I det som idag är norra Ukraina grundades i slutet av 800-talet Kievriket som blev ett mäktigt furstendöme. Från 1200-talet hamnade området under först mongolisk och senare polsk och litauisk överhöghet. Från 1600-talet var det ryssarna som dominerade, och 1922 blev Ukraina en del av Sovjetunionen. Ukraina drabbades av utbredd svältdöd och hårt förtryck under sovjetledaren Josef Stalin på 1930-talet, och under andra världskriget dog miljontals ukrainare i krig, umbäranden och utrensningar.
Ukrainas historia
Lästid 9 minuter
ANNONS
ANNONS
ANNONS
ANNONS
Ryskt välde
Beslutet förde Ukraina in i den ryska sfären. Den omedelbara följden blev ett krig mellan Moskva och Polen, vilket slutade med att fred slöts över de ukrainska kosackernas huvuden. Vid freden 1667 delades Ukraina så att området öster om Dnepr samt Kiev tillföll Ryssland och återstoden gick till Polen. Den efterföljande nedgångsperioden kallas ”ruinen” i ukrainsk historieskrivning.
Ett sista försök att hävda Ukrainas självbestämmande gjordes av hetmanen Ivan Mazepa, som slöt förbund med den svenske kungen Karl XII mot Ryssland i hopp om att uppnå oberoende för ukrainarna. Företaget slutade i nederlaget vid Poltava 1709, då Ryssland besegrade Karl XII:s armé. Därefter stärkte Ryssland gradvis greppet över Ukraina.
Den ryska erövringen av östra Ukraina följdes av fortsatt rysk expansion västerut. Efter Polens delningar 1793 och 1795 erhöll Ryssland merparten av de ukrainska områdena väster om Dnepr utom Galizien, som tillföll Österrike. Ryssarna fortsatte även söderut. År 1783 besegrades Krimkhanatet, en rest från det forna mongolväldet. Den ryska överhögheten bekräftades genom att ryssarna grundade nya städer vid Svarta havet: Odessa, Nikolajev (nu Mykolajiv), Cherson och Sevastopol. Ryska nybyggare skickades till södra Ukraina för att odla upp den tidigare folktomma stäppen. Även andra folkgrupper uppmuntrades att bosätta sig där. Många var tyskar, men det fanns också en liten grupp svenskar som förvisats från Dagö i Estland. Ännu idag bor dryga hundratalet svenskättlingar kvar i byn Zmijivka (Gammalsvenskby).
Ukrainsk nationalism
Det nationella återuppvaknandet i den ryska delen av Ukraina började i mitten av 1800-talet. Den ukrainska intelligentians första försök att utmana det ryska styret slutade med att deltagarna greps och deporterades. Samtidigt pågick inom intelligentian, den bildade klassen i samhället, en dragkamp mellan dem som kämpade för ukrainarnas frigörelse och panslavister, det vill säga personer som betonade de slaviska folkens gemensamma intressen. Även i Galizien i väster väcktes nationalistiska känslor bland ukrainarna. Staden Lviv och dess universitet blev centrum för den ukrainska nationalismen.
Industrialiseringen i den ryska delen av Ukraina i slutet av 1800-talet medförde stora sociala förändringar: inflyttning till städerna, uppkomsten av en arbetarklass samt en förstärkt förryskning. År 1876 förbjöds undervisning på ukrainska och utgivning av ukrainska böcker och tidskrifter. Detta förbud upphävdes efter 1905 års revolution i Ryssland.
Efter februarirevolutionen i Ryssland 1917, då tsaren abdikerade, väcktes tankar på en oberoende ukrainsk stat. Redan i mars bildade representanter för olika politiska rörelser en provisorisk folkförsamling, Centrala rådet. Kommunisterna, då kallade bolsjevikerna, anslöt sig något senare.
Sedan bolsjevikerna gripit makten i Ryssland genom oktoberrevolutionen samma år bildades en ukrainsk sovjetregering i staden Charkiv i öster. Centrala rådet i Kiev utropade å sin sida Ukrainas självständighet den 22 januari 1918. Det blev upptakten till ett förvirrat inbördeskrig, som slutade med freden i Riga den 18 mars 1921, då Ukraina delades. Polen återfick Galizien och Volhynien, medan större delen av Ukraina tillföll bolsjevikerna. Den 30 december 1922 var Ukraina en av de fyra republiker som grundade Sovjetunionen.
Sovjetisk republik
Efter inbördeskriget och hungersnöden 1921–1922 blev resten av 1920-talet något av en gyllene tidsålder för sovjetrepubliken Ukraina. Kaoset tvingade fram en tillfällig reträtt från de planekonomiska principerna som sa att all egendom skulle ägas av staten. Den nya ekonomiska politiken (NEP) 1921–1928 tillät privat företagsamhet inom jordbruk, handel och småindustri. Bolsjevikerna återlämnade också en del jord som nationaliserats. Kulturlivet blomstrade, och en ny språklag gav ukrainskan företräde framför ryskan.
