Namibias historia

Nomadfolk som sedan årtusenden bott i det område som i dag är Namibia fick från 1300-talet sällskap av invandrande bantufolk. Under 1800-talet kom européer. Större delen av området var en tysk koloni 1884-1915. Uppror mot det hårdhänta tyska styret ledde 1904 till ett folkmord på främst herero. Efter första världskriget förvaltades landet av Sydafrika, som införde apartheid (rasåtskillnad). 1966 tog motståndsrörelsen SWAPO till vapen. FN erkände SWAPO som landets legitima ledning och Sydafrika tvingades till slut till reträtt. 1990 utropades det självständiga Namibia.

Nomadfolk som sedan årtusenden bott i det område som i dag är Namibia fick från 1300-talet sällskap av invandrande bantufolk. Under 1800-talet kom européer. Större delen av området var en tysk koloni 1884-1915. Uppror mot det hårdhänta tyska styret ledde 1904 till ett folkmord på främst herero. Efter första världskriget förvaltades landet av Sydafrika, som införde apartheid (rasåtskillnad). 1966 tog motståndsrörelsen SWAPO till vapen. FN erkände SWAPO som landets legitima ledning och Sydafrika tvingades till slut till reträtt. 1990 utropades det självständiga Namibia.

ANNONS

ANNONS

Namibia har sedan förhistorisk tid bebotts av urbefolkningen san (bushmän). De var kringvandrande jägare, fiskare och samlare. San-folket pressades småningom ut mot Kalahari-öknen av två jägarfolk, khoikhoi (förr kallade hottentotter; i Namibia kallade nama) och damara, som slog sig ned på den centrala delen av högplatån.

Från 1300-talet invandrade bantufolk norr- och österifrån. Herero, som var boskapsskötande nomader, slog sig ned i de nordöstra och centrala delarna av området. Ovambo (ambo) i norr blev bofasta bönder med boskap och bildade små kungariken på båda sidor om Kunenefloden. Det närbesläktade kavango-folket slog sig ned längre österut.

Européerna anländer

Från slutet av 1700-talet började européer intressera sig för området. Handelsmän och missionärer kom resande sedan de hört rykten om diamanter. De svarta trängdes undan från jordarna. 1884 utropade Tyskland ett tyskt protektorat, och vid Berlinkonferensen 1884-1885 erkände Europas stormakter kolonin Tyska Sydvästafrika. Atlanthamnen Walvis Bay på kolonins västkust knöts till den brittiska Kapkolonin i söder. Tyskland fick genom ett avtal med Storbritannien också kontroll över Capriviremsan, en smal landkorridor som gav tillgång till Zambezifloden långt österut.

Folkmord

Tyskarna upprättade reservat för de svarta invånarna på mindre än en fjärdedel av kolonins yta och nekade dem tillgång till viktiga vattenresurser. Herero, nama och andra folk gjorde våldsamma uppror som slogs ned hårdhänt av tyskarna. 1904 inleddes vad som kallats 1900-talets första folkmord, när den tyske generalen Lothar von Trotha gav order om att utrota alla herero som inte lämnade landet. Brunnar och vattenhål förgiftades eller cementerades igen. Minst tre fjärdedelar av herero tros ha förintats, efter ett par år fanns kanske 15 000 kvar. Samtidigt dödades ungefär hälften av cirka 20 000 nama.

Efter första världskrigets utbrott 1914 ockuperade sydafrikanska trupper området. Nationernas förbund (FN:s föregångare) gav 1919 Sydafrika i uppgift att förvalta landet. Sydafrika var förpliktat att tillförsäkra invånarna välfärd och social utveckling, men började istället utnyttja naturtillgångar och arbetskraft. Mark delades ut till vita bönder och rätten att utvinna värdefulla mineraler såldes till utländska företag.

Reservaten som de svarta var hänvisade till hade 1922 krympt till en tiondel av landets yta. De var överbefolkade och extremt fattiga. Många svarta hade inget annat val än att bli kontraktsarbetare i gruvor eller på de vitas gårdar under hårda villkor.

ANNONS

ANNONS

Efter andra världskriget 1939-1945 ersattes Nationernas förbund av Förenta nationerna (FN), som förklarade att Sydvästafrika skulle vara ett förvaltarskapsområde under FN. Men Sydafrika vägrade att lämna ifrån sig kontrollen. Istället kom samma rasåtskillnadslagar som i Sydafrika att införas också i Namibia.

