Massaker i Peking
Den 8 april 1989 drabbades Hu Yaobang av en hjärtattack under ett möte med den kinesiska politbyrån, landets maktcentrum. Hu Yaobang var i slutet av sin karriär - 73 år gammal. Hu fördes till sjukhus men fick en ny attack och avled den 15 april.
Studenterna i huvudstaden Peking (Beijing) sörjde Hu Yaobang. Han var reformvänlig och ansågs stå på deras sida. Den 17 april syntes affischer på Pekings universitet: "De som borde dö gör det inte, de som inte borde dö gör det."
Nästa dag gav sig några studenter i väg till Himmelska fridens torg mitt i Peking. Torget är världens största - 396 000 kvadratmeter. Torget är Pekings hjärta och runt omkring ligger några av Kinas mest berömda byggnader.
ANNONS
ANNONS
En student vid namn Shen Tong hade tryckt upp några flygblad med texten: "Yaobangs sista ord: Adou styr landet." Studenterna på torget samlades kring flygbladen. Texten syftade på en känd kinesisk teaterpjäs. När kejsaren Liu Bei dör ärver den dumme Adou tronen och ödelägger riket.
Nu liknades premiärministern Li Peng vid Adou. Många studenter ansåg Li Peng vara en odugling, som bara fått sitt jobb därför att han adopterats av den store kinesiske ledaren Zhou Enlai.
Den kvällen visste varken studenterna eller den kinesiska ledningen att deras lilla demonstration skulle växa till en proteststorm, som skulle ge eko över hela världen.
Till en början visste studenterna egentligen inte vad de ville. Det fanns inga ledare, och deras första krav handlade om förhållandena på universitetet: dåliga sovsalar, dålig mat och små studielån.
Reformvänner mot konservativa
Begravningsceremonierna för Hu Yaobang skulle hållas en vecka efter hans död i Stora hallen vid Himmelska fridens torg. Studenterna krävde nu att reformanhängaren Hu Yaobang, som avsatts som partisekreterare 1987, skulle få upprättelse och en fullständig statsbegravning. Men kravet glömdes snart bort i den allmänna oredan.
Efter Hus begravning ville många studenter lämna torget - de såg ingen mening med att fortsätta demonstrationen. Men andra menade att man borde stanna.
Den kinesiska ledningen var splittrad. Utan att studenterna visste det hade de blivit en bricka i en maktkamp inom den högsta ledningen. Presidenten och partichefen Zhao Ziyang, som var reformist, ville diskutera med studenterna, medan den mer hårdföre premiärministern Li Peng ville rensa torget med polisens hjälp.
I Kinas ledning kämpade hårdföra kommunister mot reformvänner. Deng Xiaoping, Kinas starke man, hade infört ökad ekonomisk frihet. Nu ville reformvännerna bland annat även tillåta en viss yttrandefrihet. Det hade de också lyckats genomföra, men de konservativa var missnöjda och såg framför sig en hotande utveckling. De konservativa tyckte att demonstrationen visade att de hade rätt. Om ingenting gjordes, skulle själva kommunistpartiet vara hotat.
Gorbatjovs besök
De kinesiska ledarna hade bråttom. Ett viktigt besök väntade. Den 15 maj skulle sovjetledaren Michail Gorbatjov komma. Han hade gjort sig känd för sina reformer av det sovjetiska samhället. Gorbatjovs besök skulle göra slut på åratals fiendskap mellan Kina och Sovjetunionen.
För de kinesiska ledarna skulle det vara en stor skam att inte kunna visa runt sin gäst på Himmelska fridens torg. Men de kinesiska ledarna kunde inte komma överens.
Gorbatjov kom, men hans besök hamnade i skuggan av demonstrationerna på torget. Studenterna hyllade Gorbatjov och menade att de reformer han startat i Sovjetunionen också skulle införas i Kina.
De kinesiska studenterna kritiserade korruption och krävde politisk frihet. De ville ha en dialog med landets ledning.
Mängder av journalister hade kommit till Peking för Gorbatjovs besök, och nu sändes en mängd nya bilder av studenterna ut över världen.
För många i väst var demonstrationen något positivt. De såg ungdomar som vågade ta strid mot ett diktatoriskt system. Ungdomsrevolten påminde en hel om dem som svept fram över västvärlden 20 år tidigare. Många i väst som var med då satt nu som politiker eller chefer inom massmedierna. De kände en sorts automatisk sympati för studenterna.
