Saint Lucia präglades i ett par sekler av en kamp om herraväldet mellan franska och brittiska kolonisatörer. När ön blev en brittisk kronkoloni 1814 hade afrikanska slavar hämtats dit för att arbeta på sockerplantagerna. Vid det laget hade ursprungsbefolkningen utrotats eller fördrivits. Från början av 1900-talet skedde en utveckling mot allt större självbestämmande för kolonin. Saint Lucia blev självständigt 1979.
Öarna i östra Karibien beboddes vid de europeiska kolonisatörernas ankomst runt år 1500 av kariber, ett folk som tros ha kommit från Sydamerika. Kariberna på dagens Saint Lucia lyckades länge hålla stånd mot européerna. Först 1660 slöt de fred med en grupp fransmän som upprättade en permanent bosättning på ön. Enligt legenden fick ön sitt namn sedan en grupp fransmän lidit skeppsbrott strax intill på Sankta Lucias dag, den 13 december.
Någon varaktig fred uppstod inte för fransmännens del. Öns strategiska läge med flera naturliga hamnar och sockerrörsodlingar ledde till ständiga strider med engelsmännen. Herraväldet över Saint Lucia växlade 14 gånger fram till 1814, då ön slutligen blev en brittisk kronkoloni. Befolkningen bestod då i huvudsak av afrikaner, varav flertalet var slavar även om det fanns fria svarta också, vid sidan av européerna. Slaveriet avskaffades 1834. Saint Lucia ingick från 1833 till 1959 i kolonin Brittiska Lovartöarna.
I början av 1900-talet inleddes en utveckling mot större självständighet. 1924 fick Saint Lucia en egen författning och en vald regering. 1967 blev ön en så kallad associerad stat inom Samväldet. Detta innebar att öborna fick sköta alla frågor utom utrikespolitik och försvar.
Saint Lucia blev helt självständigt 1979.
Läs i Landguiden om Saint Lucias historia från 1900-talet och framåt.
FÖRFATTARE
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om