Nomadfolk som sedan årtusenden bott i det område som i dag är Namibia fick från 1300-talet sällskap av invandrande bantufolk. Under 1800-talet kom européer. Större delen av området var en tysk koloni 1884-1915. Uppror mot det hårdhänta tyska styret ledde 1904 till ett folkmord på främst herero. Efter första världskriget förvaltades landet av Sydafrika, som införde apartheid (rasåtskillnad). 1966 tog motståndsrörelsen SWAPO till vapen. FN erkände SWAPO som landets legitima ledning och Sydafrika tvingades till slut till reträtt. 1990 utropades det självständiga Namibia.
Namibias historia
ANNONS
Efter andra världskriget 1939-1945 ersattes Nationernas förbund av Förenta nationerna (FN), som förklarade att Sydvästafrika skulle vara ett förvaltarskapsområde under FN. Men Sydafrika vägrade att lämna ifrån sig kontrollen. Istället kom samma rasåtskillnadslagar som i Sydafrika att införas också i Namibia.
SWAPO bildas
Under 1950-talet började de svarta att samla sig till organiserat motstånd. Flera rörelser grundades, bland annat OPO (Ovamboland People's Organization) och det hererodominerade SWANU (South West Africa National Union) vilka uppmuntrade till civil olydnad. OPO ombildades 1960 till Sydvästafrikanska folkets organisation (SWAPO), som 1966 tog till vapen mot Sydafrikas styre.
Samma år upphävde FN Sydafrikas mandat. För att stärka områdets anspråk på självständighet gavs det ett eget namn: Namibia (efter Namiböknen). FN erkände 1973 SWAPO som namibiernas enda rättmätiga representant. SWAPO stärktes även militärt efter Angolas självständighet 1975, då det blev fritt fram för rörelsen att upprätta baser där.
Sydafrika försökte nu att tillsätta en vänligt sinnad regering som kunde överta styret. 1975 inleddes den så kallade Turnhallekonferensen (av tyskans Turnhalle = gymnastiksal; konferensen hölls i Windhoeks sporthall) med deltagande av tolv delegationer - en för varje folkgrupp. Den vita delegationen dominerade och SWAPO fick inte vara med. Efter tre år lade konferensen fram en plan för ett etniskt baserat styrelseskick som förkastades av FN och SWAPO. Konferensens deltagare bildade då Demokratiska Turnhalle-alliansen (DTA, se även Politiskt system).
FN-resolution
Västmakterna satte ökad press på Sydafrika som efter många turer gick med på en plan för Namibias övergång till självständighet. FNs säkerhetsråd antog 1978 resolution 435 som omfattade bland annat eldupphör, sydafrikansk reträtt och fria val i FN-regi. Men Sydafrika trotsade snart resolutionen och anordnade ett val som SWAPO bojkottade och som DTA vann stort.
Från 1979 trappade Sydafrika upp den militära kampen mot SWAPO med regelbundna anfall in i södra Angola. Mot slutet av 1980-talet började den militära insatsen i Namibia och Angola fresta på Sydafrikas ekonomi. Samtidigt gjorde avspänningen mellan USA och Sovjetunionen att supermakterna pressade parterna att nå en lösning. 1988 gick Angola och Kuba med på att dra tillbaka de kubanska trupper som deltog i striderna mot Sydafrika, i utbyte mot att Sydafrika lämnade Namibia. SWAPO gick med på vapenvila.
I november 1989 hölls FN-övervakade val till en församling som skulle utarbeta en författning för Namibia. DTA gick till val på ett konservativt program och fick stöd bland svarta som skrämdes av SWAPOs marxism och av ovambofolkets dominans inom partiet. SWAPO började före valet att tona ned sin marxistiska profil. Dess ledare Sam Nujoma lovade bland annat att överge planerna på att införa enpartisystem.
SWAPO vann valet med 57 procent av rösterna mot 29 procent för DTA. SWAPO fick inte två tredjedelar av mandaten, vilket innebar att partiet tvingades samarbeta med DTA i arbetet med att utforma författningen. Den antogs i februari 1990 och strax därefter valdes Sam Nujoma till president. Nujoma svor eden den 21 mars 1990 - samma dag som Namibia blev självständigt.
Läs i Landguiden om Namibias moderna historia från 1990 och framåt.
FÖRFATTARE
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
Sidan uppdaterad:
15 augusti 2024
Ursprungligen publicerad:
14 oktober 2010
