De första européer som etablerade sig var portugiserna, som ville få monopol över kryddhandeln och göra Asien kristet. De slog sig ner på Moluckerna och Timor men drevs efter något halvsekel tillbaka från öarna med undantag för östra Timor, som förblev portugisiskt fram till 1975. Se Östtimors historia >
Från början av 1600-talet lyckades holländare, genom att spela ut de lokala kungarna mot varandra, skaffa sig en rad monopol över handeln med till exempel socker, ris, opium och tyger. 1602 slogs all holländsk affärsverksamhet samman under Holländska ostindiska kompaniet. Girighet, korruption och ökad konkurrens drev dock kompaniet i konkurs 1798. Dess besittningar övertogs av den nederländska (holländska) staten som ville etablera ett kolonialstyre i Indonesien. Planerna försenades av att Napoleon 1811 erövrade Nederländerna och även gjorde anspråk på Java. Nu tog emellertid britterna tillfället i akt att inta Java och utnämna Singapores grundare, sir Thomas Stamford Raffles, till dess guvernör.
När Napoleon slutgiltigt besegrats återfick Nederländerna 1816 Indonesien. Nederländarna mötte dock hårt motstånd från lokalbefolkningen och krig utbröt på olika platser i kolonin. Det så kallade Javakriget 1825-1830 blev den javanesiska aristokratins sista motstånd mot nederländskt styre. Kriget leddes av nationalhjälten Diponegoro och förlorades av javaneserna. På Bali begick en lokal kung och ett tusental av hans undersåtar hellre självmord än att de underkastade sig.
I mitten av 1800-talet utökades det nederländska kolonialväldet till att också innefatta Kalimantan och Sulawesi (Celebes). Papua (Irian Jaya) fick nederländarna kontroll över först efter första världskriget.
Under det nederländska styret innehades alla högre poster av européer, medan den inhemska överklassen placerades på lägre befattningar i administrationen. 1830-1832 infördes "odlingssystemet" som tvingade bönderna att betala höga skatter till kolonialmakten. För att klara skatterna måste bönderna odla lönsamma exportgrödor som kaffe, socker, indigo, te, kryddor och tobak, istället för ris och andra matgrödor. Det ledde till livsmedelsbrist och till att jorden överutnyttjades. Vid slutet av 1800-talet gav odlingssystemet vika för fri företagsamhet, och stora plantager anlades. Nu utvecklades snabbt en exportekonomi. I och med industrialiseringen i väst blev Indonesiens naturgummi och råolja allt viktigare.
1908 bildades Indonesiens första nationalistparti, vilket följdes av ett muslimskt parti och ett kommunistparti: det senare förbjöds dock av holländarna på 1920-talet. 1927 grundade den 26-årige militären Sukarno ett nytt nationalistparti (Partai Nasional Indonesia, PNI). Det upplöstes snabbt av holländarna. Sukarno fängslades och deporterades till en avlägsen ö.
När japanerna under andra världskriget erövrade Indonesien var många indoneser först positiva till ockupationen, som sågs som en befrielse från det hatade nederländska styret. Men japanerna förde en brutal ockupationspolitik; den lokala befolkningen behandlades hänsynslöst och många tvingades gå med i den japanska armén. Genom att indoneserna fick börja arbeta inom statsförvaltningen stärktes dock deras självkänsla. Nationalistledaren Sukarno frigavs. Dessutom blev bahasa indonesia officiellt språk jämsides med japanskan.
Två dagar efter Japans kapitulation utropade Sukarno Indonesiens självständighet den 17 augusti 1945. De allierade valde dock att återlämna landet till Nederländerna. Brittiska styrkor övertog tills vidare kontrollen, och de japanska trupperna beordrades att inte överlämna sina vapen till indoneserna.
Strider utbröt mellan indonesiska nationalister på den ena sidan och holländare och britter på den andra, främst på Java. Britterna drog sig tillbaka 1946, men kriget mot holländarna fortsatte till 1949, då fred uppnåddes genom FN-förhandlingar. I december samma år blev Indonesien självständigt och Indonesiens förenta stater bildades med Sukarno som president. Nederländerna behöll tills vidare Papua (Irian Jaya).
1950 upphävdes den federala författningen. Indonesien blev en unionsstat i enlighet med nationalisternas slagord - "ett land, ett språk, ett folk". En provisorisk författning föreskrev att regeringen skulle vara ansvarig inför ett folkvalt parlament. President Sukarnos maktbefogenheter inskränktes drastiskt. Det parlamentariska systemet ledde dock till ständiga regeringskriser. Samtidigt splittrades Indonesien av militära och muslimska motståndsrörelser. För att ena landet införde Sukarno 1959 ett system han kallade "styrd demokrati". En författning från 1945 med starkt presidentstyre återinfördes. De enda grupperna med politiskt inflytande, utöver presidenten, var armén och kommunistpartiet (Partai Kommunist Indonesia, PKI), vilka Sukarno ömsom sökte stöd hos, ömsom spelade ut mot varandra.
