För att bana väg för en industriell utveckling i den jordbruksdominerade nya staten inleddes en uppbyggnad av infrastrukturen och utbildningsväsendet. Till en början hade konservativa partier makten, men efter 1876, då de sociala problemen i landet förvärrades, tog mer framstegsvänliga regeringar över. En expansiv utrikespolitik inleddes och under 1800-talets sista årtionde erövrades Eritrea och Somalia i Östafrika. I det italiensk-turkiska kriget 1911–1912 kom delar av Libyen samt Tolvöarna med Rhodos och Korfu under italienskt styre.
De inrikespolitiska förhållandena försummades under expansionspolitiken. Fattigdomen i framför allt de södra delarna av landet blev utbredd och många valde att lämna landet. Mellan 1876 och 1914 emigrerade nära 14 miljoner italienare, de flesta till USA, Sydamerika och andra länder i Europa.
Vid början av 1900-talet genomfördes en rad sociala reformer som bland annat innebar att barnarbete förbjöds, arbetsdagen för kvinnor blev kortare och att obligatorisk olycksfallsförsäkring infördes inom industrin. 1912 fick nästan alla män rösträtt.
Trots att Italien sedan 1880-talet var förbundet med Tyskland och Österrike-Ungern i den så kallade trippelalliansen gick landet 1915 in i första världskriget på ententens sida, det vill säga med Frankrike, Ryssland och Storbritannien. Vid krigsslutet 1919 erhöll Italien Sydtyrolen, Istrien och Triesteområdet från Österrike.
Fascisterna tar makten
Sociala oroligheter efter första världskrigets slut framkallade högerextremistiska rörelser som efter hand samlades under den tidigare socialisten Benito Mussolini och Fascistpartiet, formellt bildat 1921. Fascisterna, som Mussolini bland annat organiserade i halvmilitära grupper, tog med våld makten över flera städer. Socialisterna var ett av målen för fascisternas "korståg".
Sedan utbrytare 1921 bildat Kommunistpartiet och splittrat Socialistpartiet kunde socialisterna inte längre sätta upp något effektivt motstånd. Inte heller de övriga partierna klarade att stoppa fascisternas väg mot makten. I oktober 1922 tvingades kung Viktor Emanuel III att utnämna Mussolini till premiärminister efter fascisternas styrkedemonstration i den berömda "marschen mot Rom", då cirka 30 000 paramilitära så kallade svartskjortor deltog. Svartskjortorna torterade och tystade Mussolinis kritiker, och 1924 mördades socialistledaren Giacomo Matteotti. Året därpå införde Mussolini diktatur. Den fascistiska staten var ett faktum, och Mussolini regerade enväldigt, även om monarkin behölls.
Mussolini insåg vikten av att försöka göra slut på de gamla tvisterna med katolska kyrkan som pågått sedan 1870. Genom fördrag med Vatikanen år 1929, lateranfördragen, reglerades förhållandet mellan den italienska staten och kyrkan. Genom fördragen erkände påven den italienska staten och gav upp alla krav på besittningar i landet. I gengäld skapades Vatikanstaten i Rom som säte för den katolska kyrkans universella centrum, Den heliga stolen, som samtidigt fick äganderätt till ett antal italienska kyrkor och palats.
Allians med Hitler
På det utrikespolitiska området fortsatte Mussolini expansionspolitiken. Med moraliskt stöd från Hitler-Tyskland och trots sanktioner från Nationernas förbund erövrade han Abessinien (nuvarande Etiopien) 1936. Samma år tillkom förbundet mellan Italien och Tyskland, den så kallade Rom-Berlinaxeln, som gjorde det möjligt för Hitler att med Mussolinis goda minne annektera Österrike 1938.
Våren 1939 ockuperade Mussolini Albanien. När andra världskriget bröt ut intog Italien först en avvaktande hållning men gick in i kriget på Tysklands sida i juni 1940, omedelbart före det franska sammanbrottet. På hösten samma år inledde Italien ett misslyckat försök att på egen hand erövra Grekland.
De allierade staternas (Storbritannien, Ryssland, Frankrike, USA) invasion av Nordafrika på hösten 1942 och axelmakternas misslyckade ökenkrig ledde till att Italien kunde angripas söderifrån av de allierades stridskrafter. Efter de allierades landstigning på Sicilien störtades Mussolini i juli 1943 av fascisternas eget beslutande organ.
Marskalk Pietro Badoglio utnämndes till premiärminister och Italien kapitulerade. Mussolini greps på bergsmassivet Gran Sasso öster om Rom men lyckades fly och upprättade med stöd av tyskarna Salórepubliken i norra Italien. 1945 mördades Mussolini av italienska motståndsmän när han försökte fly landet.
Efter fascismens fall och till slutet av 1946 var de politiska motsättningarna mellan italienarna stora. De kommunistiska partisanerna inledde "den röda terrorn" för att rensa ut äkta eller misstänkta fascister. Minst 20 000 människor dödades, ofta med brutala metoder, och många hamnade i massgravar. Bland offren var företrädare för alla yrken och samhällsgrupper som den yttersta vänstern betraktade med misstro. Inte heller kvinnor eller barn skonades.
Läs i Landguiden om Italiens historia - tiden efter andra världskriget och framåt.
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
