"Föreställ er ett berg av hårdast tänkbara sten, mycket högre än någon av Himalayas toppar, och antag att en människa med ett stycke mjuk sidenduk bara en gång vart hundrade år kommer och så lätt som möjligt vidrör det stora berget med sidentyget. Den tid det skulle ta för henne att nöta bort hela berget skulle vara ungefär samma längd som en kalpa."
Den cykliska utvecklingen, då materien utvidgar sig och drar sig samman, sker med sträng lagbundenhet. Ingenting kan rubba den. Hinduerna kallar denna lagbundenhet som styr utvecklingen för dharma. Ordet betyder "det som är fast och bestämt". Dharma är tingens grundnatur, deras eget sätt att verka.
Tiden går i cirklar
Hinduernas syn på världens utveckling påverkar deras tidsuppfattning. I västerlandet tänker vi oss tiden som en rät linje - den rör sig från det förgångna in i nutid och fortsätter mot framtiden. Vi kan rita en tidslinje från vänster till höger och få en bild av tidens gång.
Indiernas tidsuppfattning är cyklisk. Det betyder att tiden tänks gå i cirklar utan början eller slut. Tidsåldrar kan tänkas sammanlänkade till kedjor, som i sin tur hänger ihop i en svindlande oändlighet. Livet pulserar i dessa återfödelsens kedjor. Begrepp som förr och nu, före och efter, har en annan innebörd i österländskt tänkande. Människan känner att hon finns med i ett kosmiskt sammanhang. Tanken på döden blir inte skrämmande. En människas ålder är inte så betydelsefull. Det uppfattas t.ex. inte som något egendomligt att Dalai Lama, den tibetanska buddhismens överhuvud, var mycket ung när han installerades i sitt ämbete. Sin kvalificering för det heliga uppdraget anses han ha fullgjort i en kedja av tidigare liv.
Alltet (brahman) = allt det gudomliga
Det gudomligt eviga eller alltet kallas brahman. Enligt hinduiskt tänkande kan detta eviga uppenbara sig i många olika former. Men det gudomliga är egentligen ett - allt är lika med brahman.
I en av hinduismens heliga texter, Upanishaderna, finns en berättelse som försöker förklara vad brahman är. Det är berättelsen om en son, som efter att ha blivit undervisad i de heliga skrifterna, återvänder till sin far, stolt över sin lärdom. Han visar sig emellertid sakna den viktigaste kunskapen, nämligen kunskapen om vad gud är. Fadern undervisar honom och säger bl a:
"Se, här år en knippa salt, lägg det i vatten och kom tillbaka till mig i morgon bitti." Han gjorde så. Då sa fadern till honom: "Hämta mig saltet som du lade i vatten igår eftermiddag." Han trevade efter det, men fann det inte, det var som försvunnet. "Smaka nu på vattnet på en sida. Hur smakar det?" - "Salt." - "Smaka på andra sidan. Hur smakar det?" - "Salt." - "Smaka mitt i vattnet! Hur smakar det?" - "Salt." - "Drick något av det och sätt dig hos mig." Han gjorde så och sa: "Saltsmaken är fortfarande kvar." Då sa fadern till honom: I sanning, min käre, även i din kropp märker du inte det varande, men ändå finns det. Och detta fina är det som utgör alltets väsen, det är det verkliga, det är själen, detta är du."
En hindu finner brahman (den gudomliga beståndsdelen i tillvaron) överallt. Hela naturen är genomsyrad av denna världssjäl: människor, djur och växter. Den här tanken - om den innersta hemlighetsfulla gemenskapen mellan allt levande - uttrycks i orden "Detta är du" (Tat twam asi).
Den värld som vi uppfattar med våra sinnen är enligt hinduisk uppfattning inte den sanna verkligheten. Sinnenas värld är ingenting annat än en illusion, maya, som döljer den andliga och sanna verkligheten. Enligt hinduiskt tänkande finns den sanna verkligheten inom oss själva.