SWAPO bildas

Under 1950-talet började de svarta att samla sig till organiserat motstånd. Flera rörelser grundades, bland annat OPO (Ovamboland People's Organization) och det hererodominerade SWANU (South West Africa National Union) vilka uppmuntrade till civil olydnad. OPO ombildades 1960 till Sydvästafrikanska folkets organisation (SWAPO), som 1966 tog till vapen mot Sydafrikas styre.

Samma år upphävde FN Sydafrikas mandat. För att stärka områdets anspråk på självständighet gavs det ett eget namn: Namibia (efter Namiböknen). FN erkände 1973 SWAPO som namibiernas enda rättmätiga representant. SWAPO stärktes även militärt efter Angolas självständighet 1975, då det blev fritt fram för rörelsen att upprätta baser där.

Sydafrika försökte nu att tillsätta en vänligt sinnad regering som kunde överta styret. 1975 inleddes den så kallade Turnhallekonferensen (av tyskans Turnhalle = gymnastiksal; konferensen hölls i Windhoeks sporthall) med deltagande av tolv delegationer - en för varje folkgrupp. Den vita delegationen dominerade och SWAPO fick inte vara med. Efter tre år lade konferensen fram en plan för ett etniskt baserat styrelseskick som förkastades av FN och SWAPO. Konferensens deltagare bildade då Demokratiska Turnhalle-alliansen (DTA, se även Politiskt system).

FN-resolution

Västmakterna satte ökad press på Sydafrika som efter många turer gick med på en plan för Namibias övergång till självständighet. FNs säkerhetsråd antog 1978 resolution 435 som omfattade bland annat eldupphör, sydafrikansk reträtt och fria val i FN-regi. Men Sydafrika trotsade snart resolutionen och anordnade ett val som SWAPO bojkottade och som DTA vann stort.

ANNONS

ANNONS

Från 1979 trappade Sydafrika upp den militära kampen mot SWAPO med regelbundna anfall in i södra Angola. Mot slutet av 1980-talet började den militära insatsen i Namibia och Angola fresta på Sydafrikas ekonomi. Samtidigt gjorde avspänningen mellan USA och Sovjetunionen att supermakterna pressade parterna att nå en lösning. 1988 gick Angola och Kuba med på att dra tillbaka de kubanska trupper som deltog i striderna mot Sydafrika, i utbyte mot att Sydafrika lämnade Namibia. SWAPO gick med på vapenvila.

I november 1989 hölls FN-övervakade val till en församling som skulle utarbeta en författning för Namibia. DTA gick till val på ett konservativt program och fick stöd bland svarta som skrämdes av SWAPOs marxism och av ovambofolkets dominans inom partiet. SWAPO började före valet att tona ned sin marxistiska profil. Dess ledare Sam Nujoma lovade bland annat att överge planerna på att införa enpartisystem.

SWAPO vann valet med 57 procent av rösterna mot 29 procent för DTA. SWAPO fick inte två tredjedelar av mandaten, vilket innebar att partiet tvingades samarbeta med DTA i arbetet med att utforma författningen. Den antogs i februari 1990 och strax därefter valdes Sam Nujoma till president. Nujoma svor eden den 21 mars 1990 - samma dag som Namibia blev självständigt.

Läs i Landguiden om Namibias moderna historia från 1990 och framåt.

 

Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet

Läs mer om

Sidan uppdaterad: 23 november 2022
Ursprungligen publicerad: 14 oktober 2010

ANNONS

ANNONS

Länkar om Namibias historia

ANNONS

ANNONS

Loading content ...
Loading content ...
Loading content ...

ANNONS

ANNONS

Relaterade ämneskategorier

Ge

Namibias geografi

Här hittar du texter och annat faktamaterial som fokuserar på Namibias geografi ur olika perspektiv.

Sh

Fakta om Namibia

Aktuell samhällsfakta om Namibia. Här hittar du en kortfattad politisk och ekonomisk bakgrund om landet samt en del...

Relaterade taggar

Hi
Kolonialism

Kolonisation och kolonialism

Kolonisation är när en stat tar ett område utanför sitt eget land i besittning. Kolonialism är...