Knappast något är känt om det område som i dag utgör Centralafrikanska republiken från tiden före européernas ankomst på 1500-talet. De första européerna kom till området för att bedriva slavjakt. I slutet av 1800-talet började fransmännen kolonisera området som fick namnet Oubangui-Chari. Först 1958 antogs det nuvarande namnet och 1960 blev landet självständigt.
Centralafrikanska republikens historia
För ungefär 10 000 år sedan vandrade folk som var samlare och jägare in i det område som idag utgör Centralafrikanska republiken. Arkeologiska fynd av bosättningar från yngre stenåldern tyder på att en del av områdets invånare då hade börjat odla sin föda. År 3 500 före Kristus hade jordbruk med odlingar av bland annat palmolja och bananer slagit rot.
Järnhantering hade etablerats vid 1 000-talet före Kristus genom invandring av bantufolk från det nuvarande Nigeria och folkgrupper från Sudan.
Från 1500-talet gjorde arabiska slavhandlare omfattande räder in i området på jakt efter slavar som mestadels såldes i Nordafrika och Mellanöstern. På 1600-talet inleddes den långt mer omfattande europeiska slavhandeln.
Krigsfångar i lokala krig såldes till européerna och fördes till Nordamerika, Västindien och Sydamerika för att arbeta på plantager i de europeiska kolonierna. Den stora efterfrågan på slavar i Nya världen ledde i sin tur till allt fler krig som fördes främst för att förse européerna med slavar. I mer än två sekler pågick denna handel. Vid 1800-talets mitt hade slavhandeln tömt stora delar av landet på människor.
I slutet av 1800-talet började fransmännen kolonisera området, som på 1910-talet fick namnet Oubangui-Chari efter två stora floder. Samtidigt slogs Oubangui-Chari samman med kolonin Franska Ekvatorialafrika, som utgjordes av dagens Gabon, Kongo-Brazzaville och Tchad.
Kolonialmakten gav privata handelsbolag rätten att utvinna råvaror som timmer och mineraler i området. Bolagen använde sig i stor utsträckning av tvångsarbete. Omkring en femtedel av arbetarna avled på grund av de eländiga förhållandena. Flera uppror mot den skoningslösa exploateringen bröt ut. Upproret i Kongo-Wara 1928 var det största resningen mot kolonialväldet i Afrika före andra världskriget. Det tog tre år av blodiga strider och tvångsförflyttningar innan fransmännen lyckades kuva rebellerna.
Vid den tyska ockupationen av Frankrike 1940 tog general de Gaulles fria franska styrkor över Oubangui-Chari och upprättade ett högkvarter I Bangui.
Efter andra världskriget inkorporerades Oubangui-Chari 1946 i kolonin Franska unionen. Tvångsarbetet förbjöds och afrikanerna fick rätt att bilda politiska partier. Under 1950-talet började en inhemsk självständighetsrörelse göra sig gällande. Efter påtryckningar från denna rörelse blev Oubangui-Chari en självstyrande republik inom det franska samväldet 1958. Samtidigt antogs namnet Centralafrikanska republiken.
Självständighetsrörelsens ledare Barthélémey Boganda utsågs till den nya republikens regeringschef. Han omkom emellertid ett år senare och efterträddes av inrikes- och ekonomiministern David Dacko som 1960 förklarade republiken självständig och utropade sig själv till president.
Läs i Landguiden om Centralafrikanska republikens moderna historia från 1960 och framåt.
FÖRFATTARE
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om