ANNONS
ANNONS
"Upproriska studenter"
Det är viktigt att veta att de kinesiska ledarna kände precis tvärtom. De hade varit med om den kinesiska kulturrevolutionen 20 år tidigare. Då kallade ledaren Mao Zedong in ungdomar från landsbygden, som i miljoner angrep allt som ansågs föråldrat. Under kulturrevolutionen anklagades lärare, professorer och andra akademiker för borgerlighet, avrättades eller förvisades till landsbygdens mest avlägsna hörn för att "lära av bönderna".
Kinas ledare Deng Xiaoping hade själv förföljts, och en av hans söner hade misshandlats så svårt att han blev krympling för resten av livet. De flesta i den kinesiska ledningen hade alltså inga positiva minnen av upproriska studenter.
Kinesiska ledare kunde studera studenterna genom kikare. De såg en massa smutsiga ungdomar omgivna av det skräp och avfall som efter hand samlats på torget. Men det är osäkert om Kinas högste ledare Deng Xiaoping någonsin själv tittade på torget.
Reformanhängarna förlorar
Kinas ledning var som vi sett oenig om vad som skulle göras. Den 19 maj besökte president Zhao Ziyang studenterna på torget för att lyssna till deras krav. Han lovade läkarvård åt de studenter som börjat hungerstrejka och bad dem avsluta strejken innan någon dog. Premiärminister Li Peng stod bredvid en kort stund med orörligt ansikte och gick sedan därifrån.
Detta var sista gången Zhao Ziyang syntes till offentligt. Han avlägsnades från sin post, den ende i ledningen som fullt ut stödde studenterna.
På torget började moralen sjunka. Många gav sig av. Antalet demonstranter på torget började stadigt sjunka. Studentledarna kände desperat att de borde göra något.
Den 2 juni var torget halvtomt på eftermiddagen. Hade det inte varit för rockstjärnan Hou Deijans konsert hade ännu fler givit sig av. Men sedan konserten var slut packade många tusen ihop och gick iväg.
Men de kinesiska ledarna hade förlorat tålamodet. Den 29 och 30 maj hade militärkolonner rullat fram nära torget. Så fort en kolonn närmade sig torget rusade människor fram och ropade åt soldaterna att de tillhörde Folkets befrielsearmé och att de inte skulle skjuta på folket. Dessa trupper bestod av unga soldater från landsbygden, och en del visste inte ens att de var i Peking. Soldaterna var generade, och en del brast i gråt. Ibland lämnade de helt enkelt sina fordon och försvann.
Kinas ledare blev alltmer oroade. På torget fanns det inte bara studenter utan också arbetare och tjänstemän. Gjorde dessa grupper gemensam sak med studenterna, kunde det bli riktigt allvarligt.
För övrigt stöddes protesterna i tysthet av en stor del av Pekings befolkning såsom lärare, journalister och andra intellektuella. I ett land som saknar åsiktsfrihet är det farligt att demonstrera öppet.
ANNONS
ANNONS
Stridsvagnar rullar in
På kvällen den 3 juni kom slaget. Det var en varm sommarkväll av det slag då många Pekingbor tycker om att promenera. Den här kvällen splittrades plötsligt lugnet av dånande stridsvagnsmotorer. Nedför Pekings breda gator rullade pansarfordon. Här och var hade Pekingborna byggt barrikader av bussar, bilar och lastbilar i gatukorsningarna.
Stridsvagnarna öppnade eld mot barrikaderna, och många människor sårades och dödades. Desperat försökte Pekingborna bilda levande murar av människor. Det hade stoppat soldaterna tidigare, men den här gången plöjde stridsvagnarna och pansarvagnarna rakt in bland människorna och lämnade ett blodigt spår av kroppar efter sig. Oväsendet var öronbedövande.
Sjukhusen och bårhusen fylldes snabbt av sårade och döda.
Vid bostadsområdet Muxudi utbröt en våldsam strid. Befälhavande officer gav order om att beskjuta en byggnad utan att veta att den tillhörde regeringen. Där bodde en lång rad högt uppsatta tjänstemän. Minst sex personer dödades, däribland sonen till en diplomat.
De rasande invånarna svarade med brinnande flaskor fyllda med bensin. Soldaterna riskerade att lynchas, och en man bad dem ta av sig uniformerna.
