Sveriges urbanisering har skett i tre steg.
1. Den första fasen pågick så smått i början av 1800-talet. Sverige var då ett jordbrukssamhälle där 9 av 10 svenskar bodde på landsbygden. Ekonomin präglades av en hög grad av självhushållning. Kring år 1800 hade bara tre av Sveriges ca 80 städer fler än 10 000 invånare.
2. I samband med industrialiseringen kring mitten av 1800-talet inleds den andra fasen. Många människor flyttade då till städerna som växte i allt snabbare takt. Kring sekelskiftet 1900 fanns ett tjugotal städer med fler än 10 000 invånare. Flest bodde i Stockholm vars befolkning under hundra år hade ökat från 75 000 (år 1800) till 300 000 (år 1900). På 1930-talet kom brytpunkten då lika många bodde på landsbygden som i städer.
3. Den tredje fasen innebar att inflyttningen till städer minskade och mattades av runt 1970-talet och framåt.
Idag har vi tre dominerande storstadsområden i Sverige. Störst är Stockholmsregionen med fler än totalt 2,3 miljoner invånare (2018). Näst därefter är Göteborg med över 1 miljon i storstadsområdet. Minst av de tre områdena är Malmö med ca 350 000 invånare, men om man räknar Stormalmö där även Lund, Helsingborg och nio andra kommuner ingår, så har Malmö-området ca 730 000 invånare. När det gäller Malmö har dock staden sedan Öresundsförbindelsen invigdes nästan vuxit ihop med Köpenhamn. Hela området kallas för Öresundsregionen och där ingår såväl Lund som Helsingborg och resten av "Stormalmö" och tillsammans bildar de Nordens största samarbetsregion med närmare 4 miljoner invånare på båda sidor Öresund.
Immigration till Sverige idag
Ordet migration är samlingsnamn för emigration (utvandring) och immigration (invandring) och är en av vår tids stora politiska frågor.
Migrations- och asylpolitik är till sin natur geografiskt gränsöverskridande. Människor rör sig mellan olika länder i världen. En del tvingas fly undan förföljelse men de flesta flyttar av andra skäl. Det kan handla om att bilda familj, arbeta eller studera i ett annat land. Migration har ofta stor betydelse för utvecklingen i såväl ursprungsländer som mottagarländer.
Sverige är idag ett invandrarland men var ett utvandrarland från 1850-talet fram till 1930-talet. Då lämnade 1,3 miljoner svenskar Sverige bakom sig av samma orsaker som får folk att fly idag, det vill säga fattigdom, religiös förföljelse, bristande framtidstro, politisk ofrihet och kanske även äventyrslystnad och "guldfeber".
Antalet migranter som rör sig mellan länder har mer än fördubblats under de senaste 30 åren. Enligt FN uppgår antalet migranter till över 200 miljoner människor och över 22 miljoner av dem är flyktingar. Globaliseringen har gjort att avstånden mellan länder har krympt och ofta är migrationen en källa till utveckling för både individer och samhällen.
1948 slog FN fast vilka mänskliga rättigheter alla människor ska ha – oavsett land, kultur eller sammanhang. Att värna om möjligheten för flyende människor att söka en fristad i Sverige är en viktig del av den svenska statens arbete med mänskliga rättigheter.
2015 var det år då över en miljon människor sökte sig till Europa i hopp om skydd undan krig och förföljelse. 2016 tog Sverige emot det största antalet någonsin, då kom ungefär 163 000 personer hit [SCB]. Det var främst kriget i Syrien och oroligheterna i Afghanistan som föranledde flykten.
Sedan 1980-talet har mer än två miljoner människor fått tillstånd att bo i Sverige, kortare tid eller permanent. Det handlar om cirka en miljon som har fått tillstånd av flyktingskäl och en miljon som har fått tillstånd som anhöriga, arbetstagare och studenter. De flesta bor kvar men många har även flyttat från Sverige.
Integration
År 1950 var bara en procent av den svenska befolkningen född utomlands. 1980 hade andelen ökat till drygt sju procent. 2017 var nästan 19 procent av Sveriges befolkning födda utomlands [SCB].
Sedan 1970-talet har man inom den svenska politiken strävat efter integration. Med det menas att människor från olika kulturer ska kunna mötas och leva tillsammans inom det svenska samhället och dess lagar och regler. Integration handlar alltså om att känna sig delaktig i samhället. Alla människor har rätt att behålla sin kultur och sitt sätt att vara. Den svenska riksdagen och regeringen vill att alla människor som bor i Sverige ska vara delaktiga i samhällets gemenskap, oavsett var de är födda och vilken kultur de tillhör.
I de fall detta inte lyckas, skapas lätt en känsla av utanförskap. Detta kan t.ex. hända när etniska minoriteter eller invandrare inte blir bemötta väl eller behandlas annorlunda. En stor del av de problem som ibland uppstår när olika kulturer möts hänger samman med utanförskap. En person som känner utanförskap känner sig ofta inte som en del av samhället. För att förhindra att detta uppstår måste alla människor visa både intresse för andra kulturer och tolerans för andra sätt att leva, tänka, tycka och tro. Det är viktigt att även de som inte tillhör majoritetsbefolkningen känner sig delaktiga i samhället.
