Slaviska stammar började bosätta sig i området från 600-talet efter Kristus. På 800-talet uppstod den första statsbildningen. Enligt Nestorskrönikan grundades Kievriket (Kyjivska Rus) i norra Ukraina år 862 av furst Oleh (Oleg på ryska), son till den nordiske vikingen Rurik. Oavsett om det var vikingar som grundade riket eller inte spelade vikingarna en viktig roll i Kievs tidiga historia, eftersom riket låg längs deras handelsleder mellan Nordeuropa och Konstantinopel.
När furst Volodymyr (Vladimir på ryska) antog kristendomen från Östrom år 988 blev Kievriket ett av östra Europas viktigaste politiska och andliga centrum. Det främsta byggnadsminnet från denna tid är Sofiakatedralen, byggd med Sofiakyrkan i Konstantinopel (Istanbul) som förebild. Relativt snart började dock en nedgångsperiod till följd av att de nord-sydliga handelsvägarna minskade i betydelse. Slutet kom 1240, då mongolerna intog Kiev.
Polskt välde
De västra delarna av riket, däribland furstendömena Galizien och Volhynien, behöll ett visst mått av självstyre fram till 1340 då de föll under polsk överhöghet. I takt med att mongolväldet föll sönder införlivades de centrala och östra delarna i först Litauen och sedan Polen.
Den ukrainska adeln antog polska seder. Många privilegier förutsatte konvertering till katolicismen. Det polska systemet med gods och förläningar spred sig till Ukraina och medförde att de tidigare fria ukrainska bönderna blev livegna. Det ledde till sociala spänningar mellan polacker och ukrainare.
I det läget kom kosackerna att spela en avgörande roll. Kosackerna var bönder som hade flytt livegenskapen och slagit sig ned i sydöst, bland annat kring floden Dnepr. Konflikter med de polska härskarna blev oundvikliga.
Det första kosackupproret ägde rum 1591. Konflikterna kulminerade 1648, då kosackernas ledare (hetman) Bohdan Chmelnytskyj ledde ett uppror mot den polska överhögheten. Det medförde att kosackerna på kort tid kunde etablera kontroll över större delen av Ukraina. Chmelnytskyjs segrar åtföljdes av grymma förföljelser av polska adelsmän och präster samt judar. Kosackerna behövde dock en allierad i kampen och ställde sig därför 1654 under Moskvafurstens beskydd.
Ryskt välde
Beslutet förde Ukraina in i den ryska sfären. Den omedelbara följden blev ett krig mellan Moskva och Polen, vilket slutade med att fred slöts över de ukrainska kosackernas huvuden. Vid freden 1667 delades Ukraina så att området öster om Dnepr samt Kiev tillföll Ryssland och återstoden gick till Polen. Den efterföljande nedgångsperioden kallas ”ruinen” i ukrainsk historieskrivning.
Ett sista försök att hävda Ukrainas självbestämmande gjordes av hetmanen Ivan Mazepa, som slöt förbund med den svenske kungen Karl XII mot Ryssland i hopp om att uppnå oberoende för ukrainarna. Företaget slutade i nederlaget vid Poltava 1709, då Ryssland besegrade Karl XII:s armé. Därefter stärkte Ryssland gradvis greppet över Ukraina.
Den ryska erövringen av östra Ukraina följdes av fortsatt rysk expansion västerut. Efter Polens delningar 1793 och 1795 erhöll Ryssland merparten av de ukrainska områdena väster om Dnepr utom Galizien, som tillföll Österrike. Ryssarna fortsatte även söderut. År 1783 besegrades Krimkhanatet, en rest från det forna mongolväldet. Den ryska överhögheten bekräftades genom att ryssarna grundade nya städer vid Svarta havet: Odessa, Nikolajev (nu Mykolajiv), Cherson och Sevastopol. Ryska nybyggare skickades till södra Ukraina för att odla upp den tidigare folktomma stäppen. Även andra folkgrupper uppmuntrades att bosätta sig där. Många var tyskar, men det fanns också en liten grupp svenskar som förvisats från Dagö i Estland. Ännu idag bor dryga hundratalet svenskättlingar kvar i byn Zmijivka (Gammalsvenskby).
Ukrainsk nationalism
Det nationella återuppvaknandet i den ryska delen av Ukraina började i mitten av 1800-talet. Den ukrainska intelligentians första försök att utmana det ryska styret slutade med att deltagarna greps och deporterades. Samtidigt pågick inom intelligentian, den bildade klassen i samhället, en dragkamp mellan dem som kämpade för ukrainarnas frigörelse och panslavister, det vill säga personer som betonade de slaviska folkens gemensamma intressen. Även i Galizien i väster väcktes nationalistiska känslor bland ukrainarna. Staden Lviv och dess universitet blev centrum för den ukrainska nationalismen. Läs om nationalism >
