Historien om apartheid och mordet på Chris Hani

När Chris Hani, en av befrielseorganisationen ANC:s ledare, kallblodigt sköts ner utanför sitt hus i april 1993 var Sydafrika på väg mot en ny tid. Fria val skulle hållas där alla Sydafrikas invånare skulle få rösta. Dittills hade bara de vita haft rösträtt trots att de endast utgjorde 13 procent av landets befolkning. Fria val skulle innebära att ANC kom till makten eftersom 76 procent av invånarna var svarta. Hanis mördare hoppades att mordet skulle leda till inbördeskrig som gjorde valet omöjligt att hålla. Men istället satte utvecklingen mot fria val fart och ANC kom till makten. Då visade det sig att den tidigare regimen metodiskt mördat politiska motståndare. Den metoden använder flera länder än idag.
M

Chris Hani var en legendarisk ledare för ANC i Sydafrika, särskilt för de unga. När han mördades förlorade ANC en av sina främsta ledare. Mordet fick Sydafrika att koka. Många fruktade att mordet skulle leda till inbördeskrig, vilket också mördarna hoppats. Men ANC:s ledare Nelson Mandela lyckades lugna de upprörda känslorna och Sydafrika fick uppleva en lugn övergång till demokrati.

Nu är det dags för alla sydafrikaner att stå upp tillsammans.

Nelson Mandela manar till lugn efter mordet på Chris Hani

År 1993
På morgonen den 10 april 1993 gick Chris Hani, generalsekreterare för det sydafrikanska kommunistpartiet ut från sin villa för att hämta tidningen. Chris Hani bodde i Boksburg, en välmående förort till Johannesburg i Sydafrika. Plötsligt hördes skott och en bil rivstartade. Den 50-årige Chris Hani föll blödande ned på asfalten framför garaget. Efter tjugo års jakt hade en mordpatrull, utsänd av vita motståndare till ANC, fått tag på en av sina mest avskydda motståndare.

Chris Hani hade arbetat inom befrielseorganisationen ANC, den afrikanska nationalkongressen, sedan han var 15 år. Han hade också lett det förbjudna kommunistpartiet och varit ledare för ANC:s väpnade styrkor. Chris Hani var en av ANC:s mest legendariska medlemmar. Näst Nelson Mandela, ANC:s ledare var Hani Sydafrikas populäraste svarte politiker.

ANNONS

ANNONS

Användbara begrepp

Amnesti är ett beslut av regering eller annan civil myndighet där straff eller annan rättsverkan av brott helt bortdöms eller lindras för en kategori människor. Amnesti kan också innebära frihet från åtal.

ANC: African National Congress (ANC) är ett socialdemokratiskt parti i Sydafrika. Det bildades som en politisk organisation 1912. ANC:s målsättning var utökade rättigheter för de svarta och man manade alla sydafrikaner att glömma skillnaderna mellan varandra och skapa en gemensam organisation.

Apartheid (av engelskans apart [åtskilda, separerade] och afrikaans-suffixet -heid [uttalas hejt, motsvarar svenskans "-het"], "åtskildhet") är en benämning på både den rasåtskillnadspolitik och samhällssystem som rådde i Sydafrika från 1948 till 1994.

Boer: Nederländska bönder, hantverkare och arbetare, samt fransmän som utvandrade till Sydafrika under 1600-talet. Boernas ättlingar kallas numera afrikaaner (eller afrikander).

Kalla kriget: En konflikt mellan å ena sidan USA och stora delar av västvärlden, och å andra sidan Sovjetunionen och deras allierade i främst Östeuropa. Konflikten pågick mellan åren 1945 och 1991 och kan betecknas som ett vilande krig där krigshotet alltid var närvarande men aldrig ledde till ett regelrätt krig mellan de båda sidorna.

Koloni: Ett geografiskt område eller en bosättning som lyder under en regering i moderlandet som vanligtvis ligger i en annan världsdel. Staters strävan efter att bilda eller upprätthålla kolonier kallas för kolonialism.

Kommunism: En uppsättning politiska idéer som förknippas med Karl Marx och som har utvecklats av andra, däribland Lenin. Kommunismen går ut på att skapa ett gemensamt ägande av produktionsmedlen och ett klasslöst samhälle. Den kommunistiska formen av socialism anses idag vara föråldrad.

Kronkoloni: En typ av koloni inom brittiska imperiet. Kronkolonier var de som saknade självstyre, utan istället löd direkt under brittiska kolonialministeriet.

