”Det korta 1900-talet” är ett begrepp som formats av den brittiske historikern Eric Hobsbawm i syfte att förenkla indelningen av historien i karaktäristiska epoker istället för århundraden. Hobsbawms ”korta nittonhundratal” innefattar perioden från första världskrigets början 1914 till kalla krigets slut i samband med Sovjetunionens sammanbrott 1991.
Det korta nittonhundratalet började med en rad motgångar i form av världskrig, ekonomiska kriser och bakslag för demokratin.
Världskrigens tid
Decennierna från första världskrigets utbrott fram till andra världskrigets slut var en katastrofal period i mänsklighetens historia.
Under det första världskriget mobiliserade (samlade) de inblandade länderna sina resurser och satte stora delar av sin befolkning under vapen. Det nya industrisamhällets fabriker kunde nu förse arméerna med fler och dödligare vapen än någonsin tidigare. Resultatet blev katastrofalt. Fler än tio miljoner människor dog och ännu fler sårades.
Mellankrigstiden – tiden mellan de två världskrigen – var också dramatisk och kan ses som en längre period av osäker vapenvila. Världen hann aldrig komma till ro efter det första världskriget. Många länder brottades med olösta sociala och nationella konflikter. I Ryssland tog kommunisterna över och bildade Sovjetunionen. USA hamnade efter börskraschen 1929 i en djup kris som spreds över världen. Och i Tyskland tog Adolf Hitler och nazisterna makten och skapade en av historiens mest brutala diktaturer.
Efter bara två decennier av fred var det dags för ett ännu större världskrig.
Andra världskriget omfattade flera små och stora konflikter som utkämpades på olika ställen i världen och blev den hittills mest omfattande och blodigaste konflikten i människans historia. Under kriget miste omkring 60 miljoner människor livet, varav ca tretton miljoner i nazisternas folkmord.
USA och Sovjetunionen var det andra världskrigets stora vinnare. När kriget slutade hade båda länderna fortfarande mycket stora militära och ekonomiska resurser. USA och Sovjetunionen kom därför att dominera världspolitiken under efterkrigstiden.
Kalla kriget
Tiden efter andra världskriget 1945 fram till Sovjetunionens sammanbrott 1991 kallas ibland för efterkrigstiden. Perioden präglades av det kalla kriget som var en kraftmätning mellan supermakterna USA och Sovjetunionen.
Under efterkrigstiden delade eller konkurrerade de båda supermakterna om makten över världen samtidigt som de hotade varandra med kärnvapen. Det kalla kriget medförde att mänskligheten under årtiondena efter 1945 fick leva med ett ständigt överhängande hot om kärnvapenkrig. Konflikten var vid några tillfällen nära att övergå i ett tredje världskrig, men avmattades med tiden allteftersom det blev tydligare att Sovjetunionen inte kunde tävla med USA:s ekonomiska kapacitet.
Kolonial frigörelse
Efter andra världskriget passade många kolonier på att bryta sig loss från de gamla europeiska kolonialmakterna. Efterkrigstidens konflikter handlade därför ofta om koloniernas befrielsekamp. De enorma kolonialväldena som flera europeiska stormakter hade byggt upp under det långa 1800-talet skakades och rasade samman.
På bara några decennier, från mitten av 1940-talet till mitten av 1960-talet, blev nästan alla europeiska kolonier i Afrika och Asien självständiga.
Förenta nationerna och Europeiska unionen – efterkrigstidens stora fredsprojekt
Vid andra världskrigets slut låg stora delar av Europa i ruiner. Omkring 60 miljoner människor hade dött. På bara några decennier hade Europa och världen uthärdat två världskrig. Detta fick aldrig mera upprepas!
Det var nu – i oktober 1945 strax efter andra världskriget – som den nya säkerhetsorganisationen Förenta nationerna (FN) föddes. Vid starten var 51 stater medlemmar och lovade därmed "att rädda kommande släktled undan krigets gissel", som det står i inledningen av FN-stadgan. Idag (2021) har medlemsantalet ökat till 193.
