Stora Zimbabwe hade ett gynnsamt läge i bördig jordbruksbygd mellan kusten vid Indiska oceanen och guldfyndigheterna i nuvarande Matabeleland. Historiker tror att en statsbildning sträckte sig från staden ut till östkusten.
I mitten av 1400-talet övergavs Stora Zimbabwe, som blivit för litet för den växande befolkningen. Stadens undergång är typisk för boplatser i södra Afrika: miljön försämras gradvis, jorden sugs ut, betesmarkerna överbetas, skogen skövlas, mineraltillgångarna uttöms och viltet försvinner.
Ndebelefolket bildade vid mitten av 1800-talet ett kungadöme i det område som idag är Matabeleland, och hovet höll till där staden Bulawayo ligger. Även om ndebele tog kontroll över shona och beskattade en stor del av dem kunde folken samexistera, om än under spända förhållanden. Det berodde främst på att shona var jordbrukare och ndebele ett herdefolk. Under 1880-talet försökte dock shona med hjälp av portugisiska kolonisatörer i grannlandet Moçambique frigöra sig från ndebele. Dessa strider ligger till grund för motsättningar som fortfarande finns mellan de två folken.
Under 1800-talet kom europeiska missionärer, handelsmän och äventyrare till området. 1890 organiserades en expedition om 700 man av den brittiska Kapkolonins premiärminister, Cecil Rhodes. Uppdraget var att hitta och utvinna malmfyndigheter. Rhodes förhandlade till sig utvinningsrätten av ndebelekungen och bildade Brittiska Sydafrikakompaniet (British South Africa Company). Storbritannien gav handelskompaniet ensamrätt på att stifta lagar, driva in skatter och upprätthålla lag och ordning. Bolagets verksamhet utökades snabbt och afrikanerna trängdes tillbaka då kolonisatörerna lade beslag på deras mark.
Ndebele gjorde uppror mot de vita nybyggarna 1893. Efterhand anslöt sig shona till upproret, som 1896 hade utvecklats till ett befrielsekrig, chimurenga. Motståndet krossades av de vita, som fortsatte att kolonisera landet. Brittiska Sydafrikakompaniet styrde i praktiken fram till 1923, då området blev en brittisk koloni, Sydrhodesia.
År 1953 gick det självstyrande Sydrhodesia samman med två av Storbritannien direktförvaltade kolonier, Nordrhodesia (Zambia) och Nyasaland (Malawi), och bildade Centralafrikanska federationen. Denna upplöstes 1963, och året därpå blev Zambia och Malawi självständiga.
Men Storbritannien ville inte ge Rhodesia självständighet om inte de vita ledarna först garanterade de svarta rösträtt. Den vita minoritetsregimen lyssnade inte på britterna. 1964 tillträdde Ian Smith som premiärminister, den första vita politiska ledaren som var född i landet. I november 1965 utropade Smith ensidigt Rhodesia som självständigt. Britterna erkände inte den nya staten utan införde istället sanktioner. FNs säkerhetsråd antog 1968 en resolution som förbjöd medlemsländerna att handla med Rhodesia. Sydafrika och Portugal följde dock inte FN-resolutionen utan handlade öppet med Rhodesia.
På 1960-talet växte en svart nationaliströrelse fram. Zimbabwes afrikanska folkunion (Zimbabwe African People's Union, ZAPU) bildades 1961 och leddes av Joshua Nkomo som tillhörde ndebelefolket. 1963 bröt sig Zimbabwes afrikanska nationella union (Zimbabwe African National Union, ZANU) ur ZAPU. Gruppens generalsekreterare var Robert Mugabe, som tillhörde shona.
ZANU och ZAPU förbjöds på ett tidigt stadium. När regimen i november 1964 införde undantagstillstånd fängslades nästan alla deras ledare. Den ensidiga självständighetsförklaringen 1965 ledde till att den svarta nationaliströrelsen blev radikalare och så småningom övergick till väpnat motstånd. Befrielsekriget (andra chimurenga) utbröt i december 1972 med gerillaattacker mot vita gårdar i nordöst.
Sedan det portugisiska kolonialväldet brutit samman blev Moçambique självständigt 1975. Rhodesia blev då nästan omringat av svarta stater. Sydafrikas premiärminister John Vorster insåg att svart majoritetsstyre i Rhodesia snart var oundvikligt och han lyckades få Ian Smith till förhandlingsbordet.
Hösten 1976 samlades nationalisterna och Smith-regimen till en konferens i Genève om en ny författning. Dessförinnan hade ZAPU och ZANU enats i en lös allians, Patriotiska fronten (Patriotic Front, PF). Förhandlingarna bröt dock samman nyåret 1977.
Ett år senare fick Storbritannien en ny konservativ regering som bjöd in parterna till förhandlingar i London. I december 1979 kunde de enas om en grundlag för ett självständigt Zimbabwe.
När kriget, som skördat cirka 36 000 dödsoffer, var slut upplöstes Patriotiska fronten, och ZANU-PF och ZAPU-PF bildades. Storbritannien hade krävt demokratiska val före självständigheten. 1980 hölls det första valet och ZANU-PF med Mugabe i spetsen vann stort. Den 18 april samma år blev Zimbabwe självständigt.
Läs i Landguiden om Zimbabwes moderna historia från 1980 och framåt.
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