Segregation: När olika folkgrupper lever skilda från varandra inom samma område.

Afrikanska nationalkongressen, ANC, hade en lång historia av kamp bakom sig. ANC grundades redan 1912. Från början uppmanade ANC de svarta att bekämpa de orättvisor som de utsattes för med fredliga medel. Orättvisorna hade ett namn - apartheid. Det betydde att människor hade olika rättigheter beroende på sin hudfärg.

Arvet från kolonialismen

Apartheidpolitiken var ett arv från kolonialismen. 1652 grundade det Nederländska ostindiska kompaniet Kapstaden i Sydafrika som handelsstation för sin flotta. Till kolonin invandrade även tyskar och franskspråkiga protestanter. Den vita befolkningen växte och kom att kalla sig afrikaaner eller boer. Deras språk blev afrikaans som utvecklats ur holländskan. När kolonisterna trängde österut kom de i konflikt med den svarta befolkningen som fanns i området.

1795 erövrade britterna Kapkolonin och 1814 tillerkändes området Storbritannien. Britterna införde lagar som gjorde livet lättare för de svarta. Bland annat upphävdes slaveriet. I protest mot detta lämnade boerna på 1830-talet Kapkolonin och gav sig norrut. Deras viktigaste områden kom att bli Oranjefristaten och Transvaal.

Fram till slutet av 1800-talet var Sydafrika främst intressant för de vita på grund av Kapstaden. "Värdshuset halvvägs till Indien" var en ovärderlig depå för de brittiska fartyg som seglade rutten Storbritannien - Indien. Men i slutet av 1870-talet upptäcktes stora fyndigheter av guld och diamanter i Sydafrika. Nu blev det intressant att exploatera området. Svarta arbetare kom från hela södra Afrika för att arbeta i gruvor och vid farmer. De tvingades bo i baracker långt borta från sina familjer och anhöriga.

Efter ett krig med boerna blev hela Sydafrika 1910 brittisk kronkoloni men med långt gående självstyre och egen premiärminister. Formellt var dock Storbritanniens kung eller drottning statschef i Sydafrika.

Boerkriget hade skapat djupa klyftor mellan boerna och britterna. Minst 16 000 barn och 4 000 kvinnor dog i brittiska koncentrationsläger.

Rasåtskillnaden satts i system

Sydafrikas förste premiärminister Louis Botha ville läka såren mellan de vita grupperna genom att skärpa segregationen. En ny lag förbjöd svarta att skaffa sig jord utanför speciella reservat. Dessa områden låg på den sämsta jorden och omfattade sju procent av Sydafrika. Det skulle de svarta, som utgjorde två tredjedelar av befolkningen, dela på.

LÄS MER: Sydafrikas historia

Nya och hårdare raslagar

1948 kom det vita nationalistpartiet till makten. Partiet hade ett speciellt program, apartheid, enligt vilket de olika folkgrupper som fanns i Sydafrika skulle hållas skilda åt, segregeras, hårdare genom ännu fler lagar. Partiet räknade med fyra grupper; svarta, färgade, asiater, (mestadels indier) och vita. Under de följande tjugo åren genomförde partiet sin politik. Det blev förbjudet att gifta sig med någon med annan hudfärg. Skolorna skildes åt och de svarta fick de sämsta skolorna. Alla utom de vita förlorade sin rösträtt. Bostadsområdena skildes åt. De svarta hänvisades till speciella slumområden utanför städerna. De svarta som visade sig på en stadsgata efter klockan sex arresterades. Butiker skildes åt, svarta fick i vissa fall bara handla genom speciella luckor.

Regeringen genomdrev också en speciell passlag. Alla svarta måste alltid bära ett pass på sig som visade var han eller hon hade rätt att vara. Den som inte hade sitt pass eller påträffades på fel plats riskerade fängelse och böter.

På bänkar i städerna målades det "bara för vita". De offentliga toaletterna blev också segregerade liksom bussarna. Stränderna delades upp. De vita fick de finaste stränderna och där fick inga andra bada. De färgade och asiaterna fick hålla till vid de näst bästa och de svarta vid de sämsta.

Massakern i Sharpeville

Alla icke-vita i Sydafrika protesterade mot de nya lagarna med bojkotter och strejker. Under många år kämpade ANC enligt de icke-vålds principer som exempelvis Gandhi förespråkade. Men 1960 kom en vändpunkt. Sydafrikanska styrkor öppnade eld mot en fredlig demonstration mot passlagarna i Sharpeville. 69 personer sköts ihjäl och hela världen fördömde massakern.

