Vid 1400-talets mitt nådde portugisiska sjöfarare Västafrikas kust i höjd med Guinea-Bissau. Malinkefolket blev snart Portugals främsta bundsförvant i rovjakten på slavar och guld. Slavtrafiken från området till Europa och över Atlanten fick enorma proportioner och ödelade sekler av utveckling och samhällsbygge. Inte förrän på 1800-talet visade portugiserna något intresse för att kolonisera området som det tog dem många års krig att få full kontroll över. Ända fram till slutet av 1930-talet levde motståndet kvar i vissa delar av landet.
Guinea-Bissau drevs av Portugal likt en handelsstation där varorna lämnade landet utan att ge något tillbaka. Någon portugisisk bosättning av betydelse skedde aldrig. Afrikanerna tilläts i princip att bli jämlikar om de anpassade sig till den portugisiska kulturen. Det var ett sällskap av så kallade assimilados som, med kapverdiern Amilcar Cabral som ledare, 1956 grundade Afrikanska självständighetspartiet för Guinea-Bissau och Kap Verde (PAIGC). Partiets mål var att befria båda länderna från Portugal. Det skulle verka med fredliga medel och sökte stöd bland en liten grupp arbetare i städerna. Efter en strejk 1959, där ett femtiotal arbetare dödades av polis och militär, ändrades strategin. 1963 tog PAIGC till vapen mot kolonialmakten.
Krig bryter ut
Mot en väldig krigsmaskin stod en liten gerillaarmé. Byar och hela områden spärrades av och bombades av portugiserna Befrielsekriget följdes med stort intresse av radikala kretsar i västvärlden som drog paralleller mellan PAIGC och FNL i Vietnam.
1968 hade PAIGC vunnit kampen på fastlandet och den 24 september 1973 utropade partiet ensidigt det självständiga Guinea-Bissau. Ett år senare, efter att diktaturen störtats i Portugal, upphörde striderna och den nya republiken erkändes av kolonialmakten. Året därpå blev även Kap Verde självständigt.
Läs i Landguiden om Guinea-Bissaus historia från 1970-talet och framåt.
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
