Efter att de styrande i Mekka förföljt och hotat Muhammed under en längre tid, flydde han från sin hemstad till grannstaden Medina. Detta skedde år 622 och har med tiden blivit ett mycket viktigt årtal för alla muslimer eftersom utvandringen till Medina fått utgöra startåret för islams tideräkning.
I Medina gick det lättare för Muhammed och hans anhängare att förverkliga sina idéer. Här grundade Muhammed den första muslimska församlingen och upprättade ett islamiskt samhälle.
År 630 drog Muhammed i spetsen för en stor muslimsk armé mot Mekka, som erövrades nästan utan strid.
När Muhammed intagit staden rensade han tempelområdet från gudabilder. Kaba och tempelområdet förvandlades därefter till muslimernas heligaste plats och främsta vallfärdsmål. Mekkas invånare anslöt sig nu till profetens anhängare.
År 632 genomförde Muhammed en noga planerad vallfärd till Mekka. De riter han genomförde ligger till grund för de riter som pilgrimerna utför där än idag.
Kort efteråt, år 632, dog Muhammed liggande i favorithustrun Aishas famn. Enligt traditionen steg Muhammed upp till himlen på en häst från en klippa i Jerusalem. Där ligger nu Klippmoskén.
Vid sin död 632 hade Muhammed lyckats förena hela den arabiska halvön till ett enda rike som var grundat på den nya religionen.
Muhammeds liv är ett föredöme inom islam
Information om Muhammeds liv kan hämtas ur en mängd källor. Eftersom hans liv redan på ett tidigt stadium betraktades som ett föredöme, började människor i hans närhet att skriva ner episoder ur Muhammeds liv.
Det uppstod snabbt en mängd berättelser om Muhammeds liv. Dessa berättelser kallas hadither. Efterhand sållades många mindre trovärdiga hadither bort, samtidigt som de mer autentiska skildringarna av profetens liv fogades samman i stora samlingar. Det var specialister som sysslade med detta. Dessa samlingar betraktas som ideal, Muhammeds levnadsideal, eller sunna. Ordet kan översättas med sed eller tradition. Vid rättsliga bedömningar är sunna mycket viktig. Läs mer om islams grunder >
Kaliferna - Muhammeds efterträdare
De fyra rättmätiga (legitima) kaliferna:
- Abu Bakr 632-634
- Umar ibn al-Khattab 634-644
- Uthman ibn Affan 644-656
- Ali ibn Abi Talib 656-661
Efter profetens död blev det stridigheter om vem som skulle ta över ledarskapet. Muhammed hade före sin död inte utsett någon efterträdare till posten. Efter Muhammeds död fanns därför varken någon ledare eller organisation. Ingen visste heller hur man skulle gå till väga för att utse en efterträdare.
Det rådde delade meningar om hur det skulle gå till. Några ansåg att den utsedde skulle stå i släktskap med profeten och besitta särskilda religiösa dygder (goda moraliska egenskaper). Andra menade att det enbart var de religiösa dygderna som var viktiga och att släktskapet inte var så viktigt. Det var dessa åsikter som senare gav upphov till uppdelningen i shia och sunni.
Slutligen samlades de ledande männen till ett rådslag för att där utse en ny ledare. De flesta enades om att välja Abu Bakr, Muhammeds svärfar, till "de troendes ledare". Det fanns dock de som var mycket missnöjda med detta och som hellre hade sett Ali, Muhammeds kusin och svärson, som efterträdare. Men Ali var mycket ung vid den här tiden, vilket talade emot honom.
Abu Bakr 632-634: Kalifatet expanderade under Abu Bakrs tid som ledare. Muslimerna intog Palestina, Syrien och delar av Irak. Abu Bakr blev dock inte långvarig som islams främste ledare, han dog efter bara två år.
Umar ibn al-Khattab 634-644: Umar var en av profetens närmaste vänner och tidigaste anhängare. Det var under hans tid som titeln kalif började användas. Kalif betyder "Muhammeds ställföreträdare".
Arabernas välde expanderade ytterligare under Umars ledarskap. Under den här tiden erövrades delar av Iran, resterade delar av Irak, Egypten och Nordafrikas kust.
