När britterna tog Barbados i besittning i början av 1600-talet var ön obebodd. Ekonomin kom att domineras av sockerrörsodling på stora plantager där arbetet sköttes av slavar importerade från Afrika. Slaveriet avskaffades på 1830-talet men först 1950 infördes allmän rösträtt. 1961 fick ön ökat självstyre och fem år senare blev Barbados en självständig stat inom Samväldet.
Barbados ursprungliga invånare var arawak- och karibindianer. Deras öde är inte känt. De kan ha emigrerat till andra öar eller ha dödats av spanska erövrare i början av 1500-talet.
Barbados var obebott när portugisiska sjömän kom till ön på 1530-talet och kallade den ”de skäggiga” (Los Barbados) efter de många fikonträdens skäggliknande rötter. År 1625 förklarade en engelsk sjökapten Barbados som brittisk koloni. De följande decennierna anlände tusentals brittiska kolonisatörer som livnärde sig på bomulls- och tobaksodling.
När holländska köpmän på 1640-talet introducerade det lönsamma sockerröret på ön blev det en historiskt omvälvande händelse för Barbados. Småböndernas tobaks- och bomullsproduktion slogs ut. En liten grupp vita tog kontroll över merparten av öns jord och skövlade skogen för att bereda plats för sockerplantager. Den vita arbetskraftsinvandringen upphörde och ersattes av massimport av afrikanska slavar. På 40 år kom nästan 50000 slavar, samtidigt som några tiotusental jordlösa européer lämnade Barbados.
Ekonomisk kris
Under 1700- och 1800-talen genomled ön allvarliga ekonomiska kriser, som främst orsakades av prisfall på socker och svåra orkaner. Slavarna behandlades grymt och revolterade vid ett par tillfällen innan slaveriet avskaffades på 1830-talet. Majoriteten av de svarta stannade kvar på ön. Den vita eliten släppte emellertid inte ifrån sig den politiska makten och trots vissa reformer förblev majoriteten av de svarta utan rösträtt.
Läs i Landguiden om Barbados historia från 1930-talet och framåt.
FÖRFATTARE
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
