Indonesiens historia

1950 upphävdes den federala författningen. Indonesien blev en unionsstat i enlighet med nationalisternas slagord - "ett land, ett språk, ett folk". En provisorisk författning föreskrev att regeringen skulle vara ansvarig inför ett folkvalt parlament. President Sukarnos maktbefogenheter inskränktes drastiskt. Det parlamentariska systemet ledde dock till ständiga regeringskriser. Samtidigt splittrades Indonesien av militära och muslimska motståndsrörelser. För att ena landet införde Sukarno 1959 ett system han kallade "styrd demokrati". En författning från 1945 med starkt presidentstyre återinfördes. De enda grupperna med politiskt inflytande, utöver presidenten, var armén och kommunistpartiet (Partai Kommunist Indonesia, PKI), vilka Sukarno ömsom sökte stöd hos, ömsom spelade ut mot varandra.

Under 1960-talet räknades Indonesien till de fattigaste länderna i världen. Sukarno struntade i råden från utländska experter och biståndsgivare, samtidigt som han lät uppföra dyra monument och regeringsbyggnader. Omstridda jordreformer genomfördes, där godsägare tvingades ge bort mark till fattiga bönder. Kommunistpartiet fick allt fler väljare.

I utrikespolitiken ville Sukarno liera sig med "de nya krafterna i Kina" mot "den västerländska imperialismen". Sovjetunionen var Indonesiens största biståndsgivare och vapenleverantör, men relationerna med Kina var varmare.

Sukarno såg sig själv som en revolutionär hjälte i kampen mot kolonialismen. 1955 samlade han i Bandung ledare från andra länder som kämpat för sin självständighet. Där utropades en tredje väg mellan kommunismen och kapitalismen. Samtidigt lanserades begreppet "den tredje världen" och den alliansfria rörelsen föddes.

På andra håll bedrev Sukarno en aggressiv utrikespolitik. Han lyckades, efter strider med holländarna om Papua (Irian Jaya), få Indonesiens överhöghet över området erkänd av FN 1963. Samma år bildades Malaysia av det före detta brittiska Malaya och de två staterna Sabah och Sarawak på Borneo samt Singapore (som snabbt drog sig ur igen). Sukarno motsatte sig den nya statsbildningen och nationaliserade brittiska och amerikanska företag i Indonesien som straff för deras stöd till Malaysia. Sukarno upplevde federationen som ett imperialistiskt hot mot Indonesien, och 1963 inledde han ett kortvarigt krig mot Malaysia. I ett berömt tal 1964 sade han att "USA kan dra åt helvete med sin hjälp".

Under Sukarnos sista år vid makten var byråkratin förlamad av korruption, inflationen låg på 1 500 procent och landet var nära anarki. Armén åsidosattes, och det ryktades att den förberedde en statskupp för att hindra kommunisterna från att ta makten den dag Sukarno skulle avgå.

Den 30 september 1965 mördades sex generaler och en överste i ett kuppförsök. Regeringen lyckades dagen därpå återta makten genom den högst uppsatte generalen som överlevt kuppen, Suharto. Han hade befälet över elitstyrkan Kostrad och tog nu även kontroll över armén, marinen och polisen. Suharto ledde angreppet mot kuppmakarna, som befann sig på en flygbas utanför Jakarta. Efter mindre än 30 timmar, och utan större motstånd, hade kuppen slagits ned.

Trots att mer än 40 år förflutit är det än idag ett mysterium vem som stod bakom kuppen, och vilken roll Suharto spelade. Armén gav genast kommunistpartiet PKI skulden, men senare historiker anser att det var en intern uppgörelse inom försvarsmakten. Att kommunistpartiet inte mobiliserade sina medlemmar och att partiet hade ett gott förhållande till Sukarno talar för detta. En av de få kuppmakarna som överlevde, överste Abdul Latief, sade i en intervju 1998 att han personligen informerade Suharto om att en kupp planerades, utan att Suharto gjorde något för att hindra det. Kuppmakarna trodde därför att de hade hans stöd.

Kuppförsöket utlöste en våldsam antikommunistisk reaktion. Uppskattningarna av hur många människor som dödades varierar mellan 100 000 och en miljon. Indonesisk historieskrivning sätter antalet till 500 000. Kommunistpartiet, då världens tredje största, förbjöds och krossades fullständigt.

Massakrerna drogs i gång av armén, men dödandet utfördes också av lokala civila grupper som militären försåg med vapen. Muslimska organisationer spelade en stor roll, och dödandet fick ibland karaktären av jihad, heligt krig. Men även på det hinduiska Bali mördades upp emot 100 000 människor, och hindupräster eggade till nya offer. Indonesiens kineser, som misstänktes för kontakter med Kina och var avundade för sitt relativa välstånd, förföljdes i många områden. På andra håll var kristna de mest utsatta.

Sukarno försökte återfå kontrollen genom att distansera sig från kommunisterna, splittra militären och bygga upp en ny politisk koalition. Missnöjet med hans regim ökade dock, och 1966 demonstrerade studenterna mot regeringen.

Sukarno blev alltmer beroende av Suhartos stöd. I mars 1966 gav han Suharto fullmakt att göra allt som krävdes för att upprätthålla lugnet. Suharto använde fullmakten till att gradvis överta makten. Ett år senare förmådde han landets högsta beslutande organ (Folkets rådgivande församling, MPR) att avsätta Sukarno, som hölls i husarrest till sin död 1970. Suharto blev president redan 1967, men utnämndes formellt i mars 1968.

Läs i Landguiden om Indonesiens moderna historia från 1967 och framåt.

Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet

Läs mer om

• Indonesien idag : landfakta om politik och ekonomi
• Indonesiens geografi : landfakta om naturgeografi, klimat, naturresurser och näringar