Dödsriket var ett paradis men vägen dit var farofylld
Dödsriket var en idealupplaga av Egypten dit alla ville alla komma efter döden. Vägen dit var lång och hade den döde varit hederlig blev han eller hon insläppt av Osiris.
Vägen till dödsriket troddes vara ett land fullt av faror. Därför fick den döde med sig en bok i graven, Dödsboken, som innehöll magiska besvärjelser och anvisningar om färden till dödsriket. Med kunskap om faror, fiender och lösenord kunde den döde komma fram till De två sanningarnas sal.
När den döde kom fram till dödsriket tog den stränge domaren Anubis emot i De två sanningarnas sal. Där blev den döde utfrågad och hjärtat vägdes mot Sanningens fjäder. Den som hade varit en hederlig människa blev insläppt av Osiris i döds riket. Hade den döde däremot varit ohederlig och hjärtat vägde för lätt, så kastades kroppen till monstret Ammit, "Slukaren av de döda". De som inte hade varit hederliga fick därmed inte komma in i dödsriket.
Prästerna och kulten
De gamla egyptierna trodde att gudarnas andar bodde i templen. Många människor var därför anställda för att sköta dessa byggnader. Några av dessa var prästerna som såg efter templen och skötte de religiösa ceremonierna. Tempelprästerna hade högt anseende i det forna Egypten.
Gudastatyn fanns i ett inre heligt rum i templet. Tre gånger om dagen bar översteprästen mat och dryck till det heliga rummet där gudastatyn stod. För varje måltid tvättades och sminkades statyn och kläddes i nya rena kläder. När översteprästen lämnade det heliga rummet, förseglade han dörren med ett sigill av lera. Det var bara farao och översteprästen som fick gå in i det heliga rummet. Andra människor kunde lämna nedskrivna böner utanför templen, men de fick aldrig se gudastatyn. Vid högtidliga tillfällen placerade prästerna gudastatyn i ett heligt skrin och bar den i procession runt templet.
Kvinnor fick delta i gudstjänsterna. De uppträdde med sång, dans och akrobatik i tempelgångarna för att glädja gudarna. Vid gudstjänsterna användes en skramla (en sistrum) som instrument. Den var en symbol för gudinnan Hathor.
Översteprästerna var alltid män och de representerade farao. De övervakade också andra präster som utförde de dagliga sysslorna i templen. Prästerna levde efter stränga renhetsregler, de badade fyra gånger om dagen, rakade sina huvuden och kroppar och bar fina, vita linnekläder.
Gudarna
De gamla egyptierna hade en stark tro på en gudavärld som styrde allt från solen till månen och från kärlek till krig. Därför var religionen en viktig del i egyptiernas liv.
Den egyptiska mytologin innehöll många olika sorters gudar. En del gudar dyrkades i hela landet, men de flesta var lokala gudar som dyrkades i mindre tempel.
Många gudar avbildades som djur eller som människor med djur- eller fågelhuvud eller kropp. Gudarnas jordiska bostäder var templen. Där kunde bara farao, präster och prästinnor gå in.
Den viktigaste guden var Ra, skaparen av världen. Enligt den egyptiska mytologin var världen från början ett stort svart hav. Ur havet steg en kulle upp och på kullen växte en blå lotus. Lotusblomman öppnade sig och ur den steg Ra som började skapa allt.
De gamla egyptierna trodde att guden Ra gjorde en resa över himlavalvet med sin båt varje dygn. Ungefär som om han befann sig på Nilens vatten. På natten seglade han istället bland andarna i den mörka underjorden och kom fram fört i samband med soluppgången varje dag.
