I det första puniska kriget mot den feniciska stadsstaten Kartago (romarna kallade befolkningen i det nordafrikanska Kartago puner) erövrade Rom Sicilien, Sardinien och Korsika. Freden efter det andra puniska kriget år 201 f Kr innebar att Kartago besegrades, och romarna härskade därmed över hela det västra Medelhavsområdet. Vid mitten av samma århundrade hade Rom även expanderat österut mot dagens Grekland och lagt under sig den historiska regionen Makedonien sedan dess kung Perseus besegrats.
I sin glans dagar på 100-talet e Kr sträckte sig romarriket som längst från England i väster och ner över hela Medelhavsområdet till Kaspiska havet i öster. De militära erövringarna leddes av härförare som kom att dyrkas som hjältar av folket och åtnjöt en stark politisk ställning. Den mest kände av dem alla, Julius Caesar, mördades år 44 f Kr och efterträddes så småningom av sin brorson som kallade sig kejsar Augustus.
Romarrikets nedgång
Redan på 100-talet f Kr, i takt med den yttre expansionen, hade svårigheterna att hålla ihop romarriket blivit allt tydligare. I slutet av 300-talet e Kr karakteriserades riket av korruption, ekonomiska svårigheter, utbrott av epidemier och den romerska militärens oförmåga att behålla kontrollen över det väldiga imperiet.
Problemen ledde år 395 till att romarriket av administrativa skäl delades i en östlig del, Östrom – det Bysantinska riket - och en västlig del, där Rom förblev huvudstad. Den siste västromerske kejsaren avsattes 476 av den germanske ledaren Odovakar. På 560-talet erövrades stora delar av norra Italien av germanfolket langobarderna.
Från 400-talet hade kristendomen fått en allt starkare ställning inte bara som religion utan också som politisk makt under påven i Rom. När langobarderna efter att ha erövrat det så kallade exarkatet, ett område kring staden Ravenna, riktade sina blickar mot Rom sökte påven hjälp hos frankernas kung Pippin. Denne gav tillbaka exarkatet till påven, och områdena kring Rom och Ravenna kom så småningom att utgöra kärnan i den allt mer inflytelserika Kyrkostaten, som styrdes av påven.
Frankerna fortsatte att spela en betydelsefull roll i italiensk politik. Sedan deras kung Karl den store vid slutet av 700-talet hade besegrat langobarderna lät han kröna sig till kejsare med hjälp av påven år 800.
Tysk-romerska riket
År 962 blev Otto den I krönt till kejsare av det imperium som senare kom att kallas det tysk-romerska riket. Det område som idag utgör Italien fortsatte att formellt ingå i detta rike fram till början av 1800-talet. Från 1000-talet ökade dock splittringen och en rad stadssamhällen styrda av inhemska furstar växte fram. De södra delarna av Italien, som länge behärskats av det bysantinska riket, erövrades vid mitten av 1000-talet av normanderna, som inkluderade Sicilien i sitt rike.
Under de kommande århundradena blev stadsstaterna, som politiskt och ekonomiskt dominerades av rika köpmanssläkter, allt mer självständiga och många krig utkämpades mellan dem. Under 1300- och 1400-talen framträdde Genua, Venedig, Milano och Florens som de största och mest inflytelserika stadsstaterna. Dessa samt påvemakten och de två syditalienska kungarikena ("De bägge Sicilierna") slöt inbördes fred inför hotet från de osmanska turkarna som 1453 hade erövrat Konstantinopel (Östroms fall).
Vid slutet av 1400-talet försökte Frankrike invadera de italienska staterna. Spanska och tyska intressen förenades med italienska stadsstater och påvemakten för att driva ut fransmännen. Spanjorerna och den tyska kejsarmakten gick snart samman i huset Habsburg, vilket efter cirka femtio års kamp mot fransmännen lyckades vinna kontrollen över större delen av Italien. Till en början styrdes Italien av de spanska habsburgarna, men efter spanska tronföljdskriget (1700–1714) tog Habsburgs österrikiska gren tog över makten.
Upplysningen, som vid slutet av 1700-talet gjort sitt intåg i Europa, blev en period av återhämtning och utveckling. 1796 invaderade den franske generalen Napoleon Bonaparte Sardinien och därefter i rask följd stora delar av norra Italien. När Napoleon utropat sig själv till kejsare i Frankrike upprättade han 1806 det italienska kungadömet med sig själv som kung. Kyrkostaten delades mellan Frankrike och Italien sedan påven vägrat delta i Napoleons blockad riktad mot Storbritannien. Österrike återfick sin gamla ställning i Italien efter Napoleons fall 1815 och Kyrkostaten och kungariket Sardinien återupprättades.
Dagens Italien växer fram
Il Risorgimento, "pånyttfödelse", var det gemensamma namnet för de frihetsrörelser som utvecklades vid början av 1800-talet. 1860 erövrade Giuseppe Garibaldis frihetstrupper Sicilien och Neapel och lyckades därefter med folkligt stöd ockupera nästan hela landet. Ett fritt Italien utropades 1861. Den ledande statsmannen bakom detta var Camillo di Cavour som blev Italiens förste regeringschef. Kungen av Sardinien, Viktor Emanuel II, utsågs till nationens kung. 1870 inkluderades Venedig och genom erövringen av Rom även de återstående delarna av Kyrkostaten i kungadömet. Påven drog sig tillbaka till ett område kring Vatikanpalatset och Peterskyrkan.
