Fram till 1800-talet levde en rad olika folkgrupper i huvudsak åtskilda från varandra och utvecklade sin egen kultur och särart. Vid tre tillfällen lyckades dock majoritetsfolket burmeserna ena området i större riken. När Storbritannien koloniserade området under 1800-talet gick minoritetsfolk i brittisk tjänst medan burmeserna gjorde motstånd. Efter en kortvarig japansk ockupation blev landet en självständig federation 1948.
Myanmars historia
ANNONS
En verklig självständighetsrörelse växte fram i början av 1930-talet. Dess medlemmar kallade varandra thakin (herre, mästare, en titel annars förbehållen kolonialherrarna). För befolkningen blev de kända som thakinerna. Deras idéer var en blandning av socialism, nationalism och fascism. Men framför allt utgick de från buddistisk tradition: i ett socialistiskt välfärdssamhälle skulle folket kunna ägna sig åt andliga ting istället för åt materiella bekymmer. Dessutom skulle folkets välfärd bli en merit för härskaren i den fortsatta själavandringen.
Under 1930-talet förekom gång på gång oroligheter och strejker riktade mot kolonialstyret samt mot indiska penningutlånare och gästarbetare. Britterna försökte blidka nationalisterna genom att ge dem ökat självstyre. Invånarna fick ett eget parlament genom allmänna val 1936 och en premiärminister utsedd av parlamentet 1937. Men den brittiska guvernören behöll stora maktbefogenheter.
Japansk invasion
Vid andra världskrigets utbrott tog japanerna kontakt med burmesiska nationalister och lovade dem stöd i självständighetskampen. En grupp thakiner, ledda av Aung San, smugglades ut ur Burma och fick militär utbildning av den japanska underrättelsetjänsten. De bildade därefter kärnan i specialförband som med räder i Burma understödde den japanska invasionen 1942. Sedan de allierade hade drivits ut ur nästan hela landet utropades Burma till en självständig stat. Men självständigheten blev bara formell. I praktiken härskade Japans kejserliga armé, och många invånare sattes i tvångsarbete och utsattes för brutala övergrepp.
Den maktlösa burmesiska regimen kontaktade britterna, som ännu fanns kvar i Kachinstaten i norr, och de allierade var villiga att samarbeta. En ny grupp, Antifascistiska folkliga frihetsförbundet (AFPFL), bildades av många olika nationalistiska grupper samt kommunister. AFPFL leddes av Aung San som nu var burmesisk överbefälhavare. På signal från den brittiska överbefälhavaren i Sydöstasien, Louis Mountbatten, gjorde de burmesiska trupperna myteri och anföll japanerna. Aung Sans styrkor deltog därefter i de allierades återerövring av Burma 1945.
Efter kriget kom vapenbröderna inte längre överens. Den brittiska regeringen ville inte överlämna makten till Aung San och Frihetsförbundet, eftersom den var missnöjd med det kommunistiska inslaget i rörelsen. Den brittiska guvernören lät istället några handplockade konservativa burmesiska politiker bilda regering. Minoritetsfolkens ställning var också en stridsfråga. Flera av dem, däribland karenerna, ville inte vara en del av en självständig nation.
Burma blir självständigt
Den brittiska inställningen ändrades när oroligheter utbröt och blev så omfattande att ett allmänt uppror hotade. Sedan kommunisterna kommit i konflikt med Frihetsförbundet och lämnat koalitionen, ingick den brittiska regeringen ett avtal med Aung San om att överlämna makten till AFPFL. Frågan om minoriteternas ställning löstes genom att det självständiga Burma gjordes till en federation med visst formellt självstyre för minoritetsfolken i de olika delstaterna. I praktiken gav dock författningen centralregeringen en stark maktposition.
Aung San och sex andra ledande AFPFL-medlemmar mördades 1947 i en sammansvärjning ledd av den konservativa politikern U Saw, som skuffats undan från makten genom överenskommelsen med britterna. En annan AFPFL-ledare, Thakin Nu (sedermera känd som U Nu), tog istället över regeringsansvaret vid självständigheten den 4 januari 1948.
Läs i Landguiden om Burmas historia - tiden efter andra världskriget och framåt.
FÖRFATTARE
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
Sidan uppdaterad:
15 augusti 2024
Ursprungligen publicerad:
14 oktober 2010
