Slaget vid Karbala
Efter Muawiyas död, trädde hans son Yazid in på scenen. Husayns anhängare uppmanade nu Husayn att utmana den nye ledaren Yazid. Husayn var inte sen att slå till, men fick betala ett högt pris när hans trupper led ett förskräckligt nederlag vid Karbala år 680. Yazid ledde en här på över tusen man, medan Husayn enligt sägnerna endast förfogade över en mindre styrka på 72 man, ett tal som allt sedan dess haft stor betydelse för shiiterna.
Slaget vid Karbala har sedan dess haft stor betydelse för shiiterna. Händelsen har färgat hela deras livssyn där Husayn utgör en symbol för det sanna martyrskapet. Karbala, som ligger i dagens Irak, är därför en helig plats för shiiter vid sidan av Mekka, Medina och Jerusalem.
Umayyaderna skapade ett muslimskt imperium
Under umayyaderna expanderade kalifatet ytterligare. Spanien, Iran och Afghanistan införlivades i det muslimska imperiet. Det rådde en stor öppenhet gentemot andra religioner. Man hade under den här tiden täta kontakter med judar och kristna.
Umayyaderna var en utpräglad arabdynasti. Kalifen utsågs alltid från samma familj. I Damaskus påbörjades nu också organiserandet av ett centralstyrelse efter bysantinsk (östromersk) modell. Arbetet med centraliseringen fullföljdes under Abd al-Maliks tid som kalif (685-705). Förvaltingsspråket var till en början grekiska, men övergick under al-Malik till arabiska.
al-Malik var också den första att prägla mynt av islamsk typ. Dessa mynt var kopior av de bysantinska (östromerska). Mynten var präglade med korancitat, trosbekännelsen och härskarens namn. Tidigare var det bara kejsaren i Konstantinopel som slagit mynt i sitt eget namn, detta var därför en mycket viktig symbolisk handling för muslimerna. Med de nya arabiska mynten ville man visa att kalifen nu var jämställd med den östromerska (bysantinska) kejsaren.
Umayyaderna var religiöst inklusiva, men etniskt exklusiva. Detta framgår inte minst i beskattningssystemet som gör gällande att de arabiska muslimerna endast behövde betala ett tionde i skatt. De som däremot var muslimer men icke-araber fick betala hela 50 procent i skatt. Men värst drabbade var de som varken var muslimer eller araber, alltså judar och kristna, som utöver att betala 50 procent av sin inkomst i skatt också fick dras med en extra pålagd skatt för att de inte var muslimer.
Med tiden växte en stark opposition (proteströrelse) fram mot umayyaderna. Den arabiska elitismen motverkade sammanhållningen i det stora umayyadiska riket som därför började knaka i fogarna. Den arabiska stamlojaliteten var fortfarande mycket stark och betydelsefull, men den fungerade samtidigt som en splittrande kraft som fick andra uteslutna samhällsgrupper att enas och gå samman mot umayyaderna. Det blev revolt år 747 och några år senare tog de s.k. abbasiderna upp kampen under sin svarta fana och besegrade till slut umayyaderna.
På 750-talet övertogs ledningen för islam av abbasiderna och huvudstaden flyttades från Damaskus till Bagdad i nuvarande Irak. Det abbasidiska riket varade i femhundra år. Abbasiderna var ättlingar till Muhammeds farbror al-Abbas, vilket gav dem ett oöverträffat trumfkort i kampen mot umayyaderna.
Abbasidernas fämsta mål var att upphäva orättvisorna som uppstått runt om i den muslimska världen under umayyadernas styre. Mawali, en grupp som var muslimer men inte araber, utgjorde maktbasen. De bestod av köpmän och hantverkare. Abbasiderna avskaffade därför den arab-etniska identiteten. Grunden för lojalitet skulle hädanefter utgöras av islam. I detta ingick också att få andra att konvertera (omvändas) till islam. Till skillnad från umayyaderna var abbasiderna religiöst exklusiva och etniskt inklusiva. Alla som inte var muslimer fick hädanefter lägre social status samtidigt som avståndstagandet gentemot andra religioner ökade. Däremot sågs alla muslimer - oavsett vilken etnicitet de hade - som jämbördiga anhängare av islam.
Under början av 800-talet påbörjade abbasiderna i Bagdad omfattande översättningar av grekiska texter. Man började nu intressera sig för bland annat medicin, matematik, teologi och filosofi.
Den senare delen av perioden präglades av fientliga invasioner och krig. Först mot de fanatiska korsfarararméerna och därefter mot de väldrillade mongoliska styrkorna. Under mongolernas invasion 1258 erövrades och förstördes Bagdad. Det abbasidiska riket gick nu under. De femhundra åren under den abbasidiska ledningen brukar ofta ses som islams storhetstid.
Osmanska riket fr.o.m. slutet av 1200-talet till 1923
Det Osmanska riket, eller Ottomanska riket, var turkarnas imperium som varade i drygt 600 år, fr.o.m. slutet av 1200-talet till 1923 då det moderna Turkiet bildades. I samband med erövringen av Konstantinopel 1453 blev det Osmanska riket en världsmakt. Osmanska riket var under lång tid den islamiska världens främsta stormakt och utgjorde ett allvarligt hot mot det kristna Europa. När det var som störst under 1600-talet omfattade det hela Mellanöstern, Turkiet, Balkanhalvön och stora delar av Nordafrika.
Det Osmanska riket gick under efter att ha satsat på fel sida under första världskriget då turkarna kämpade tillsammans med Tyskland. Resterna av imperiet omvandlades därefter till dagens Turkiet.
LÄS MER: Muhammed
LÄS MER: Islam och den arabiska kulturen
LÄS MER: Arabernas och islams historia - från 600-talet till 1500-talet
LÄS MER: Medeltidens muslimska värld
