Oman gick tidigt över till islam och blev på 700-talet en självständig stat. Från slutet av 1600-talet erövrade omanierna områden långt ned i Östafrika, vilka hölls till mitten av 1800-talet. I praktiken delades Oman i slutet av 1700-talet i två delar med ett religiöst styre i inlandet och ett världsligt med bas i Musqat. Oman hamnade samtidigt under brittisk kontroll och blev formellt självständigt först 1951. Inre stridigheter med utländsk inblandning bidrog till att Oman inte blev FN-medlem förrän 1971.
Omans historia
Oman omnämns troligen för första gången på sumeriska kilskriftstavlor från 3000-talet före Kristus och det är klarlagt att romerska geografer kände till området.
Befolkningen övergick tidigt till islam. Invånarna anslöt sig till den ibaditiska utbrytarinriktningen redan under de första striderna om vem som skulle efterträda profeten Muhammed efter dennes död år 632. På 700-talet blev området självständigt under ledning av en imam (islamisk andlig ledare).
Riket hölls samman trots invasionsförsök från bland andra araber, perser och indier. På 900-talet var Sohar en av arabvärldens största städer med en omfattande utrikeshandel och omanska sjömän färdades ända till Kina.
År 1507 erövrades Musqat av portugiserna och kustområdet inlemmades snart i Portugals handelsimperium; först 1650 kunde en omansk armé driva ut portugiserna. Omanierna utvidgade därefter sitt rike ända till Östafrika. 1730 hade de erövrat städerna Mogadishu i dagens Somalia, Mombasa i nuvarande Kenya samt de idag tanzaniska öarna Zanzibar och Pemba.
År 1749 valdes Ahmed bin Said till imam och därmed grundades Said-dynastin som styr Oman än idag. 1786 lät hans sonson flytta huvudstaden från al-Rustaq i inlandet till Musqat vid kusten. Stammarna i inlandet accepterade dock inte flytten utan valde sina egna imamer. Dessa tävlade om makten med härskaren i Musqat, som antog titeln sultan. Därmed hade i praktiken två riken uppstått: ett religiöst under imamen i inlandet, imamatet, och ett världsligt under sultanen i Musqat, sultanatet.
Oman knyter band med Storbritannien
Från slutet av 1700-talet ökade britternas inflytande i regionen och Storbritannien kom att fungera som skyddsmakt för sultanatet. Än i dag har Storbritannien och Oman nära relationer.
1829 blev provinsen Dhofar i sydväst en del av sultanatet. Efter en arvstvist vid sultanens död 1856 delades dock sultanatet: en son ärvde den östafrikanska delen med ön Zanzibar som bas; en annan blev sultan över Musqat.
Ekonomin i sultanatet Musqat försämrades kraftigt i mitten av 1800-talet, dels för att man förlorat de östafrikanska besittningarna, dels för att britterna förbjöd den lönsamma slavhandeln. Imamatet i inlandet såg nu sin chans och erövrade Musqat 1868. Med brittisk hjälp återupprättades dock sultanatet, men mellan Musqat och imamatet rådde krigstillstånd fram till 1920.
När Said bin Taimour blev sultan 1932 gick landet in i en lång period av bakåtsträvan och isolering. Han förbjöd sina undersåtar att röka, lyssna på radio, spela trummor och bära glasögon. Kontakterna med utlandet minimerades. På 1960-talet var Oman fortfarande ett av världens mest isolerade länder.
Efter andra världskriget minskade Persiska vikens strategiska betydelse för Storbritannien och 1951 erkände London sultanatet som ett självständigt land. Tre år senare valdes i inlandet en ny imam, som försökte upprätta en suverän stat och nya strider utbröt. Med hjälp av brittiska soldater tog sultanen kontroll över hela landet 1959, imamatet kuvades och imamen flydde till Saudiarabien. Övriga arabländer stödde emellertid imamen, och frågan om Omans medlemskap i FN förhalades under hela 1960-talet; först 1971 kunde Oman bli FN-medlem.
Läs i Landguiden om Omans moderna historia från 1970 och framåt.
FÖRFATTARE
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
Sidan uppdaterad:
15 augusti 2024
Ursprungligen publicerad:
14 oktober 2010