Araberna fördrev inte lokalbefolkningen under sina erövringar, det rådde heller inga krav på omvändelse till Islam. De muslimska erövrarna tog bara över styret. Den enskilda människan påverkades därför inte särskilt mycket av maktövertagandet. Detta bidrog till att islam kunde expandera i snabb takt.
Muslimerna införde ett provinsstyre med en guvernör i varje provins. Guvernörerna hade sina säten i olika garnisonsstäder. Basra i Irak är ett exempel på en sådan garnisonsstad.
Umar mördades år 644 av en persisk slav.
Uthman ibn Affan 644-656: Uthman utsågs genom ett traditionellt rådslag. Han var medlem av en av de mäktigaste familjerna.
När han fick makten utnämnde han genast sina släktingar till de högsta styrande posterna. Uthman var en ganska svag regent och fick snart problem med de arabiska stammarna. Han fick också stark kritik från profetens familj.
Uthman mördades till slut av en grupp arabiska soldater som varit posterade i Egypten. Efter mordet anklagades Ali (Muhammeds kusin och svärson) för att ligga bakom. Trots det blev han en kort tid därefter utsedd till ny kalif.
Ali ibn abi Talib 656-661: Ali mötte omedelbart motstånd från andra grupper som var missnöjda med hans utnämning till kalif. Ali reste därför från Mekka till staden Kufa i nuvarande Irak där han bildade en ny bas. Det är Alis anhängare, shiat-Ali (shia betyder parti, Alis parti) som senare kommer att kallas för shiamuslimer. Irak har sedan dess varit ett starkt fäste för shia. Läs om skillnaden mellan sunni och shia, islams olika riktningar >
Meningsskilljaktigheterna som funnits inom de arabiska stammarna alltsedan Ali blev utnämnd till kalif, övergick efter ett tag i öppet krig. Muawiya, som var Alis ståthållare (guvernör) i Syrien och tillhörde Uthmans släkt, ville hämnas Uthmans död som han beskyllde Ali för. Muawiya ville dessutom själv komma åt kaliftiteln. Muawiya fick efter hand övertaget i kriget varefter Ali gick med på förhandling och en uppgörelse.
Muawiya tillhörde en grupp som kallades sig umayyader. Ali blev mördad av en umayyad år 661.
Det umayyadiska kalifatet 661-750
Efter Alis död år 661 var det några som samlades kring hans son Hasan som de ansåg skulle ärva titeln som kalif. Men det blev istället den umayyadiska ledaren Muawiya som utropade sig till kalif med säte (huvudort) i Damaskus i Syrien.
Muawiya hade tidigare varit Alis ståthållare i Syrien och disponerade därför över en stark armé där.
I Syrien var den bysantinsk-hellenistiska (östromerska) kulturen förhärskande vilket snart kom att påverka den arabiska kulturen. Det gäller främst inom konst och arkitektur.
Majoriteten av muslimerna ansåg att Muawiya var den rättmätiga kalifen. Men för shiamuslimerna gällde annorlunda. Hasan hade dragit sig tillbaka och istället lämnat över posten som Muhammeds efterträdare till sin bror Husayn, som även han var Alis son och dotterson till Muhammed.
Slaget vid Karbala
Efter Muawiyas död, trädde hans son Yazid in på scenen. Husayns anhängare uppmanade nu Husayn att utmana den nye ledaren Yazid. Husayn var inte sen att slå till, men fick betala ett högt pris när hans trupper led ett förskräckligt nederlag vid Karbala år 680. Yazid ledde en här på över tusen man, medan Husayn enligt sägnerna endast förfogade över en mindre styrka på 72 man, ett tal som allt sedan dess haft stor betydelse för shiiterna.
Slaget vid Karbala har sedan dess haft stor betydelse för shiiterna. Händelsen har färgat hela deras livssyn där Husayn utgör en symbol för det sanna martyrskapet. För många shiiter är Karbala den heligaste staden, alltså heligare än Mekka, Medina och Jerusalem.
Umayyaderna skapade ett muslimskt imperium
Under umayyaderna expanderade kalifatet ytterligare. Spanien, Iran och Afghanistan införlivades i det muslimska imperiet. Det rådde en stor öppenhet gentemot andra religioner. Man hade under den här tiden täta kontakter med judar och kristna.
