Argentinas historia

Bland Argentinas ursprungliga invånare fanns inga välutvecklade civilisationer likt inkafolkets. Men i nordväst levde grupper som tillhörde inkas kulturområde, bland annat quechuas och grupper i Gran Chaco, som hade anknytning till andra folk längre norrut. Söderut levde jägar- och samlarfolk som puelche på Pampas och tehuelche i Patagonien, men området var glest befolkat när spanjorerna anlände i början av 1500-talet.

Juan Díaz de Solís nådde 1516 fram till Río de la Plata-viken mellan Argentina och Uruguay. Tre decennier senare grundade spanjorerna en bosättning på den plats där Buenos Aires idag är belägen. Den övergavs snart i jakt på guld och silver inåt landet. Hungersnöd och motstånd från ursprungsbefolkningen tvingade kolonisatörerna att söka sig norrut längs Paranáfloden. Därifrån spred sig spanjorerna åter söderut. Argentina införlivades i det spanska vicekungadömet Peru, men blev ett relativt obemärkt område i dess utkant.

Tvångsarbete och nya sjukdomar ledde till att urbefolkningen minskade. Svarta slavar från Afrika fördes in i Argentina, men det rådde ändå brist på arbetskraft. Boskapsuppfödning blev den viktigaste näringsgrenen.

Buenos Aires blev 1776 huvudstad i ett nytt vicekungadöme, Río de la Plata, som omfattade de områden som idag utgör Argentina, Uruguay, Paraguay och delar av Bolivia. Den nya kolonin var avsedd att stärka Spaniens inflytande över Sydatlanten, där britter och fransmän hade fått fotfäste.

Bland kolonins invånare började idéer spridas om att frigöra sig från Spanien. Vicekungadömet föll sönder sedan Spanien hade försvagats under Napoleonkrigen i Europa i början av 1800-talet. 1816 utropade sig vicekungadömet som en självständig stat, Sydamerikas förenade provinser, men först efter flera år vann separatisterna över dem som ville vara trogna Spanien.

Inom landet rasade svåra konflikter. Unitarios, som dominerades av välbeställda köpmannakretsar i staden Buenos Aires, ivrade för en stark centralregering, medan federales, konservativa jordägare i inlandet, ville ha långtgående självstyre för provinserna. I spetsen för federales stod starka ledare, caudillos, som ofta var militärer. Storgodsägaren Juan Manuel de Rosas blev 1829 guvernör i Buenos Aires. I förbund med flera caudillos drev han igenom självstyre för provinserna och förde krig mot ursprungsbefolkningen på Pampas för att skaffa ny mark åt jordägarna.

Från 1835 styrde de Rosas med diktatoriska metoder, men 1852 lyckades en samlad opposition besegra honom militärt. Året därpå antogs en ny federal författning, men det dröjde till 1861 innan hela Argentina kunde förenas i en republik.

Landet styrdes av starka centralregeringar. Med hjälp av järnvägar och ny jordbruksteknik exploaterades Pampas. Fraktfartyg med frysrum började gå över Atlanten. Ull, fruset kött, vete och blålusern (alfalfa) exporterades till Europa. Argentina blev för en kort period ett av världens rikaste länder och med brittiska investeringar i järnvägar och köttproduktion lades grunden för landets moderna näringsliv. Ursprungsbefolkningen på Pampas stod i vägen för den här utvecklingen, men deras motstånd krossades i början av 1880-talet. Åtskilliga av officerarna som besegrade dem fick väldiga landområden som belöningar.