Idéhistorisk bakgrund
Buddhismen har uppkallats efter sin grundare Siddharta Gautama som föddes under 400-talet f.Kr i norra Indien. Beteckningen "Buddha", som betyder "den upplyste", fick han först så småningom.
För att förstå buddhismen måste vi först lära känna den tid då Siddharta levde. På 400-talet f.Kr hade det religiösa och filosofiska tänkandet nått långt i Indien. Det var bland annat under den här tiden som den stora Vedalitteraturen avslutades.
Gemensamt för det religiösa tänkandet var att man sökte efter en gudomlig och enhetlig princip (brahman) bakom naturens mångfald. Man ville också få svar på frågan om hur människan kunde nå fram till och förenas med denna enhetliga princip. Skedde det genom riter, genom sträng askes, genom meditation eller på något annat sätt?
De som sökte svaret på frågan om människans del i det gudomliga intresserade sig mycket för det vi idag kallar psykologi. Man ville utforska människans inre för att komma fram till vad det var i människan som kunde leda henne till det eviga och gudomliga.
I ett psykologiskt tankesystem som växte fram försökte man särskilja olika psykologiska element hos människan. Ett av dessa element skiljer sig helt från de övriga. Det kan närmast kallas "anden" hos människan. Det är det sanna jaget, som får alla de andra psykiska egenskaperna att fungera.
Siddharta Gautama - en sökare
Siddharta Gautama var son till en indisk furste (småkung) som tillhörde krigarståndet. Det står en del att läsa om hans barn- och ungdom i den buddhistiska skriftsamlingen Tripitaka (de tre korgarna). Hur mycket som verkligen har hänt av allt som berättas är naturligtvis svårt att veta idag.
Siddharta är personnamnet och Gautama är familjenamnet. Han växte upp i ett materiellt mycket rikt hem. Modern dog kort efter hans födelse. Siddharta uppfostrades inom palatsets väggar, isolerad från yttervärlden - enligt traditionen för att han skulle slippa se eländet utanför.
Under sitt liv i lyx och överflöd kom Siddharta så småningom att känna olust och besvikelse inför materiell välfärd och jordiska njutningar.
Det berättas att han vid 29 års ålder, under en åktur med sin kusk, i tur och ordning fick se: en åldring, en sjuk och en död. Allt detta gjorde honom förskräckt och ledsen. Fanns det verkligen så mycket elände i världen? Han insåg nu världens lidande och livets och rikedomens förgänglighet (kortvarighet). På en annan utflykt mötte Siddharta en vandrande asket, en som tagit avstånd från livets förgänglighet.
Enligt en annan tradition skedde Siddhartas möte med livets elände inte på detta enkla sätt. Istället kom insikten efter att han noggrant tänkt igenom olika former av nöd och svårigheter.
Siddharta lämnar hemmet
Siddhartas sökande efter sanningen blev intensivt. Vid 29 års ålder - iförd enkla kläder och med rakat huvud - lämnade han sitt trygga hem för att söka sig fram till andlig sanning. Han hade då fru och ett litet barn. Det kan tyckas underligt att han övergav hem och familj. Men i Indien var det på den tiden naturligt för den andligt sökande att välja hemlöshet och ensamhet för att söka sanningen. Att Siddharta gjorde detta vid ovanligt unga år understryker det djupa kall eller tvång han kände att söka sanningen och befrielsen.
Under många år prövade Siddharta alla de vägar till sinnesfrid och svar på livets gåtor som religiösa lärare förespråkade. Han började med att pröva de yogametoder som användes under hans samtid. Men de ledde bara till tomhet och inte till frid, upplysning och nirvana.
Därefter prövade han ett slags psykisk träning enligt en då vanlig metod (en form av meditation). Den ledde honom visserligen till det plan där det inte fanns sinnesupplevelser, men han fann heller inte upplysning. När de psykiska förnimmelserna (sinnesintrycken) med hjälp av dessa metoder kommer till vila borde, menade Siddharta, själen vara beredd för en ren andlig erfarenhet. Men så skedde inte.
I sin besvikelse prövade Siddharta nästa metod - hård askes. Men efter en längre tid med svält och kroppsligt självplågeri insåg han att man inte kunde vinna frid genom askes.
Upplysningen
Siddharta grubblade vidare. Ingen av de metoder han hittills prövat hade gett honom någon lösning på lidandets gåta. Han kom så småningom att tänka på en gång i sin ungdom då han hade uppnått ett slags extatiskt tillstånd, när han satt sig i skuggan under ett rosenäppelträd på sin fars egendom. Kunde det vara en väg till upplysning?
Enligt traditionen kom Siddharta på sin vandring fram till en underbar plats med vacker natur vid floden Neranjaras stränder. Här bestämde sig Siddharta för att sätta sig under ett fikusträd och helt enkelt vänta på att upplysningen skulle infinna sig.
Hans väntan var inte förgäves. Efter en längre tids meditation nåddes Siddharta av "det stora ljuset". Han såg in i alla tings hjärta, i lidandets ursprung och vägen till dess upphävande, han såg sina föregående existenser och deras slut, allt det förflutna, det närvarande och det kommande. Så blev han en "Buddha", en upplyst och nådde fram till nirvana ("utslocknandet" av begären och återfödelsens slut). Siddharta berättar enligt Det ädla sökandets sutta:
"Här uppstod det inom mig den övertygelsen och insikten att nu var min befrielse säker och att detta var min sista födelse, så att jag aldrig någonsin skulle återfödas."
Efter denna händelse kallas trädet som han satt under för upplysningens träd, Bodhiträdet.
Urkunderna (de ursprungliga skriftliga källorna) betonar starkt de psykiska aspekterna i Siddhartas upplevelse. Det var genom att psykiskt träna in övernaturliga tillstånd som han kunde nå upplysningen. Det var i ett tillstånd av trance under meditationen som han kom till insikt.
Efter sin upplevelse förstod Siddharta att han måste berätta om vad han visste. De första människor som han samlade omkring sig var fem tiggarmunkar vilka hade följt honom en bit på vägen. I Benares höll Siddharta Gautama, som i fortsättningen kallades Buddha ("den upplyste"), sin första predikan, den berömda Benarespredikan.
Indisk kejsare bidrog till buddhismens spridning
Buddhismen spreds till en början relativt långsamt över Indien och de närliggande länderna. Men på 200-talet f.Kr blev den indiske kejsaren Ashoka (304-232 f.Kr) buddhist och lät bygga helgedomar och införa läran i hela sitt enorma rike (se karta). Ashoka är genom egna skrifter känd som en av de första troende buddhisterna.
Ashoka bidrog även till buddhismens spridning utanför Indien genom att skicka ut missionärer. Från hans tid och fram till 700-talet e.Kr fick buddhismen i stort sett den spridning som den har idag (se karta).
I vår egen tid har intresset för buddhistisk mission åter ökat. Dess syfte är att vinna utbredning även i Europa och Amerika. Buddhistiska centra finns t.ex. i flera västländer, bl.a. London. Buddhistiska världskonferenser hålls regelbundet.
Text: Lennart Koskinen, Sören Levén, Börje Andersson och Åke Magnusson.
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i läromedlet "Religionskunskap för gymnasieskolan - Vad ska man tro?"
