Att leva på landsbygden i Sverige under 1800-talet
Sverige var i början av 1800-talet ett jordbruksland. Industrialiseringen hade ännu inte kommit igång. Folk bodde till största delen på landet och försörjde sig på jordbruk. Man framställde själva inom familjen det mesta som behövdes, såsom mat, kläder och redskap.
På landsbygden låg stora delar av gårdarna samlade i små byar med åkrarna runt omkring. I varje by fanns ett byalag som fattade beslut som rörde jordbruket. Det var bara de som ägde jord som fick vara med där. Alla ägde nämligen inte jord. De besuttna (de jordägande) bönderna gjorde det, men det fanns även de obesuttna (jordlösa) som inte ägde någon jord själva, utan istället fick jobba åt de besuttna bönderna. Denna grupp växte kraftigt under 1800-talet i samband med den stora befolkningsökningen som då ägde rum i Sverige.
Det fanns olika typer av obesuttna:
Torpare fick bo i ett enkelt litet torp med lite jord som ägdes av en bonde eller godsägare. De betalade hyra genom att göra dagsverke hos ägaren. Med dagsverke menas att man då och då, enligt överenskommelse, var skyldig att utföra arbete för jordägaren.
Backstugesittare bodde i s.k. backstugor som var enklare hus utan någon jord, ofta inte mer än en koja. Det var ofta änkor, sjuka och andra fattiga som bodde så här. De betalade sin hyra genom att arbeta för bonden eller godsägaren.
Tjänstehjon var pigor och drängar som bodde hos bönderna eller godsägarna. De fick lön i form av mat, husrum, kläder och lite pengar. De arbetade på gården.
Statare bodde och arbetade på de stora godsen. De hade ingen egen jord att bruka eller torp att bo i, utan bodde istället i långa hus med flera små lägenheter på godsägarens mark. Oftast bodde en hel familj i bara ett rum. Dessa hus kallades statarlängor och var i regel usla bostäder. Godsägaren kunde ibland anställa ett gift par som statare, som inte hade råd att bilda familj och försörja sig själva. Mannen arbetade ofta på åkern i jordbruket, medan kvinnan kunde arbeta som mjölkerska. Statarna fick betalt i natura (bostad, mat, kläder), men kunde också få betalt i pengar. Statarsystemet avskaffades inte förrän 1945.
Flera byar ingick i en socken som hade en egen styrelse - en sockenstämma. Varje socken hade sin kyrka. Kyrkan och prästen hade en viktig roll i socknen. Kyrkans syn på hur man skulle leva präglade hela livet. Alla gick till kyrkan på söndagarna. Prästen höll långa predikningar och man lyssnade alltid till vad han sa. Prästen berättade även om nyheter och saker som hänt runt om i landet. Kyrkan var också en social träffpunkt där man träffade vänner, grannar och andra bekanta på söndagarna.
Varje socken och by hade en egen klassindelning av folket. I toppen av hierarkin fanns godsägaren, prästen och de rikaste bönderna. Sedan kom läraren, skomakaren, skräddaren, smeden, mjölnaren, vanliga bönder m.fl. Längre ner fanns torparna. I botten fanns de fattiga, de som inte kunde klara sig själva. Det kunde vara gamlingar utan familj, föräldralösa barn, alkoholister, sjuka och så vidare.
De riktigt fattiga som inte hade någon bostad, s.k. "fattighjon", fick bo i fattigstugan. Enligt en lag från 1837 var varje socken skyldig att ta hand om sina fattiga. Det inrättades därför fattigstugor runt om i landet dit andra skänkte mat, kläder och annat. Sockenborna kände ett visst ansvar för de fattiga. Samtidigt föraktades ofta människor som måste ta emot hjälp.
