Zimbabwe har befolkats av bantufolken shona och ndebele i nästan 2 000 år. Shona anlade stenstaden Stora Zimbabwe som bedrev omfattande handel. Under 1800-talet kom europeiska kolonisatörer. Britterna kom att kontrollera området, och 1923 blev Sydrhodesia en brittisk koloni. När Rhodesia utropades som självständigt 1965 fick de svarta inte rösträtt, och därför erkändes inte landet av omvärlden. Efter ett långt befrielsekrig av svarta nationalistgrupper utropades nationen Zimbabwe 1980. Robert Mugabe och hans parti ZANU-PF vann stort i det första fria valet.
Zimbabwes historia
ANNONS
ANNONS
ANNONS
ANNONS
Ndebele gjorde uppror mot de vita nybyggarna 1893. Efterhand anslöt sig shona till upproret, som 1896 hade utvecklats till ett befrielsekrig, chimurenga. Motståndet krossades av de vita, som fortsatte att kolonisera landet. Brittiska Sydafrikakompaniet styrde i praktiken fram till 1923, då området blev en brittisk koloni, Sydrhodesia.
År 1953 gick det självstyrande Sydrhodesia samman med två av Storbritannien direktförvaltade kolonier, Nordrhodesia (Zambia) och Nyasaland (Malawi), och bildade Centralafrikanska federationen. Denna upplöstes 1963, och året därpå blev Zambia och Malawi självständiga.
Men Storbritannien ville inte ge Rhodesia självständighet om inte de vita ledarna först garanterade de svarta rösträtt. Den vita minoritetsregimen lyssnade inte på britterna. 1964 tillträdde Ian Smith som premiärminister, den första vita politiska ledaren som var född i landet. I november 1965 utropade Smith ensidigt Rhodesia som självständigt. Britterna erkände inte den nya staten utan införde istället sanktioner. FN:s säkerhetsråd antog 1968 en resolution som förbjöd medlemsländerna att handla med Rhodesia. Sydafrika och Portugal följde dock inte FN-resolutionen utan handlade öppet med Rhodesia.
På 1960-talet växte en svart nationaliströrelse fram. Zimbabwes afrikanska folkunion (Zimbabwe African People's Union, ZAPU) bildades 1961 och leddes av Joshua Nkomo som tillhörde ndebelefolket. 1963 bröt sig Zimbabwes afrikanska nationella union (Zimbabwe African National Union, ZANU) ur ZAPU. Gruppens generalsekreterare var Robert Mugabe, som tillhörde shona.
ZANU och ZAPU förbjöds på ett tidigt stadium. När regimen i november 1964 införde undantagstillstånd fängslades nästan alla deras ledare. Den ensidiga självständighetsförklaringen 1965 ledde till att den svarta nationaliströrelsen blev radikalare och så småningom övergick till väpnat motstånd. Befrielsekriget (andra chimurenga) utbröt i december 1972 med gerillaattacker mot vita gårdar i nordöst.
Sedan det portugisiska kolonialväldet brutit samman blev Moçambique självständigt 1975. Rhodesia blev då nästan omringat av svarta stater. Sydafrikas premiärminister John Vorster insåg att svart majoritetsstyre i Rhodesia snart var oundvikligt och han lyckades få Ian Smith till förhandlingsbordet.
Hösten 1976 samlades nationalisterna och Smith-regimen till en konferens i Genève om en ny författning. Dessförinnan hade ZAPU och ZANU enats i en lös allians, Patriotiska fronten (Patriotic Front, PF). Förhandlingarna bröt dock samman nyåret 1977.
Ett år senare fick Storbritannien en ny konservativ regering som bjöd in parterna till förhandlingar i London. I december 1979 kunde de enas om en grundlag för ett självständigt Zimbabwe.
När kriget, som skördat cirka 36 000 dödsoffer, var slut upplöstes Patriotiska fronten, och ZANU-PF och ZAPU-PF bildades. Storbritannien hade krävt demokratiska val före självständigheten. 1980 hölls det första valet och ZANU-PF med Mugabe i spetsen vann stort. Den 18 april samma år blev Zimbabwe självständigt.
Läs i Landguiden om Zimbabwes moderna historia från 1980 och framåt.
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
Sidan uppdaterad:
23 november 2022
Ursprungligen publicerad:
14 oktober 2010
