Armborst: Ett kraftfullt skjutvapen som liknar en båge monterad på en mindre trästock. Lätt att använda och effektiv mot bepansrade fiender.
Artilleri: Tunga vapen som används för att skjuta på långt håll, t.ex. katapulter och tidiga kanoner.
Belägring: När en armé omringar en borg eller stad för att tvinga fienden att ge upp.
Borg: En befäst byggnad som användes för försvar, administration och som bostad för adelsmän eller kungens folk.
Eldvapen: Vapen som använder krut, till exempel tidiga kanoner eller musköter. Krutvapnen började förändra krigföringen under senmedeltiden.
Infanteri (fotsoldater): Soldater som strider till fots.
Kavalleri: Beridna trupper - soldater som strider till häst.
Krigskonst: De strategier, metoder och taktiker som används i krig och strid.
Krut: Ett explosivt ämne som började användas i vapen under senmedeltiden.
Långbåge: En kraftfull båge som användes av fotsoldater (infanteri), särskilt i England, med lång räckvidd och stark genomslagskraft.
Pik: Ett extra långt spjut som användes av infanteri för att skydda sig mot kavalleri.
Riddare: En bepansrad krigare till häst, ofta av adlig börd, som utgjorde en viktig del av medeltidens arméer.
Rytteriets herravälde: Tiden då ryttare till häst dominerade krigföringen på slagfältet.
Senmedeltiden: Den sista delen av medeltiden, ungefär 1300–1500-talet, då många förändringar skedde inom krig, teknik och samhälle.
Stigbygel: En båge av metall eller trä där ryttaren sätter fötterna. Stigbyglar gjorde det möjligt att rida och slåss stabilt med tunga vapen.
