Selektivitetsteorierna
Hit räknas teorin om självkontroll, de biosociala teorierna samt beteendegenetiken. Selektivitetsteorierna utgår ifrån att det är de individuella egenskaperna (särskilda personliga egenskaper) som är avgörande för vem eller vilka som begår brott.
Teorin om självkontroll bygger på att vissa människor har dålig självkontroll och därför har svårt att kontrollera sina impulser i vissa specifika situationer. Detta medför att de begår fler brott än andra.
De biosociala teorierna fokuserar på att individuella egenskaper kan kopplas samman med omgivningen, särskilt den sociala miljön. En person med en individuell egenskap som till exempel ett aggressivt beteende, blir troligtvis inte brottsling om uppväxten är trygg och omgivningen inte påverkar personen negativt. Är däremot uppväxten och omgivningen otrygg och osäker kan det skapa ett brottsligt beteende.
Beteendegenetiken inriktar sig på att det är genetiska anlag (ärftliga faktorer) som är avgörande om en person begår brott.
Teorin om socialt tryck
Teorin om socialt tryck kan sammanfattas med att människor begår brott beroende på hur den tongivande livsstilen i samhället ser ut. De flesta människor vill känna ekonomisk trygghet, och många människor strävar dessutom efter materiell rikedom. Det kan till exempel handla om att få råd att köpa den senaste smartphonen eller en ny bil. Enligt den här teorin är människor som växer upp i fattigdom eller saknar ekonomiska förutsättningar mer benägna än andra att begå brott för att kunna leva på en materiellt högre nivå.
Inlärningsteorin
Enligt inlärningsteorin formas det brottsliga beteendet genom de sociala sammanhang som individen är en del av. Dessa utgörs bland annat av familj, vänner och olika sociala grupper som personen tillhör och som kan ha negativ inverkan. Hit hör till exempel grupptryck - att utsätta någon för social press i syfte att utföra en handling som hen troligtvis inte skulle ha gjort annars. Eller om ens vänner begår ett brott så ökar risken att man själv gör likadant.
Stämplingsteorin
Stämplingsteorin pekar på att en person som begått ett brott, blir ”stämplad” som kriminell i omgivnings ögon. Detta gäller även efter ett avtjänat fängelsestraff. Den här teorin försöker förklara varför många brottslingar blir återfallsförbrytare och fortsätter begå brott efter att de kommit ut från fängelset.
Synlig och dold brottslighet
Varje dag anmäls en mängd brott till polisen i Sverige, men det är viktigt att komma ihåg att långt ifrån alla brott som begås anmäls.
Den synliga brottsligheten är den brottslighet som anmäls och som kan utläsas i statistiken över begångna brott.
Den dolda brottsligheten är alla de brott som inte anmäls och som därmed inte blir en del av brottsstatistiken. Brottsligheten i Sverige är därför mer omfattande än vad statistiken säger. Men varför anmäls inte alla begångna brott till polisen?
Den dolda brottsligheten beror på många olika orsaker och bakomliggande faktorer. En vanlig orsak är att gärningspersonen och brottsoffret känner varandra och har en nära relation. Brott i nära relationer - där närstående utsätts för misshandel, tvång och sexuella övergrepp - är en del av den dolda brottsligheten. Det är inte ovanligt att en kvinna struntar i att anmäla sin sambo efter att ha blivit misshandlad. Det handlar ofta om skam eller rädsla för att familjen som helhet ska bli lidande om det hela synliggörs genom en polisanmälan. En annan orsak till dold brottslighet kan vara om brottsoffret är rädd för att en anmälan kan leda till en förvärrad situation. Den eller de som utfört gärningen kan hota offret med upprepat våld eller att någon närstående ska råka illa ut om offret gör en polisanmälan. Brott som sker mellan kriminella anmäls också mycket sällan.
Brottsoffer - att bli utsatt för ett brott
De människor som drabbas av ett brott, oavsett hur allvarligt brottet är, brukar må väldigt dåligt. Människor som råkar ut för exempelvis rån, misshandel eller våldtäkt får oftast fysiska skador genom den brottsliga handlingen, men den psykiska delen av att bli utsatt för ett sådant brott kan vara precis lika allvarlig. När de yttre skadorna läkt kommer ofta tankarna och de starka känslorna som är förknippade med att bli utsatt för ett brott.
Som brottsoffer räknas även familjemedlemmar, släktingar och andra närstående som drabbas direkt eller indirekt av brottet. Det kan handla om en kvinna vars man blir mördad eller svårt skadad vid ett rån, eller föräldrar vars barn omkommer eller skadas vid en bilolycka där föraren varit påverkad av alkohol eller droger.