- Då kommer de inte att vara soldater längre, förklarade han.
Soldaterna flydde och deras fordon sattes i brand.
Blodbadet
Först efter midnatt nådde de första trupperna Himmelska fridens torg. Pansarvagnarna rullade fram över torget och krossade bit för bit den tältstad studenterna byggt upp. Skotten ekade och blandade sig med ljuden från motorer, skrik och ljudet av olika föremål som krossades under pansarfordonen.
I gryningen samlade sig en grupp studenter runt Martyrmonumentet mitt på torget. De fruktade att bli nedskjutna, men militären beordrade dem till sist att rada upp sig för att föras bort.
Flera vittnen hävdar att när studenterna försvunnit ur synhåll hördes maskingevärseld och att många aldrig synts till sedan den dagen.
Hur många som dog på torget blev snabbt en politisk fråga. Kinas ledning hävdade att inte en enda student dödats, däremot två soldater.
Men ingenting sades om alla dem som dödats runtom i Peking.
Torget var rensat, men skjutandet fortsatte i flera dagar. Militären satte upp maskingevär vid Chang'an avenyn, Pekings huvudgata, som går förbi torget. Både 4 och 5 juni sköt soldaterna urskillningslöst nedåt gatan var femte till tionde minut. Många Pekingbor dödades. I hela staden ekade det av stridsvagnsmotorer och marscherande soldater.
Flera gator var oframkomliga, blockerade av brinnande bussar, lastbilar och militärfordon.
Först den 9 juni framträdde Deng Xiaoping och tackade militären. Partiet och landet hade varit hotat, sa Deng.
ANNONS
ANNONS
Omvärlden kritiserar
Myndigheterna påstod att det totala antalet dödsoffer var drygt 300, de flesta soldater. Oberoende observatörer tror att minst 2 000 människor dödades den natten.
I omvärlden väckte nyheten om massakern vrede och förakt. Fördömandena haglade.
Deng och de andra gamla männen i Kinas ledning hade inte riktigt klart för sig att massakern direktsänts live med den nya tidens TV-teknik. Över hela världen kunde tittare se hur soldaterna krossade allt motstånd på torget i samma ögonblick som det hände. Det fick de kinesiska förklaringarna att blekna.
Det skulle ta nästan tio år innan omvärlden var redo att fullt ut glömma massakern på Himmelska fridens torg.
Förnedring och fängelse
Till Kinas landsbygd, där 80 procent av befolkningen bor, nådde inga utländska TV-bilder. Där fick folk bara höra regeringens version: att Kinas modiga soldater stoppat ett försök från bråkmakare och huliganer att störta regeringen. I kinesisk TV visades gripna studenter upp. De fick hoppa grodhopp förbi soldaterna för att ytterligare förnedras.
Många studentledare dömdes till hårda fängelsestraff. Men några lyckades fly till väst, ibland efter att ha gömt sig i månader i Kina.
Kinas massmedier hade fram till det att demonstrationen slogs ner upplevt en period av ökad frihet. Nu stramades reglerna åt. De konservativa hade återtagit greppet om propagandan.
LÄS MER: Massakern på Himmelska fridens torg 1989
Uppgifter och frågor
Frågor till texten:
- Vem var Hu Yaobang och varför sörjde studenterna i Peking honom?
- Vad gjorde studenterna dagen efter Hu Yaobangs död?
- Vilka var studenternas första krav under protesten?
- Varför blev Gorbatjovs besök i maj 1989 så viktigt både för studenterna och för den kinesiska ledningen?
- Hur reagerade västvärlden på studentprotesterna och varför?
- Varför såg Kinas ledare på studenterna med misstänksamhet och rädsla?
- Hur reagerade befolkningen i Peking när militärens stridsvagnar rullade in?
- Vad vet man om vad som hände på torget under natten till den 4 juni?
- Hur försökte den kinesiska regeringen kontrollera bilden av händelserna, både inom landet och utåt?
Litteratur:
Björn Kjellgren, Kina - Modern historia, Gleerups, 2009
Hans Hägerdal, Kinas historia, Historiska media, 2012
John Gittings m.fl., Kina i förändring - från Mao Zedong till Himmelska fridens torg 1989, Rabén & Sjögren, 1991
FÖRFATTARE
Text: Kaj Hildingson, journalist och läromedelsförfattare
