Fornnordisk religion och asatro

Seder och ritualer kring döden

Släktsamhällets ideologi och värderingar formade vikingatidens tro på döden. Släktens gemenskap innefattade inte bara de levande utan också de avlidna medlemmarna. Det fanns en själslig samhörighet mellan de levande och döda anförvanterna. De levande var förvaltare av en slags andlig kraft som fanns inom släkten och som hade byggts upp av förfäderna. När en släktmedlem dog levde själen kvar i dödsrikets skuggtillvaro medan den andliga kraft som släktingen bidragit med till ätten under sin levnad, fortsatte att leva kvar i släktens levande medlemmar. En ceremoni som befäste denna tro var då ett barn fick ta över någon nyligen avliden släktings namn. Man trodde då att barnet blev delaktig av och förde vidare den dödes andliga kraft.

Då en person avled togs kroppen omhand av släktmedlemmarna varefter en rad fromma ceremonier utfördes enligt den fastställda traditionen. Efter några dagar följde begravningen då liket brändes eller begravdes. Begravningsritualerna varierade med tiden och kunde skilja sig åt på olika platser. Men de gällande sätten att begrava de döda var genom bränning eller jordfästning. I samband med begravningen offrades också gåvor till den döde som han eller hon skulle få användning av i dödsriket.

Kristendomens ankomst

Den fornnordiska religionen baserades på sambandet mellan religion och socialt liv. Den här samhörigheten var framträdande bland annat inom rättsordningen. Ett sådant samordnat system är oerhört stark så länge som samhället har en gemensam religiös grundsyn. Men om religiös splittring uppstår, faller den rådande ordningen.

Detta utnyttjades av de kristna missionärerna som kom till de nordiska länderna. Den kristna missionen vände sig inte till folkets breda massa, utan riktades istället till kungar och stormän som upprätthöll den religiösa och världsliga ordningen i samhället. När sedan kristendomen spreds i Norden i början 1000-talet dröjde det inte länge förrän de kristna kungarna förbjöd hedendomen (asatron). Men hos det vanliga folket kom den fornnordiska religionen, eller åtminstone delar av den, ändå att leva kvar långt därefter, sida vid sida med kristendomen. 

Med kristendomen kom också skriftspråket till Norden vilket ses som startpunkten för den nordiska medeltiden. Det var därför inte förrän under medeltiden, då kristendomen dominerade, som de flesta källorna om den fornnordiska religionen kom till.

Några av källorna och dess problem

En av de mest kända författarna från tidig nordisk medeltid är Snorre Sturlasson som var född på Island 1180 och mördad på sin gård 1241 på befallning av den isländska kungen. Snorre skrev ett antal olika verk där han på olika sätt beskrev den religion som fanns innan kristendomen. Ett exempel är Snorres Edda, skriven omkring 1220. Snorres Edda skulle fungera som en handbok för poeter. I berättelsen Hur Gylfe blev lurad beskrivs hur kungen Gylfe beger sig till Asgård. I berättelsen får läsaren möta flertalet av de gudar som dyrkades och lära sig om skapelseberättelsen och undergången. Snorres beskrivning av gudarna går i stort ut på att de bara var vanliga människor fast lite speciella.

”Dessa människor dyrkades efter sin död som gudar av okunniga människor.” (Näsström) Snorre skriver också att alla nordbor en gång i tiden trodde på den enda rätta guden, men därefter gått ifrån den rätta tron och istället börjat dyrka trollkarlar. Många forskare menar att detta är bevis för Snorres djupt kristna tro och att hans berättelser om fornnordisk religion därför är vinklad.

En annan källa till den fornnordiska religionen är munken Saxo Grammaticus som kom från Skåne som då tillhörde Danmark och var samtida med Snorre. Han skrev ett historiskt verk som skildrade danskarnas bedrifter. Verket hette Gesta Danorum och handlade till stora delar om myter och gudar. I Saxo Grammaticus bok beskrivs gudarna i mycket negativa ordalag vilket kan ses som ett resultat av hans kristna världssyn. Likt Snorre beskriver han gudarna mer som märkliga människor än som verkliga gudomligheter. Oden beskrivs till exempel som en våldtäktsman som förgriper sig på prinsessor, och Frej sysslar med orgier och hemska offerceremonier i Uppsala. Vi finner därför samma källkritiska problem i Saxo Grammaticus skrifter som hos Snorre Sturlasson, nämligen att författarna är fromma kristna. I Grammaticus fall vill han uppenbarligen dessutom ge en mörk bild av de fornnordiska gudarna.