Umayyaderna var en utpräglad arabdynasti. Kalifen utsågs alltid från samma familj. I Damaskus påbörjades nu också organiserandet av ett centralstyrelse efter bysantinsk (östromersk) modell. Arbetet med centraliseringen fullföljdes under Abd al-Maliks tid som kalif (685-705). Förvaltingsspråket var till en början grekiska, men övergick under al-Malik till arabiska.
al-Malik var också den första att prägla mynt av islamsk typ. Dessa mynt var kopior av de bysantinska (östromerska). Mynten var präglade med korancitat, trosbekännelsen och härskarens namn. Tidigare var det bara kejsaren i Konstantinopel som slagit mynt i sitt eget namn, detta var därför en mycket viktig symbolisk handling för muslimerna. Med de nya arabiska mynten ville man visa att kalifen nu var jämställd med den östromerska (bysantinska) kejsaren.
Umayyaderna var religiöst inklusiva, men etniskt exklusiva. Detta framgår inte minst i beskattningssystemet som gör gällande att de arabiska muslimerna endast behövde betala ett tionde i skatt. De som däremot var muslimer men icke-araber fick betala hela 50 procent i skatt. Men värst drabbade var de som varken var muslimer eller araber, alltså judar och kristna, som utöver att betala 50 procent av sin inkomst i skatt också fick dras med en extra pålagd skatt för att de inte var muslimer.
Med tiden växte en stark opposition (proteströrelse) fram mot umayyaderna. Den arabiska elitismen motverkade sammanhållningen i det stora umayyadiska riket som därför började knaka i fogarna. Den arabiska stamlojaliteten var fortfarande mycket stark och betydelsefull, men den fungerade samtidigt som en splittrande kraft som fick andra uteslutna samhällsgrupper att enas och gå samman mot umayyaderna. Det blev revolt år 747 och några år senare tog de s.k. abbasiderna upp kampen under sin svarta fana och besegrade till slut umayyaderna.
På 750-talet övertogs ledningen för islam av abbasiderna och huvudstaden flyttades från Damaskus till Bagdad i nuvarande Irak. Det abbasidiska riket varade i femhundra år. Abbasiderna var ättlingar till Muhammeds farbror al-Abbas, vilket gav dem ett oöverträffat trumfkort i kampen mot umayyaderna.
Abbasidernas fämsta mål var att upphäva orättvisorna som uppstått runt om i den muslimska världen under umayyadernas styre. Mawali, en grupp som var muslimer men inte araber, utgjorde maktbasen. De bestod av köpmän och hantverkare. Abbasiderna avskaffade därför den arab-etniska identiteten. Grunden för lojalitet skulle hädanefter utgöras av islam. I detta ingick också att få andra att konvertera (omvändas) till islam. Till skillnad från umayyaderna var abbasiderna religiöst exklusiva och etniskt inklusiva. Alla som inte var muslimer fick hädanefter lägre social status samtidigt som avståndstagandet gentemot andra religioner ökade. Däremot sågs alla muslimer - oavsett vilken etnicitet de hade - som jämbördiga anhängare av islam.
Under början av 800-talet påbörjade abbasiderna i Bagdad omfattande översättningar av grekiska texter. Man började nu intressera sig för bland annat medicin, matematik, teologi och filosofi.
Den senare delen av perioden präglades av fientliga invasioner och krig. Först mot de fanatiska korsfarararméerna och därefter mot de väldrillade mongoliska styrkorna. Under mongolernas invasion 1258 erövrades och förstördes Bagdad. Det abbasidiska riket gick nu under. De femhundra åren under den abbasidiska ledningen brukar ofta ses som islams storhetstid.
Osmanska riket fr.o.m. slutet av 1200-talet till 1923
Det Osmanska riket, eller ottomanska riket, var turkarnas imperium som varade i drygt 600 år, fr.o.m. slutet av 1200-talet till 1923 då det moderna Turkiet bildades. I samband med erövringen av Konstantinopel 1453 blev det Osmanska riket en världsmakt. Osmanska riket var under lång tid den islamiska världens främsta stormakt och utgjorde ett allvarligt hot mot det kristna Europa. När det var som störst under 1600-talet omfattade det hela Mellanöstern, Turkiet, Balkanhalvön och stora delar av Nordafrika.
Det Osmanska riket gick under efter att ha satsat på fel sida under första världskriget då turkarna kämpade tillsammans med Tyskland. Resterna av imperiet omvandlades därefter till dagens Turkiet.
