Vår granne Norge har under lång tid firat sin nationaldag med stor intensitet. Den "syttende maj" är ett begrepp. Vi svenskar brukar nyfiket följa norrmännens utbrott av nationalism en gång om året. Själva har vi under de allra senaste åren, ytterst försiktigt, skaffat oss en egen nationaldag. Men det har inte alltid varit så. Under senare delen av 1800-talet och långt in på 1900-talet var vi mycket nationalistiska. Man kan säga att det var nazismen och andra världskriget som gjorde nationalismen farlig i våra ögon. Nazismen är en extrem form eller avart av nationalism.
Nu har åter nationalismen klivit in på historiens scen. Låt oss titta närmare på den. Genom att studera ett lands kultur - det vill säga historien, religionen, traditionerna, levnadsmönstret, litteraturen, musiken, konsten och språket - kan man få en bild av hur landets nationalism ser ut.
Historiska fest- och krönikespel har vi gott om i såväl Sverige som i resten av EU-länderna. Till de kända årligt återkommande hör medeltidsdagarna vid Visby. Men det finns även många andra i mindre skala runt om i landet.
Under den nationalromantiska eran på 1800-talet manifesterades känslan för landets historia ofta i konsten. I stort sett alla viktiga händelser i EU-ländernas historia finns avmålade. Detsamma kan man säga om den svenska "hjältehistorien". Carl Larssons "Gustav Vasas intåg i Stockholm", Gustaf Hellqvists "Brandskattningen av Visby" och "Sten Stures död på Mälarens is" är några exempel. Vi har i Frankrike åtskilliga franska målningar med motiv från Jeanne d'Arcs bragder.
Historieintresset finns ännu idag. Men förhärligandet av det nationella, som framträdde hos vissa - dock långt ifrån alla - av 1800-talets konstnärer och historieförfattare, är förstås borta idag.
Mångkulturell musikfestival!
Brända invandrarbostäder!
Dessa händelser visar på nationalismens två ansikten.
Finns det en "god" och en "ond" nationalism? Vi vill här visa på två inriktningar av nationalismen. De är om man så vill två ytterligheter på en skala. Alla vet vi ju att verkligheten inte är renodlat svart eller vit, inte renodlat ond eller god. Oftast hamnar vi någonstans mitt emellan. En händelse kan till vissa delar vara bra, men det finns oftast inslag som är mindre bra eller rent av dåliga.
Likadant förhåller det sig med nationalismen. Mestadels finns båda inriktningarna med samtidigt, men ibland dominerar den ena, ibland den andra.
Kulturnationalism
I princip har det funnits och finns fortfarande två inriktningar av nationalism som gäller i alla länder. Den ena vill ta tillvara de egna traditionerna, den egna kulturen, den egna religionen. Man vill bevara det som är unikt i ens eget land men samtidigt erkänner man att andra folk har rätt att göra likadant. Alla kulturer är likvärdiga. Just det att de är olika gör det hela spännande. Man kan lära sig av andra, vara nyfiken på andra utan att förkasta sin egen kultur.