För att bana väg för en industriell utveckling i den jordbruksdominerade nya staten inleddes en uppbyggnad av infrastrukturen och utbildningsväsendet. Till en början hade konservativa partier makten, men efter 1876, då de sociala problemen i landet förvärrades, tog mer framstegsvänliga regeringar över. En expansiv utrikespolitik inleddes och under 1800-talets sista årtionde erövrades Eritrea och Somalia i Östafrika. I det italiensk-turkiska kriget 1911–1912 kom delar av Libyen samt Tolvöarna med Rhodos och Korfu under italienskt styre.
De inrikespolitiska förhållandena försummades under expansionspolitiken. Fattigdomen i framför allt de södra delarna av landet blev utbredd och många valde att lämna landet. Mellan 1876 och 1914 emigrerade nära 14 miljoner italienare, de flesta till USA, Sydamerika och andra länder i Europa.
Vid början av 1900-talet genomfördes en rad sociala reformer som bland annat innebar att barnarbete förbjöds, arbetsdagen för kvinnor blev kortare och att obligatorisk olycksfallsförsäkring infördes inom industrin. 1912 fick nästan alla män rösträtt.
Trots att Italien sedan 1880-talet var förbundet med Tyskland och Österrike-Ungern i den så kallade trippelalliansen gick landet 1915 in i första världskriget på ententens sida, det vill säga med Frankrike, Ryssland och Storbritannien. Vid krigsslutet 1919 erhöll Italien Sydtyrolen, Istrien och Triesteområdet från Österrike.
Fascisterna tar makten
Sociala oroligheter efter första världskrigets slut framkallade högerextremistiska rörelser som efter hand samlades under den tidigare socialisten Benito Mussolini och Fascistpartiet, formellt bildat 1921. Fascisterna, som Mussolini bland annat organiserade i halvmilitära grupper, tog med våld makten över flera städer. Socialisterna var ett av målen för fascisternas "korståg".
Sedan utbrytare 1921 bildat Kommunistpartiet och splittrat Socialistpartiet kunde socialisterna inte längre sätta upp något effektivt motstånd. Inte heller de övriga partierna klarade att stoppa fascisternas väg mot makten. I oktober 1922 tvingades kung Viktor Emanuel III att utnämna Mussolini till premiärminister efter fascisternas styrkedemonstration i den berömda "marschen mot Rom", då cirka 30 000 paramilitära så kallade svartskjortor deltog. Svartskjortorna torterade och tystade Mussolinis kritiker, och 1924 mördades socialistledaren Giacomo Matteotti. Året därpå införde Mussolini diktatur. Den fascistiska staten var ett faktum, och Mussolini regerade enväldigt, även om monarkin behölls.
Mussolini insåg vikten av att försöka göra slut på de gamla tvisterna med katolska kyrkan som pågått sedan 1870. Genom fördrag med Vatikanen år 1929, lateranfördragen, reglerades förhållandet mellan den italienska staten och kyrkan. Genom fördragen erkände påven den italienska staten och gav upp alla krav på besittningar i landet. I gengäld skapades Vatikanstaten i Rom som säte för den katolska kyrkans universella centrum, Den heliga stolen, som samtidigt fick äganderätt till ett antal italienska kyrkor och palats.
Allians med Hitler
På det utrikespolitiska området fortsatte Mussolini expansionspolitiken. Med moraliskt stöd från Hitler-Tyskland och trots sanktioner från Nationernas förbund erövrade han Abessinien (nuvarande Etiopien) 1936. Samma år tillkom förbundet mellan Italien och Tyskland, den så kallade Rom-Berlinaxeln, som gjorde det möjligt för Hitler att med Mussolinis goda minne annektera Österrike 1938.
Våren 1939 ockuperade Mussolini Albanien. När andra världskriget bröt ut intog Italien först en avvaktande hållning men gick in i kriget på Tysklands sida i juni 1940, omedelbart före det franska sammanbrottet. På hösten samma år inledde Italien ett misslyckat försök att på egen hand erövra Grekland.
De allierade staternas (Storbritannien, Ryssland, Frankrike, USA) invasion av Nordafrika på hösten 1942 och axelmakternas misslyckade ökenkrig ledde till att Italien kunde angripas söderifrån av de allierades stridskrafter. Efter de allierades landstigning på Sicilien störtades Mussolini i juli 1943 av fascisternas eget beslutande organ.
Marskalk Pietro Badoglio utnämndes till premiärminister och Italien kapitulerade. Mussolini greps på bergsmassivet Gran Sasso öster om Rom men lyckades fly och upprättade med stöd av tyskarna Salórepubliken i norra Italien. 1945 mördades Mussolini av italienska motståndsmän när han försökte fly landet.
Efter fascismens fall och till slutet av 1946 var de politiska motsättningarna mellan italienarna stora. De kommunistiska partisanerna inledde "den röda terrorn" för att rensa ut äkta eller misstänkta fascister. Minst 20 000 människor dödades, ofta med brutala metoder, och många hamnade i massgravar. Bland offren var företrädare för alla yrken och samhällsgrupper som den yttersta vänstern betraktade med misstro. Inte heller kvinnor eller barn skonades.
Läs i Landguiden om Italiens historia - tiden efter andra världskriget och framåt.
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