Vid sidan av FN, vars organisation är öppen för världens alla länder, så grundades i Europa också en helt europeisk organisation, den s.k. Kol- och stålgemenskapen som senare har utvecklats till Europeiska unionen (EU). Det ursprungliga syftet med Kol- och stålgemenskapen (d.v.s. EU i dess tidigaste stadium) var att få ett slut på krigen mellan Europas länder som gång på gång hade orsakat så mycket mänskligt lidande. På 1950-talet inledde därför en rad europeiska länder ett ekonomiskt och politiskt samarbete för att bevara freden. EU-projektet har sedan dess växt i omfattning och involverar idag nästan alla de europeiska länderna.
Ekonomisk tillväxt
Efter 1945 vann kapitalismen, välfärdsstaten och rättssamhället fotfäste, inte bara i västvärlden utan också i många tidigare europeiska kolonier.
Mellan åren 1945-1973 vände världsekonomin uppåt samtidigt som välståndet ökade hos folk. Många länder lyckades under de här åren bygga upp välfärdssystem med trygghet för alla. Den otroliga ekonomiska tillväxt och sociala omvandling som skedde under perioden har troligtvis förändrat det mänskliga samhället mer än någon annan lika kort period i mänsklighetens historia.
Decennierna efter oljekrisen 1973 drabbades den rika delen av världen av konjunktursvängningar och flera stora ekonomiska kriser. Under senare delen av 1900-talet fick därför många länder svårigheter att få skattepengarna att räcka till välfärden.
Europa förlorar sin ledande roll
Den dramatiska händelseutvecklingen under det korta 1900-talet resulterade i att Europa, efter andra världskriget, förlorade sin ledande roll som världens ekonomiska och kulturella nav. De länder som en gång riktat blickarna över världshaven mot Europa riktade dem nu åt andra håll. USA och Sovjetunionen blev de nya och enda supermakterna.
Under senare delen av 1900-talet, i samband med den ökande globaliseringen, började även de industrier som en gång startat i Europa att flytta därifrån.
Det korta 1900-talet har kanske mest av allt varit USA:s sekel. Det var en tid av uppgång och triumf för USA som under andra halvan av 1900-talet blev världens rikaste och mäktigaste stat.
Ytterligheternas tidsålder
Det korta 1900-talet har varit massdödens århundrade. Aldrig förr i historien har så många människor dött på grund av krig och förföljelser. Inte ens om man lägger ihop alla de andra århundradena. Historiker har räknat ut att omkring 187 miljoner människor miste livet under perioden som en följd av andra människors beslut.
Men världens befolkning har ändå ökat enormt under perioden. År 1910 fanns 1750 miljoner människor på jorden och 1990 hade antalet ökat till 5270 miljoner människor. Världens befolkning hade blivit tre gånger större på bara 80 år (se befolkningstabell i Wikipedia). Världen var dessutom ojämförligt mycket rikare på 1990-talet än i början av seklet. Och 1990-talets ungdomar var både längre, tyngre och mer välnärda än sina äldre släktingar.
Under andra delen av 1900-talet kunde förmodligen också de flesta människorna anses vara läskunniga, vilket är något unikt i världshistorien. Mänskligheten var samtidigt mycket bättre bildad i slutet av perioden än 1914.
Den kraftigt ökade utbildningsnivån bidrog till att göra 1900-talet till en tid av teknologiskt framåtskridande utan motstycke i världshistorien. Den kanske mest dramatiska och praktiska följden av detta var revolutionen inom transporter och kommunikationer som i stort sett utplånade tid och rum. Världen blev global. Globaliseringen har gjort att världens länder och folk bundits samman och fått en mer gemensam ekonomi, kultur, politik och miljö.
LÄS MER: Första världskriget
LÄS MER: Mellankrigstiden
LÄS MER: Andra världskriget
LÄS MER: Kalla kriget
LÄS MER: Nutidshistoria
Litteratur:
Eric Hobsbawm, Ytterligheternas tidsålder – det korta 1900-talet, 1914-1991, Prisma, 1997
Peter Englund, Brev från nollpunkten, Bokförlaget Atlantis, 1996
Klas-Göran Karlsson, Europa och världen under 1900-talet, Liber AB, 2003
Text: Robert de Vries (red.)
Kartor
