Brottslighet och kriminalvård

Kriminalvårdens uppgifter

Kriminalvården är den statliga myndighet som ansvarar för häkten (lokal för tillfällig frihetsberövande), anstalter (fängelser) och frivård (straff som avtjänas i samhället, exempelvis med fotboja).

Den som är misstänkt för ett brott kan begäras häktad (tillfälligt frihetsberövas) av en domstol så att den misstänkte inte förstör bevis eller avviker (smiter iväg) under tiden fram till rättegången. Det finns 32 häkten i Sverige och dessa ligger i anslutning till polishus. Men det är inte polisen som ansvarar för landets häkten, det gör istället Kriminalvården.

Om den häktade efter rättegång döms till ett fängelsestraff ska detta avtjänas vid någon av Kriminalvårdens anstalter. Ett fängelsestraff i Sverige kan vara mellan 14 dagar till livstids fängelse (det strängaste straffet som finns i Sverige). Med livstids fängelse menas att straffet inte är tidsbestämt. Efter att ha avtjänat tio års livstids fängelsestraff kan den dömde ansöka om att straffet ska tidsbestämmas. Om straffet tidsbestäms (vilket inte alltid är fallet) så är den maximala strafftiden 18 år. Exempel på brott som ofta leder till livstidsstraff är mord, grov mordbrand och människorov.

Villkorlig frigivning innebär att den dömde - efter att ha avtjänat två tredjedelar av fängelsestraffet - får komma ut från fängelset, men måste följa vissa regler. Under den villkorliga frigivningen är personen noggrant övervakad, och missköter sig personen så återupptas fängelsestraffet.

Om det är yngre personer (mellan 15-17 år) som döms till straff (tvångsvård) så hamnar de på ett ungdomshem istället för på en anstalt (personer under 18 år sätts inte i fängelse i Sverige). Det finns också anpassade ungdomsavdelningar (för intagna ungdomar mellan 18-21 år) på flera anstalter runt om i Sverige.

Kriminalvården har också en uppdelning när det gäller placering av män och kvinnor som döms till fängelsestraff och ska placeras på anstalt. Jämfört med män så är det bara ett fåtal kvinnor som avtjänar fängelsestraff. Av samtliga intagna på svenska anstalter är 5 procent kvinnor. Kvinnor som döms till fängelse placeras på särskilda anstalter.

Det finns 45 anstalter i Sverige och dessa har olika säkerhetsklassificering från siffran 1 till 3. Med detta menas att fängelser med siffran 1 har den högsta säkerhetsklassen. Där sitter interner (fångar) som anses rymningsbenägna eller extremt farliga. Fängelser med klassificering 3 räknas som lägre säkerhetsklassade.

Kriminalvården övervakar också frivården, som innebär att straffet är skyddstillsyn, samhällstjänst eller fotboja. Det finns 34 frivårdskontor runt om i Sverige varifrån Kriminalvården övervakar alla som dömts till frivård.

En annan viktig uppgift för Kriminalvården är att arbeta för att de som avtjänar sina straff inte återfaller i brottslighet efter att de blivit frisläppta. I detta arbete - som sker på anstalterna - får de intagna arbeta och utbilda sig (många som sitter i fängelse saknar t.ex. fullständiga gymnasiebetyg). Många intagna genomgår också olika behandlingsprogram, exempelvis för att ändra sin livsstil eller sitt beteende. Enligt Kriminalvårdens egna siffror så återkom 30 procent av de intagna som släpptes fria 2014 till Kriminalvården fram till 2017 (Kriminalvården).

Ska vi ha hårdare straff i samhället?

Den sista avrättningen i Sverige ägde rum 1910, och 1921 avskaffades dödsstraffet i fredstid. Idag anser de flesta av världens demokratiska länder att dödsstraff är förlegat (otidsenligt) och inhumant (omänskligt).

Förespråkarna för dödsstraff menar att det fungerar avskräckande och på så vis minskar den grova brottsligheten i samhället.

De som argumenterar mot dödsstraff pekar på att oskyldiga kan dömas till döden och att det är oetiskt att människor avrättas i en modern rättsstat. Inget av de politiska partierna i Sveriges riksdag argumenterar för att dödsstraffet ska återinföras och i en Sifo-undersökning från 2017 svarade endast 18 procent av de tillfrågade att det finns brott som skulle kunna bestraffas med dödsstraff (Opinion.se).

Däremot finns det en stark politisk vilja att skärpa straffen i Sverige, och i samma Sifo-undersökning ansåg 70 procent av de svarande att de ville se hårdare straff.

Men bidrar verkligen hårdare straff till minskad brottslighet? Svaret på den här frågan är inte enkel att besvara. En sammanfattning av forskningen inom detta område skulle kunna ge följande svar:

Hårdare straff verkar ha viss avskräckande effekt på människor att begå brott upp till en viss nivå. Men en del forskning pekar dessutom på att hårdare straff har liten inverkan på effekten och att de höga kostnaderna för skattebetalarna som uppstår då Kriminalvården måste utöka antalet platser på sina anstalter, eller att polisen måste omhänderta fler människor, inte står i relation till vinsten av att höja straffen. Däremot signalerar strängare straff att samhället inte accepterar att människor begår brott. Strängare straff kan även ha en positiv psykologisk inverkan på de invånare som likställer hårdare straff med ett tryggt samhälle.

En annan mer förebyggande åtgärd som har visat sig sänka brottsligheten är om det finns många patrullerande poliser ute i samhället.