Det är viktigt att alla människor som har blivit utsatta för en brottslig handling har någon att prata med. Ibland är inte andra familjemedlemmar så lämpade att ventilera känslor med eftersom de själva kan må dåligt i den nya situationen som uppstått. Som brottsoffer kan man därför vända sig till någon av de brottsofferjourer som finns i Sverige och som på olika sätt erbjuder stöd till den som drabbats av ett brott. Det kan handla om stödjande samtal eller att stötta brottsoffret under rättegången eftersom den kan riva upp psykiska sår då brottsoffret tvingas möta gärningspersonen i rättssalen.
I Sverige finns också en statlig myndighet, Brottsoffermyndigheten, som bland annat har som uppgift att betala ersättning till de brottsoffer vars gärningsperson inte själv har ekonomiska möjligheter att betala skadestånd. Brottsoffermyndigheten finansierar även forskning och driver projekt riktade mot brottsoffers situation.
Kriminalvårdens uppgifter
Kriminalvården är den statliga myndighet som ansvarar för häkten (lokal för tillfällig frihetsberövande), anstalter (fängelser) och frivård (straff som avtjänas i samhället, exempelvis med fotboja).
Den som är misstänkt för ett brott kan begäras häktad (tillfälligt frihetsberövas) av en domstol så att den misstänkte inte förstör bevis eller avviker (smiter iväg) under tiden fram till rättegången. Det finns 32 häkten i Sverige och dessa ligger i anslutning till polishus. Men det är inte polisen som ansvarar för landets häkten, det gör istället Kriminalvården.
Om den häktade efter rättegång döms till ett fängelsestraff ska detta avtjänas vid någon av Kriminalvårdens anstalter. Ett fängelsestraff i Sverige kan vara mellan 14 dagar till livstids fängelse (det strängaste straffet som finns i Sverige). Med livstids fängelse menas att straffet inte är tidsbestämt. Efter att ha avtjänat tio års livstids fängelsestraff kan den dömde ansöka om att straffet ska tidsbestämmas. Om straffet tidsbestäms (vilket inte alltid är fallet) så är den maximala strafftiden 18 år. Exempel på brott som ofta leder till livstidsstraff är mord, grov mordbrand och människorov.
Villkorlig frigivning innebär att den dömde - efter att ha avtjänat två tredjedelar av fängelsestraffet - får komma ut från fängelset, men måste följa vissa regler. Under den villkorliga frigivningen är personen noggrant övervakad, och missköter sig personen så återupptas fängelsestraffet.
Om det är yngre personer (mellan 15-17 år) som döms till straff (tvångsvård) så hamnar de på ett ungdomshem istället för på en anstalt (personer under 18 år sätts inte i fängelse i Sverige). Det finns också anpassade ungdomsavdelningar (för intagna ungdomar mellan 18-21 år) på flera anstalter runt om i Sverige.
Kriminalvården har också en uppdelning när det gäller placering av män och kvinnor som döms till fängelsestraff och ska placeras på anstalt. Jämfört med män så är det bara ett fåtal kvinnor som avtjänar fängelsestraff. Av samtliga intagna på svenska anstalter är 5 procent kvinnor. Kvinnor som döms till fängelse placeras på särskilda anstalter.
Det finns 45 anstalter i Sverige och dessa har olika säkerhetsklassificering från siffran 1 till 3. Med detta menas att fängelser med siffran 1 har den högsta säkerhetsklassen. Där sitter interner (fångar) som anses rymningsbenägna eller extremt farliga. Fängelser med klassificering 3 räknas som lägre säkerhetsklassade.
Kriminalvården övervakar också frivården, som innebär att straffet är skyddstillsyn, samhällstjänst eller fotboja. Det finns 34 frivårdskontor runt om i Sverige varifrån Kriminalvården övervakar alla som dömts till frivård.
En annan viktig uppgift för Kriminalvården är att arbeta för att de som avtjänar sina straff inte återfaller i brottslighet efter att de blivit frisläppta. I detta arbete - som sker på anstalterna - får de intagna arbeta och utbilda sig (många som sitter i fängelse saknar t.ex. fullständiga gymnasiebetyg). Många intagna genomgår också olika behandlingsprogram, exempelvis för att ändra sin livsstil eller sitt beteende. Enligt Kriminalvårdens egna siffror så återkom 30 procent av de intagna som släpptes fria 2014 till Kriminalvården fram till 2017 (Kriminalvården).