Ytterligare en kristen källa kommer från Adam av Bremen som var verksam som magister vid Domskolan i den tyska staden Bremen. Adam av Bremens viktigaste verk angående förhållanden i Norden i samband med kristnandet är Stiftet Hamburg-Bremens biskopskrönika som behandlar tiden 788 till 1072. I den här boken skildras bland annat kulten i Uppsala, den innehåller också geografiska beskrivningar av hur Sverige såg ut vid den här tiden.

Det finns även några utomkristna källor som berättar en del om vår fornnordiska religion. Den romerska ämbetsmannen och historikern Tacitus nedtecknade i sitt verk Germania, från omkring år 100 e.Kr, en beskrivning av de germanska stammarna. Ett källkritiskt problem med Tacitus beskrivningar om de germanska folken är att han själv aldrig besökte trakterna norr om de romerska gränslinjerna, utan istället använde sig av äldre källor och egna sändebud som underlag för bokens innehåll.

En annan utomkristen betraktelse över nordbornas religion kommer från muslimen Ahmad ibn-Fadlan som på 900 talet bevittnade en vikingahövdings begravning vid floden Volga i Ryssland. Platsen där händelsen ägde rum låg längs med de svenska vikingarnas handelsrutt österut mot Konstantinopel. I berättelsen beskrivs hövdingens sista resa där han bränns i ett långskepp tillsammans med en offrad slavflicka.  Han beskriver vikingarna (som han kallar Rus) som råa barbarer, smutsiga med dålig hygien. Mycket av det som ibn-Fadlan skriver om ceremonier och levnadssätt är säkert korrekt, men det är viktigt att ha i åtanke att han var utsänd som muslim för att skildra andra folks seder och levnadssätt. Kanske var det han skrev precis det som kalifen i Bagdad ville höra?

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att majoriteten av de källor som finns och som berör den fornnordiska religionen bygger på muntliga traditioner och är skrivna av män i ett kristet sammanhang. De levde alltså i en kristen miljö och var i flera fall kyrkligt aktiva. Hur mycket beskrivningen av den förhistoriska religionen i Norden är speglad av ett kristet synsätt eller i hur stor grad författarna medvetet ändrat i religionen, sagorna och myterna kan vi aldrig riktigt veta.

Den fornnordiska religionen lever kvar i namn på veckodagar och platser

Flera av de mest kända gudarna lever kvar i namnet på några av våra veckodagar. Tisdagen är uppkallad efter Tyr som var Odens son, onsdagen är Odens dag, torsdagen är Tors och fredagen är tillägnad Freja. Men även månens dag (måndag) och solens dag (söndag) kan anses höra hemma i den förkristna kulten. Det är egentligen bara lördagen som inte hör dit eftersom dess namn kommer från ”löga” som är ett gammalt ord för bada eller tvätta. Att tvätta sig dagen innan söndagen har sannolikt att göra med kristna reningsceremonier.

Många orter och idrottsplatser runt om Sverige bär också spår av asatron då de är uppkallade efter asagudar och annat som kan knytas till den fornnordiska mytologin, t.ex. Torsåker, Torsby, Odensvi, Valhalla, Frövi, Ullevi och så vidare.
 

Asatro idag

Asatron har nuförtiden uppstått på nytt i flera av Nordeuropas länder, men det är svårt att uppskatta dess utbredning. Klart är ändå att det runt om i Sverige finns ett stort intresse för fornnordisk religion. Detta framgår inte minst på internet där det finns massor med hemsidor till olika föreningar och samfund som ägnar sig åt asatro.

LÄS MER: Vikingatiden

LÄS MER: Nordens kristnande