ANC beslöt att gå över till väpnad kamp. Kort därefter förbjöds organisationen i Sydafrika.

ANNONS

ANNONS

Flera av ANC:s ledare, däribland Nelson Mandela, dömdes till livstids fängelse år 1961. De dömda placerades på fängelseön Robben Island utanför Kapstaden. De kalla havsströmmar som omger ön gör det omöjligt att fly därifrån. Ingen fånge har någonsin lyckats med det.

Efter massakern i Sharpeville växte motviljan mot regimen i Sydafrika runtom i världen. Men Sydafrika stod envist fast vid sin apartheidpolitik.

Hemländerna

Sydafrika upprättade tio hemländer inom Sydafrikas gränser. Där, sa Sydafrikas regering, skulle de svarta ha sin hemvist. Några politiska rättigheter i Sydafrika var det inte tal om. Miljoner svarta tvångsförflyttades dit, ofta till en plats de aldrig förut sett. Områdena var små och blev oerhört trångbodda. Männen tvingades att leva borta från sina familjer i månader, eftersom det inte fanns arbeten i hemländerna.

Sydafrika hade stöd av sina grannländer i norr. I den brittiska kolonin Rhodesia (nuvarande Zimbabwe) rådde liknande raslagar som i Sydafrika. Angola och Moçambique var portugisiska kolonier.

Växande tryck mot Sydafrika

Under 1970- och 1980-talet växte kraven på rösträtt och lika behandling för alla i Sydafrika. Trycket växte också från omvärlden. Allt fler länder i Afrika hade blivit självständiga från att tidigare ha varit kolonier. Ledarna i dessa länder ville inte ha med Sydafrika att göra. Sydafrika bojkottades även inom idrotten och mycket få länder ville möta sydafrikanska landslag.

Sydafrika började känna av olika internationella sanktioner. Detta trots att sanktionerna inte var fullständiga. Storbritannien och USA röstade aldrig ja för bojkott, därför kunde det inte bli någon officiell FN-bojkott. De viktiga strategiska metaller som fanns i Sydafrika exempelvis volfram och nickel gjorde att många företag valde att strunta i sanktionerna. Frukt från Sydafrika märktes som om den kommit från Botswana och såldes i svenska butiker, trots att Botswanas president förklarade att man inte odlade några apelsiner.

Trycket från omvärlden tvingade ändå Sydafrika att så småningom ta bort bestämmelserna om skilda bussar och bänkar. Men de svarta hade fortfarande ingen rösträtt.

Svarta regimer i grannländerna

I Sydafrikas grannländer i norr ändrades läget. Efter en revolution i Portugal 1974 fick Angola och Mocambique sin självständighet. Nya svarta ledare, fientliga mot Sydafrika trädde till. 1987 föll den vita regimen i Rhodesia. Landet döptes om till Zimbabwe och fick även det en svart president.

Det gjorde det lättare för ANC, som fortfarande var förbjudet i Sydafrika, att upprätta gerillabaser och kontor i dessa länder. Den alltmer pressade sydafrikanska regimen försökte slå tillbaka genom mord och attentat. Dessutom försökte regimen försvaga länderna norrut så mycket som möjligt. De nya regimerna var vänsterregimer. Sydafrika kunde nu hävda att man utgjorde det sista bålverket mot kommunismen i södra Afrika. ANC jämställdes med kommunism, ett rött skynke för de flesta boer.

ANNONS

ANNONS

Mordpatruller från Sydafrika

Mordpatruller från Sydafrika sändes flera gånger ut till grannländerna för att mörda medlemmar i ANC. Ofta skickade mördarna brevbomber eller anordnade försåtmineringar. Den vite kommunistledaren Joe Slovos hustru Ruth First dödades i Mocambique av en brevbomb som sänts av Sydafrikas polis.

En annan aktivist dödades av en liten sprängladdning som monterats in i en hörlur till en kassettbandspelare. När bandspelaren sattes på exploderade hörluren och blåste bort halva huvudet på ANC-mannen.

Mord som dessa väckte stor uppmärksamhet. Det rörde sig om kända aktivister som hade stöd långt utanför Sydafrikas gränser. Sydafrikas regering förnekade regelbundet all kännedom om sådana mord.

