Ursprungligen var satanism likställt med djävulsdyrkan. Satanismens utövare idag ser istället kulten som ett uttryck för en slags antimoralisk och asocial självhävdelse.
Häxeri och djävulsdyrkan förr
Under 1600-talet nådde häxprocesserna sin höjdpunkt i det kristna Europa. Så även i Sverige. Oskyldiga kvinnor - i enstaka fall även män - tvingades genom tortyr erkänna att de på olika sätt stått i kontakt med satan. Vissa kvinnor erkände till och med att de haft samlag med djävulen.
För kyrkan var det en självklarhet att satan och hans demoner utövade sina krafter på jorden. Kyrkan ansåg att lättlurade eller onda människor var ett lätt byte för den onda kraft som satan utövade.
Trollkvinnor, trollkarlar och andra som dyrkade satan sågs som kyrkans värsta fiender. Denna ondska skulle därför bekämpas med hårda metoder.
Från 1450-talet och fram till början av 1700-talet avrättades troligtvis mer än 30 000 oskyldiga människor runt om i Europa anklagade för att ha utövat trolldom i satans tecken. Många av dessa människor brändes på bål, en avrättningsmetod som var ovanlig i Sverige där merparten av kvinnorna först halshöggs innan liket slängdes på elden.
Av alla de människor som avrättades under häxprocesserna fanns det bara enstaka fall där individer på riktigt hade dyrkat satan, det som kallas för djävulsdyrkan. Att på olika sätt tillbe och dyrka satan som Guds onda motpol, har aldrig varit någon utbredd företeelse även om det förekommit och fortfarande förekommer (i mycket begränsad omfattning).
Satanism - en nutida livsåskådning
Begreppet satanism är brett och innefattar allt i från den djävulsdyrkan som kyrkan bekämpade under medeltiden till den moderna satanismrörelsen som står långt i från det man skulle kunna kalla för djävulsdyrkan.
Inom den vanligaste förekommande satanismen är satan ingen central gestalt till skillnad mot vad man skulle kunna tro. I själva verket är de flesta satanister ateister. De tror alltså inte på några gudomligheter och heller inte på att satan skulle existera som ondskan personifierad. Det handlar mer om ett filosofiskt förhållningssätt till livet och människans roll på jorden.
Grundaren av det man skulle kunna kalla för den moderna satanismen var Anton Szandor LaVey. Under mitten av 1960-talet grundade han organisationen Church of Satan, i San Francisco, USA. Rörelsen brukar också kallas för LaVey-satanism.
LaVeys tankar kring satanismen som en filosofi uttrycks i hans bok The Satanic Bible som gavs ut 1969. I denna bok - som har blivit ett standardverk inom den moderna satanismen - kan man utläsa de grundläggande tankegångarna inom satanismen. I boken beskrivs även olika ritualer som satanisten kan utföra för att nå extas.
En egoistisk livsfilosofi
Inom satanismen måste varje människa förstå att allt gudomligt är ett mänskligt påfund. Förstår man inte detta så vågar man som människa inte agera fullt ut. Så länge man tror på att det finns en gud som dömer människor utifrån deras handlingar så fylls livet av dåligt samvete istället för tillfredsställelse. Tillfredsställelse är satanismens främsta mål. Varje människa är sin egen gud och står sig själv närmast.
Även om satanisterna inom den moderna rörelsen inte ägnar sig åt djävulsdyrkan och tror på att satan existerar som person, så används satan som en symbol för de grundläggande tankegångarna. Dessa uttrycks i The Satanic Bible i form av nio satanistiska budskap. Här kan man bland annat läsa att satan representerar alla synder som leder till tillfredsställelse. Vänskap och vänlighet ska endast ges till de människor som förtjänat det.
Som satanist ska man hämnas oförrätter och inte vända andra kinden till som kyrkan förespråkar. I de elva satanistiska reglerna, som även de upprättats av LaVey, framgår att en satanist inte ska ge andra människor råd eller säga sin åsikt utan att först ha blivit tillfrågad. Där står också att en satanist aldrig får skada barn och att man endast får döda djur för att få mat eller om djuret hotar ens liv.
Enkelt uttryckt så skulle satanism kunna sägas vara en egoistisk livsfilosofi där varje människa alltid ska följa sina egna känslor utan att tänka på hur andra människor uppfattar ens handlingar. Målet är mesta möjliga njutning utan att känna ånger eller ha dåligt samvete för de människor som påverkas av de egoistiska handlingarna.
Text: Carl-Henrik Larsson, fil.mag i historia, gymnasielärare i historia, religion och samhällskunskap samt skribent i kulturtidskriften Nordisk Filateli
