hennes pappa är arkeolog och har gjort utgrävningar i Chichen Itza. De tar in på ett hotell i staden, och morgonen därpå gör de sällskap till de framgrävda ruinerna.
”Deborah började peka ut de olika byggnaderna: de långa massiva murarna till Bollhuset, med Tigertemplet vid ena ändan, Skallarnas tempel, Chac-Mools grav, den stora ruin som höll mayafolkets öde i sina offerhungriga händer. Och över allt annat Krigarnas oerhörda tempel, omgivet av tusentals stenkolonner, som en gång inhägnat torget. … Vi fortsatte till Krigarnas tempel, där två stora stenormar med stjärtarna i luften och de väsande huvudena mot golvet, stod skiltvakter framför en stenstod av Chac-Mool själv, som satt nedhukad med ett fat på benen, redo att mottaga offrade hjärtan; huvudet vände han mot pyramiden.
Den känsla av något ondskefullt, som överväldigat mig föregående kväll, började åter smyga sig på mig. Väggarna runt om oss var prydda med Chac-Mool-masker i sten; näsan var stor, nästan en snabel, som tycktes trumpeta ut skräck. … Deborah tittade på sin klocka: ”Låt oss gå till cenoten. Far var expert på sådana. Han skulle slå ihjäl mig om jag inte kom tillbaka med en fullständig rapport.” … ”Vad är cenotes för något”, frågade jag. ”Det är naturkällor, som finns runtom här. Den helgade källan. Furstar kom från alla håll och kastade ned juveler, män och jungfrur. I synnerhet jungfrur.” … Vi hade nått Cenote de los Sacrificios (offerkällan). Mig föreföll denna helgade källa mera olycksbådande än allt annat vi sett. …
Framför oss öppnade sig en krater, ungefär fyrtiofem meter i diameter, ett gapande hål, som om jorden just här hade störtat in. Jag gick fram till randen. Källans väggar, som var sågtandade, hade gett växtplatser åt ormbunkar och äventyrligt klängande buskar, och de stupade ungefär tjugofem meter lodrätt ner till ett grönt, till synes stillastående vatten…
Deborah stod riskabelt nära kanten och tittade ner. ”Därnere finns det hundratals skelett, sa hon. ”Guld, jade och ametister – och kranier, kranier, kranier.” Hon verkade vilja bli av med Peter, och bad honom därför gå och hämta hennes kamera på hotellet. Peter gick, fast han förstod att hon troligen hade avtalat ett möte med någon annan, just här vid cenoten. Men han hann bara ett hundratal meter längs djungelstigen, innan han hörde ett skri bakom sig, följt av ett väldigt plask. Han rusade tillbaka följd av den flämtande hotelldirektören.
”Vi kom samtidigt fram till kratern. Långt nere under oss rörde sig det gröna vattnet långsamt mot utloppet av den underjordiska strömmen. … Tjugofem meter under oss, glimmande och glänsande under vattnet, kunde jag se Deborahs silverblonda hår. … Och hon rörde sig inte. Hon låg där, dränkt, stilla, medan den underjordiska strömmen ryckte i hennes hår.”
Vem var mördaren? Jo, en av de andra gästerna på hotellet, som följt efter Deborah till Chichen Itza. Det får läsaren reda på 250 sidor längre fram i boken.
Referatet är skrivet av Hans Thorbjörnsson, medförfattare till bl.a. Direkt Historia, Sanoma Utbildning.