Samtidigt med dessa uppmärksammade mord mördades många mindre kända personer som levde och arbetade i Sydafrikas kåkstäder, de stora slumområden dit de flesta svarta var hänvisade. Reguljära mordpatruller sändes ut för att "eliminera" misstänka ANC-medlemmar som sköts, eller knivskars. Ibland kallades de till förhör till polisstationen. Några dagar senare fick familjen en kropp tillbaka med förklaringen att den gripne begått självmord. Ofta var förklaringen att den gripne under förhör hoppat ut från ett fönster högt upp i polisens högkvarter. De svarta var övertygade om att polisen ofta kastade ut misstänkta genom fönstren.

Trots de många morden minskade inte ANC:s aktiviteter. Kampen fördes dels genom opinionsbildning. Människor utomlands skulle förstå vilket omänskligt system apartheid var. Dels var det fråga om väpnade attacker. ANC:s väpnade gren gjorde raider mot farmer i norr och genomförde bombattentat.

Omvärldens krav på att den fängslade ANC-ledaren Nelson Mandela skulle släppas fri växte. Mandela hade arresterats 1961 och dömts till livstids fängelse. Under hela tiden i fängelset hade Mandela aldrig fotograferats. Hans rykte växte sig allt större. Mandela förflyttades från Robben Island till ett bekvämare fängelse på fastlandet.

En ny ledare i Sydafrika

1989 fick Sydafrika en ny president - F W de Klerk. Han insåg att det inte längre gick att stå emot - Sydafrika måste bli demokratiskt, annars hotade landet att knäckas ekonomiskt. Bojkotterna från utlandet hade allt större effekt. Det kokade i de svarta förstäderna och polisinsatserna där kostade enorma summor.

Dessutom, inte minst viktigt, hade Sovjetunionen 1985 fått en ny reformsinnad ledare i Michail Gorbatjov. Hans reformer gjorde att det kalla kriget långsamt bleknade bort. Hotet från Sovjetunionen och världskommunismen försvann. Det gick inte att hävda att Sydafrika kämpade mot något som inte längre fanns. Det minskade hotet från Sovjetunionen gjorde också att de Klerk inte kunde räkna på samma stöd från exempelvis USA som tidigare. Världen höll på att förändras.

Ett splittrat land

I början av 1990-talet var Sydafrika två samhällen i ett land. De vita levde i ett i-land med alla den moderna världens bekvämligheter, ofta i välordnade villakvarter. I de svarta och färgade områdena, ibland bara några kilometer bort, låg standarden på tredje världens nivå.

I början av 1990-talet fanns det ungefär 5 miljoner vita i landet vilket motsvarade 13 procent av befolkningen i Sydafrika. De svarta var omkring 30 miljoner (76 procent), de färgade 3,5 miljoner (8,5 procent) och asiaterna 1 miljon (2,5 procent).

De vitas medelinkomst var 9,5 gånger så hög som de svartas och 3 gånger så hög som asiaternas.

Inom hälsovården rådde samma skeva fördelning. De svarta fick 13 procent av hälsovårdsbudgeten medan de vita fick 29 procent. Många villor i vita områden stod tomma, samtidigt beräknades 7 miljoner icke-vita bo i slumbostäder eller inte ha någon bostad alls.

ANNONS

Mandela frigiven

De Klerk lät häva förbudet mot ANC i Sydafrika och 1990 släpptes Nelson Mandela fri. För första gången på nära trettio år kunde omvärlden se och fotografera ANC:s legendariske ledare. Det första fotot av Mandela visade honom stående bredvid De Klerk.

De Klerk lättade upp eller skrotade en rad apartheidlagar. Sportbojkotten mot Sydafrika hävdes och stolta sydafrikaner kunde nu se sina rugby- och cricketlag tävla mot alla världens nationer.

Fria val utlovades där alla skulle få delta. Men starka krafter försökte hejda utvecklingen. I kåkstäderna dök det plötsligt upp beväpnade svarta män från zulufolket som massakrerade invånarna. Överlevande berättade ibland att vita polismän synts på platsen och hjälpt angriparna. Sammanlagt dödades hundratals människor i sådana attacker och deras hus brändes. Varken kvinnor eller barn skonades.

Mot fria val

Trots massakrerna rullade utvecklingen på mot fria val. Det vita nationalistpartiet hade styrt Sydafrika sedan 1948. De flesta vita begrep att fria val skulle innebära att nationalistpartiet röstades bort från makten eftersom de svarta var så många fler än de vita. Även om partiet under en tid var garanterat vissa ministerposter skulle ANC ta över. Bland de icke-vita var förväntningarna enorma. Många väntade sig att allt skulle förändras över en natt efter valet och att de också skulle få del av de vitas välstånd. På motsvarande sätt fruktade många vita att bli av med sin privilegierade tillvaro.

