Nationalism

Mångkulturell musikfestival!

Brända invandrarbostäder!

Dessa händelser visar på nationalismens två ansikten.

Finns det en "god" och en "ond" nationalism? Vi vill här visa på två inriktningar av nationalismen. De är om man så vill två ytterligheter på en skala. Alla vet vi ju att verkligheten inte är renodlat svart eller vit, inte renodlat ond eller god. Oftast hamnar vi någonstans mitt emellan. En händelse kan till vissa delar vara bra, men det finns oftast inslag som är mindre bra eller rent av dåliga.

Likadant förhåller det sig med nationalismen. Mestadels finns båda inriktningarna med samtidigt, men ibland dominerar den ena, ibland den andra.

Kulturnationalism

I princip har det funnits och finns fortfarande två inriktningar av nationalism som gäller i alla länder. Den ena vill ta tillvara de egna traditionerna, den egna kulturen, den egna religionen. Man vill bevara det som är unikt i ens eget land men samtidigt erkänner man att andra folk har rätt att göra likadant. Alla kulturer är likvärdiga. Just det att de är olika gör det hela spännande. Man kan lära sig av andra, vara nyfiken på andra utan att förkasta sin egen kultur.

Under en julivecka varje år hölls i under 1990-talet en musikfestival i Falun. Artisterna kom från alla jordens hörn och reste till Falun för att visa upp sitt hemlands kultur, sin folkmusik, sina nationaldräkter. Här samsades sambarytmer, panflöjt och afrikanska trummor sida vid sida med lapska jojker, spelmansmusik från Dalarna och visor på genuin skånska. Man kunde se allt från knätofsar och samedressar till färgsprakande orientaliska dräkter och vilda fjäderplymer. Mycket publik kom också. Alla rum i trakten var fullbokade och parkera bilen fick man göra i utkanten av staden.

Musikfestivalen i Falun var både internationell och mångkulturell. Men den är också ett exempel på nationalism när den är som bäst. Varje deltagare representerade sitt land, sin nation och förmedlade något av sitt hemlands unika kulturarv. Alla kulturer var välkomna och likvärdiga.

I historisk tid har folk ofta fått kämpa för att få behålla sin egen kultur. Hand i hand med kampen för den egna kulturen gick också kampen för ett demokratiskt styrelseskick. Här på SO-rummet kallar vi det för kulturnationalism. Följande historiska händelser anses ligga till grund för den västerländska demokratins och även för kulturnationalismens framväxt:

• Den franska revolutionen 1789
• Revolutionerna i Europa 1848
• Förändringarna i Europa 1989

Vi skall emellertid inte glömma, att det i dessa händelser finns många inslag även av främlingsfientlig och aggressiv nationalism. Man kan ändå säga att det är kulturnationalismen som dominerar.

Aggressiv nationalism

Vi har alltså även en främlingsfientlig nationalism. Den anser att det egna folkets kultur är den enda rätta, att den står över alla andra.

I samband med den nyvaknande nationalismen börjar också ibland rasimen träda fram. Främlingsfientliga paroller vinner gehör på många ställen i Europa. Invandrarfientliga politiska partier för ut sina budskap. Flyktingförläggningar utsätts för mordbrand.

Adolf Hitler och nazismen står för den mest extrema formen av främlingsfientlig och aggressiv nationalism. Alla andra folks kulturer måste böja sig för det egna folkets kultur. Vissa anhängare av denna nationalism försöker ibland till och med helt utrota andra folk. Ett av de mest skräckinjagande exemplen på den här typen av nationalism de senare åren såg vi i det forna Jugoslavien. Folk som tidigare levt sida vid sida hade nu i nationalismens namn blivit beredda att utrota varandra.

Styrelsesättet i de stater som utmärkts av aggressiv nationalism har ofta varit antidemokratiskt. Till denna aggressiva nationella inriktning kan man också inordna många av dagens rasistiska rörelser.

Tidigare i historien har främst de fascistiska och nazistiska rörelserna utmärkts av aggressiv nationalism. Embryot till aggressiv nationalism liksom till fascism och nazism går dock att spåra till 1800-talets senare del.

Statens eller nationens ära och storhet är allt för anhängarna av den aggressiva nationalismen. Alla medborgare måste tjäna staten och om så behövs ge sitt liv för nationen. Staten uppfattas nästan som ett levande väsen. Ett framträdande drag i denna syn på staten var krigsdyrkan. Kriget sågs som ett härdande stålbad. Det naturliga tillståndet mellan staterna var krig eller förebredelser för krig. Svensken Rudolf Kjellén talar vid 1900-talets början om att stater döps i blod - inte i bläck eller trycksvärta. Otto von Bismarck enade Tyskland 1866-1871 med mer handfasta och våldsamma metoder än vad de tyska liberalerna 1848 använde i sina försök att ena landet. Bismarck förklarade att tidens frågor inte avgjordes med parlamentsbeslut utan med blod och järn.

Man kan säga att anhängarna av demokratin varit i krig med anhängarna av den aggressiva nationalismen under en stor del av 1900-talet. Tydligast kom denna kamp till uttryck i demokratiernas kamp mot fascismen och nazismen under andra världskriget.

Sovjetstaten hade också drag som påminde om den aggressiva nationalismen.

I följande händelser framträder den främlingsfientliga och aggressiva nationalismen tydligt. Ibland finns även här inslag av kulturnationalism. Den aggressiva inriktningen dominerar dock:

• Tyskands enande 1864-1871
• Nazismen och antisemitismen under 1930-talet och 1940-talet
• Invandrarfientligheterna under 1990-talet och 2000-talet

Som vi sett kan kan alltså nationalismen vara såväl mångkulturell och berikande som aggresivt främlingsfientlig. Nationalismen har därför olika ansikten.