Samernas historia

Hur skulle man då bära sig åt för att locka nybyggare norrut? Lösningen blev Lappmarksplakatet som kom 1673. Där stadgades att den som bosatte sig i lappmarken skulle få 15 års skattefrihet och slippa gå ut som soldat i krig. Det sistnämnda var säkert inte ett dåligt löfte, för vid den här tiden låg Sverige ofta i krig. Eftersom samernas bidrag till statskassan ansågs som väsentligt, stadgades att nybyggarna inte fick störa samerna i deras näringsutövning och inte heller ta upp mark på deras lappskatteland, utan bara på sådant land som ansågs som obrukat.

Så småningom förstod man från statligt håll att det var nödvändigt att klarlägga näringsfördelningen mellan nybyggare och samer. 1749 kom därför lappmarksreglementet. I det fastslogs att nybyggaren i första hand skulle ägna sig åt odling och kreaturshållning. För att han inte skulle inkräkta för mycket på samernas näring, skulle han inte ägna sig alltför mycket åt jakt, däremot hade han rätt att fiska i de samiska fiskevattnen. Jakt- och fiskerättigheterna sträckte sig i en halv mils radie runt nybygget, men slåtterängarna fick innehas på längre avstånd. Nu öppnades nybyggesrättigheterna även för samerna.

De styrande ansåg att samer och nybyggare utan problem skulle kunna leva sida vid sida, eftersom de skulle idka olika näringar. Samerna skulle leva på jakt, fiske och renskötsel och nybyggarna skulle leva på odling och boskapsskötsel. I verkligheten gick det inte att livnära sig enbart på odling i det karga klimatet.

Konflikter

Fram till mitten av 1700-talet var samernas ställning fortfarande förhållandevis stark i lappmarken. I domstolstvister om marken med nybyggare vann samerna för det mesta. Renskötseln betraktades som en viktig näring vid sidan av nybyggarnas jordbruk och boskapsskötsel.

I takt med att fler nybyggare flyttade in ökade konflikterna. Samerna tvingades se på när nybyggarna slog sig ned på lappskatteland. Särskilt konflikter rörande fiskesjöar kom upp i tinget. Nybyggaren hade då slagit sig ned vid en samisk fiskesjö och den ursprunglige ägaren hade inte längre tillträde till sjön. Ofta var det inte tillräckligt att fiskesjön låg på samens skatteland. Samen kunde inte förhindra nybyggaren från att slå sig ned där. Nybyggarna i sin tur anklagade samerna för att låta sina renar riva ner höhässjor och trampa ner växtligheten. Efter mitten av 1700-talet förändrades myndigheternas syn på markrättigheter och samerna förlorade hädanefter allt oftare i domstolstvister med nybyggarna.

Jaktens och fiskets betydelse som näringsgren har minskat

Idag är jakten och fisket av mindre betydelse. De kustsamer som i långa tider livnärde sig på fiske längs den nordnorska kusten har blivit utkonkurrerade av flytande fiskefabriker som dammsuger havet på fisk. Fisket i insjöar och älvar är säsongsbetonat och enbart en binäring. Jakten på pälsdjur är också en binäring som många samer ägnar sig åt. För renskötande samer är dock jakten och fisket fortfarande ett viktigt komplement till renskötseln.

Dagens gränser

De gränser som de nordiska staterna dragit upp i Sápmi är ofta ett hinder, både näringsmässigt och kulturellt. Dagens renbeteskonvention mellan Norge och Sverige ses, åtminstone av de svenska samerna, som ett hinder. Många menar att renskötseln i gränsområdena hade varit effektivare utan konventionen.