Allt detta fick ett abrupt slut med Stalins brutala kollektivisering av jordbruket från 1929. Då förstatligades all mark och övergick i så kallade kolchoser, som på papperet ägdes kollektivt, eller i stora statsjordbruk, sovchoser. Välbärgade bönder, så kallade kulaker, förvisades med sina familjer till avlägsna landsdelar där flertalet dog. I de bördiga jordbruksområdena i Ukraina utbröt svår hungersnöd och flera miljoner människor svalt ihjäl. Den politiska terrorn under 1930-talet krävde också många människoliv. Utrensningarna av dem som Stalin betraktade som sina fiender var mycket omfattande i Ukraina.
Vid andra världskrigets utbrott införlivades även de ukrainska områdena i Polen med Sovjetunionen. Ukrainska nationalister hoppades att den tyska invasionen av Sovjetunionen 1941 skulle ge dem tillfälle att upprätta en självständig ukrainsk stat. Ett försök att utropa självständighet krossades dock av tyskarna. Efter en tid bildades en ukrainsk upprorsarmé som bedrev gerillakrig mot både sovjetmakten och tyskarna.
Andra världskriget fick förödande konsekvenser för Ukraina. Ungefär var sjätte invånare dödades. Större delen av den judiska befolkningen förintades och flera ukrainska städer totalförstördes. Genom kriget förenades emellertid i stort sett alla ukrainska områden. Utöver de före detta polska områdena fick Ukraina Transkarpatien från Tjeckoslovakien (dagens Tjeckien och Slovakien) samt norra Bukovina och delar av Bessarabien från Rumänien.
Självständighet
Efter Stalins död 1953 inträdde ett politiskt "töväder" i Sovjetunionen under den nye ledaren Nikita Chrusjtjov. Förtrycket mildrades, men den nya andan innebar inte bara fördelar för Ukraina. Ukrainska språkets ställning försvagades till exempel genom att ukrainska inte längre var obligatoriskt i skolorna.
Den nye ukrainske kommunistpartichefen Petro Sjelest, som utnämndes 1963, försökte stärka ukrainskans ställning och försvara Ukrainas ekonomiska intressen gentemot Moskva. Men 1972 ersattes han av den hårdföre Volodymyr Sjtjerbytskyj, som såg till att hålla den ukrainska nationalismen under kontroll genom att förfölja oppositionella.
Sjtjerbytskyjs styre ledde till att de politiska förändringarna dröjde längre i Ukraina än i andra sovjetrepubliker, när sovjetledaren Michail Gorbatjov väl inledde sin reformpolitik, perestrojkan, under andra halvan av 1980-talet.
Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl (Tjornobyl) i norra Ukraina i april 1986 blev en väckarklocka. Miljoner människor utsattes för strålning och radioaktivt nedfall, vilket ledde till miljö- och hälsoproblem. Statens hantering av katastrofen bidrog till att grupper bildades som arbetade för större politisk frihet, medborgerliga rättigheter och miljöskydd.
Även kyrkan, framför allt den återuppväckta grekisk-katolska kyrkan i västra Ukraina, kom att spela en viktig roll för oppositionen mot kommunistregimen. Gruvstrejker i Donbas i öster luckrade upp det kommunistiska maktmonopolet. 1989 bildades folkfronten Ruch som paraplyorganisation för den nationalistiska oppositionen, med fäste främst i väster.
När ett första val som åtminstone till en del var fritt hölls våren 1990 fick Ruch och närstående grupper ungefär en tredjedel av mandaten i parlamentet. Det politiska klimatet radikaliserades. Parlamentets nye talman Leonid Kravtjuk, som varit en av kommunistpartiets högsta ledare, intog nu en nationalistisk hållning och närmade sig Ruch.
Ett kuppförsök i Moskva i augusti 1991, då reformmotståndare gjorde ett sista försök att stoppa Sovjetunionens sönderfall, ledde till att Ukraina förklarade sig självständigt den 24 augusti 1991. Samma månad förbjöds kommunistpartiet. Självständigheten befästes med överväldigande majoritet vid en folkomröstning den 1 december. Samtidigt valdes Kravtjuk med god marginal till president.
Den 8 december 1991 kom Ukraina, Ryssland och Belarus (Vitryssland) överens om att upplösa Sovjetunionen och bilda Oberoende staters samvälde (OSS).
Läs i Landguiden om Ukrainas moderna historia - från 1991 och framåt.
FÖRFATTARE
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
Sidan uppdaterad:
15 augusti 2024
Ursprungligen publicerad:
14 oktober 2010