Nazistliknande högergrupper lovade att "aldrig ge sig" och hotade med att Sydafrika skulle hamna i blodigt inbördeskrig om de svarta skulle ta makten. Många svarta tvivlade öppet på att de vita någonsin skulle lämna i från sig makten.

Kravaller efter mordet

Nerverna var alltså på bristningsgränsen på båda sidor när Chris Hani mördades den 10 april 1993. Mördarna hoppades att Hanis död skulle reta upp de svarta så att det blev omöjligt att hålla val. Efter Hanis död utbröt också plundringar, två miljoner människor demonstrerade och sjuttio personer dödades.

Men aldrig tidigare hade så många sydafrikaner med olika bakgrund så intensivt delat en politisk känsla, en fasa inför dådet. Mordet blev en vändpunkt som skyndade på processen mot fria val, tvärtemot vad mördarna hoppats.

Den förre livstidsfången Mandela, inte landets president F W de Klerk, fick uppdraget att tala till nationen för att undvika ett blodigt raskrig.

Chris Hani
Valaffisch inför valet 1994.

- Nu är det dags för alla sydafrikaner att stå upp tillsammans mot dem, som från olika håll, vill förhindra vad Chris Hani offrade livet för – frihet för oss alla, sa Mandela.

En lång rad politiska mord hade ägt rum tidigare i Sydafrika utan att någon gripits. Men den här gången greps den polske anti-kommunistiske invandraren Janusz Walus och politikern Clive Derby-Lewis. Båda stödde det konservativa partiet som var helt emot nationalistpartiets reformer. Båda dömdes till livstids fängelse.

Historiskt val

De första fria valen hölls i april 1994. För första gången stod svarta och vita i samma köer för att välja regering. Valet var historiskt och många sydafrikaner av olika hudfärg vittnade om den hisnande känsla de kände på valdagen. Som väntat vann ANC och Nelson Mandela blev landets förste svarte president.

Den fredliga övergången från vitt till svart styre hade lyckats. Genom att Mandela och andra lyckades dämpa känslorna ledde inte mordet på Chris Hani till det blodiga inbördeskrig hans mördare hoppats.

ANNONS

ANNONS

Försök till försoning

Fyra år efter mordet på Hani avslöjades nya uppgifter. Då hade den nya regeringen börjat utreda de mord och olagligheter som främst apartheidregimen men även ANC gjort sig skyldiga till. Genom att utreda och tala öppet om det som hänt ville regeringen att de som fått släktingar och vänner mördade skulle förlåta och glömma. Försoning blev ett nyckelord i det nya Sydafrika. En speciell sanningskommission tillsattes.

De som inför kommissionen berättade vad de gjort och bad om förlåtelse lovades straffrihet - amnesti. Sanningskommissionen var ingen domstol och hade inte rätt att döma ut straff.  Den var ett försök att komma till rätta med landets mörka förflutna. Anhöriga till offren kunde nu sitta och höra när mördare och attentatsmän berättade vad som hänt. En lång rad tidigare olösta mord på ANC-anhängare kunde klaras upp. I TV kunde före detta officerare från underrättelsetjänsten öppet berätta saker som:

- Det var här vi mördade honom, sedan brände vi liket och kastade askan i floden.

Först när ANC kommit till makten kunde hela historien bakom mordet på Hani avslöjas. Bevisen ledde till en ökänd dödspatrull vid polishögkvarteret Vlakplass. Det var där mordet planerades.

Omkring 20 personer hade varit inblandade inklusive den militära underrättelsetjänsten M1. Andra agenter arbetade som anställda vid Boksburgs trafikavdelning. Men sammansvärjningen tycktes sträcka sig längre än så. En agent, Eugene Riley, fick reda på mordplanen. Han skrev och varnade underrättelsetjänsten. Men underrättelsetjänsten gjorde ingenting. Riley själv mördades i januari 1994, ett mord som inte klarats upp.

Mordmaskinen i Sydafrika

Mordet på Chris Hani är ett exempel på hur hänsynslöst apartheidregimens anhängare arbetade. Det är värt att komma ihåg att mordet bara var ett av hundratals, kanske tusentals.