Under 1960-talet räknades Indonesien till de fattigaste länderna i världen. Sukarno struntade i råden från utländska experter och biståndsgivare, samtidigt som han lät uppföra dyra monument och regeringsbyggnader. Omstridda jordreformer genomfördes, där godsägare tvingades ge bort mark till fattiga bönder. Kommunistpartiet fick allt fler väljare.
I utrikespolitiken ville Sukarno liera sig med "de nya krafterna i Kina" mot "den västerländska imperialismen". Sovjetunionen var Indonesiens största biståndsgivare och vapenleverantör, men relationerna med Kina var varmare.
Sukarno såg sig själv som en revolutionär hjälte i kampen mot kolonialismen. 1955 samlade han i Bandung ledare från andra länder som kämpat för sin självständighet. Där utropades en tredje väg mellan kommunismen och kapitalismen. Samtidigt lanserades begreppet "den tredje världen" och den alliansfria rörelsen föddes.
På andra håll bedrev Sukarno en aggressiv utrikespolitik. Han lyckades, efter strider med holländarna om Papua (Irian Jaya), få Indonesiens överhöghet över området erkänd av FN 1963. Samma år bildades Malaysia av det före detta brittiska Malaya och de två staterna Sabah och Sarawak på Borneo samt Singapore (som snabbt drog sig ur igen). Sukarno motsatte sig den nya statsbildningen och nationaliserade brittiska och amerikanska företag i Indonesien som straff för deras stöd till Malaysia. Sukarno upplevde federationen som ett imperialistiskt hot mot Indonesien, och 1963 inledde han ett kortvarigt krig mot Malaysia. I ett berömt tal 1964 sade han att "USA kan dra åt helvete med sin hjälp".
Under Sukarnos sista år vid makten var byråkratin förlamad av korruption, inflationen låg på 1 500 procent och landet var nära anarki. Armén åsidosattes, och det ryktades att den förberedde en kupp för att hindra kommunisterna från att ta makten den dag Sukarno skulle avgå.
Den 30 september 1965 mördades sex generaler och en överste i ett kuppförsök. Regeringen lyckades dagen därpå återta makten genom den högst uppsatte generalen som överlevt kuppen, Suharto. Han hade befälet över elitstyrkan Kostrad och tog nu även kontroll över armén, marinen och polisen. Suharto ledde angreppet mot kuppmakarna, som befann sig på en flygbas utanför Jakarta. Efter mindre än 30 timmar, och utan större motstånd, hade kuppen slagits ned.
Trots att mer än 40 år förflutit är det än idag ett mysterium vem som stod bakom kuppen, och vilken roll Suharto spelade. Armén gav genast kommunistpartiet PKI skulden, men senare historiker anser att det var en intern uppgörelse inom försvarsmakten. Att kommunistpartiet inte mobiliserade sina medlemmar och att partiet hade ett gott förhållande till Sukarno talar för detta. En av de få kuppmakarna som överlevde, överste Abdul Latief, sade i en intervju 1998 att han personligen informerade Suharto om att en kupp planerades, utan att Suharto gjorde något för att hindra det. Kuppmakarna trodde därför att de hade hans stöd.
Kuppförsöket utlöste en våldsam antikommunistisk reaktion. Uppskattningarna av hur många människor som dödades varierar mellan 100 000 och en miljon. Indonesisk historieskrivning sätter antalet till 500 000. Kommunistpartiet, då världens tredje största, förbjöds och krossades fullständigt.
Massakrerna drogs i gång av armén, men dödandet utfördes också av lokala civila grupper som militären försåg med vapen. Muslimska organisationer spelade en stor roll, och dödandet fick ibland karaktären av jihad, heligt krig. Men även på det hinduiska Bali mördades upp emot 100 000 människor, och hindupräster eggade till nya offer. Indonesiens kineser, som misstänktes för kontakter med Kina och var avundade för sitt relativa välstånd, förföljdes i många områden. På andra håll var kristna de mest utsatta.
Sukarno försökte återfå kontrollen genom att distansera sig från kommunisterna, splittra militären och bygga upp en ny politisk koalition. Missnöjet med hans regim ökade dock, och 1966 demonstrerade studenterna mot regeringen.
Sukarno blev alltmer beroende av Suhartos stöd. I mars 1966 gav han Suharto fullmakt att göra allt som krävdes för att upprätthålla lugnet. Suharto använde fullmakten till att gradvis överta makten. Ett år senare förmådde han landets högsta beslutande organ (Folkets rådgivande församling, MPR) att avsätta Sukarno, som hölls i husarrest till sin död 1970. Suharto blev president redan 1967, men utnämndes formellt i mars 1968.
Läs i Landguiden om Indonesiens moderna historia från 1967 och framåt.
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