Som vanligt vid politiska mord förnekade regimen all inblandning. Mordet är också ett exempel på att olika grupper inom ett lands styrelse inte alltid vet vad de andra gör. Det är tveksamt om president de Klerk kände till mordplanerna mot Chris Hani. Däremot anser många att de Klerk, som gjorde karriär under apartheideran, inte kan ha varit ovetande om många av de andra mord som begåtts. Det finns misstankar om att de Klerk gjorde upp med Mandela om att slippa stå till svars som en förutsättning för att gå med på fria val.

Mord som politisk metod

Mordet på Hani är ett exempel på hur regimer runt om i världen använder sig av politiska mord för att förgöra eller skrämma sina fiender. Det finns många stater på jorden där regimen använder politiska mord både i hemlandet och utomlands för att bli av med politiska motståndare. De regeringar som anklagas för politiska mord förnekar vanligen all inblandning.

I Sydafrika har många mord kunnat lösas. I många andra länder är mördarna fortfarande okända. Det har även hänt att en ny regering lovat att inte riva i det gamla och gett amnesti för allt som skett tidigare, utan att på något sätt försöka bringa klarhet i vad som hänt. Ofta har regeringen fruktat att det skulle leda till nya oroligheter om man började att riva i det förgångna.

LÄS MER: Apartheid

LÄS MER: Nelson Mandela

LÄS MER: Lätta fakta om Nelson Mandela

Uppgifter och frågor

Frågor till texten:

  1. Redogör kortfattat för vad apartheidpolitiken gick ut på och hur den tillämpades i praktiken.
     
  2. Vad var ANC och varför började de gå över till våldsammare metoder efter 1960?
     
  3. Varför satt Nelson Mandela så länge i fängelse och vilka förändringar i Sydafrika gjorde att han blev frisläppt?
     
  4. Vad var de s.k. hemländerna där de svarta i Sydafrika tvingades bo?
     
  5. Vem var Chris Hani och varför blev han mördad?
     
  6. Hur har man i Sydafrika försökt att försonas efter alla de orättvisor och hemskheter som begåtts under apartheidregimen?
     
  7. Vad menar författaren till texten med "mord som politisk metod"?

Ta reda på:

  1. Berätta kortfattat om Nelson Mandelas politiska karriär efter att han blev frisläppt från fängelset.
     
  2. Hur ser sammansättningen ut mellan vita och färgade i dagens sydafrikanska regering?

 

Text: Kaj Hildingson, journalist och läromedelsförfattare

 

Senast uppdaterad: 5 oktober 2020
Publicerad: 9 juli 2020

ANNONS

ANNONS

Liknande filmer och poddradio

ANNONS

Liknande artiklar

S

Varifrån fick Hitler sina pengar?

Myten om Adolf Hitlers fattiga ungdomsår i Wien är seglivad, men Führern hade aldrig i sitt liv...

L

Lätta fakta om Nelson Mandela

Nelson Mandela är känd som frihetskämpen som blev en internationell symbol för den svarta...

S

Raoul Wallenberg - offer för kalla kriget

Raoul Wallenbergs räddningsaktion för judarna i Budapest under andra världskrigets slutskede varade...

M

Fredsprocessen i Palestinakonflikten och mordet på Rabin

Ända sedan Israel utropades 1948 har alla försök att skapa fred mellan israeler och palestinier...

ANNONS

Ämneskategorier

Efterkrigstidens huvudlinjer

Efterkrigstidens huvudlinjer och viktiga händelser (1945-1991). Efterkrigstiden var en period av stora politiska...

Kända personer 1914-1991

Historia om några av 1900-talets kända och ökända personer och deras levnadsöden.

Sydafrikas historia

Fördjupa dig i Sydafrikas historia. Här finns material som behandlar landets historia i små och stora drag.

Rasism och främlingsfientlighet

Rasism och främlingsfientlighet grundar sig på idén om att mänskligheten kan delas in i grupper som är olika mycket...

Relaterade taggar

Apartheid

Apartheid var ett system för rasåtskillnadspolitik som gällde i Sydafrika efter andra världskriget...

Nelson Mandela

I hela världen har Nelson Mandela (1918-2013) hyllats för sin långvariga kamp mot apartheid och sin...

Människosyn

Människosyn är ett brett begrepp och en sammanfattande benämning på olika uppfattningar om...

Politiska mord

Politiska mord är inget modernt påhitt. Det äldsta mord som skildras på SO-rummet skedde för över...

Kolonisation och kolonialism

Kolonisation är när en stat tar ett område utanför sitt eget land i besittning. Kolonialism är...