Tysk-romerska riket
År 962 blev Otto den I krönt till kejsare av det imperium som senare kom att kallas det tysk-romerska riket. Det område som idag utgör Italien fortsatte att formellt ingå i detta rike fram till början av 1800-talet. Från 1000-talet ökade dock splittringen och en rad stadssamhällen styrda av inhemska furstar växte fram. De södra delarna av Italien, som länge behärskats av det bysantinska riket, erövrades vid mitten av 1000-talet av normanderna, som inkluderade Sicilien i sitt rike.
Under de kommande århundradena blev stadsstaterna, som politiskt och ekonomiskt dominerades av rika köpmanssläkter, allt mer självständiga och många krig utkämpades mellan dem. Under 1300- och 1400-talen framträdde Genua, Venedig, Milano och Florens som de största och mest inflytelserika stadsstaterna. Dessa samt påvemakten och de två syditalienska kungarikena ("De bägge Sicilierna") slöt inbördes fred inför hotet från de osmanska turkarna som 1453 hade erövrat Konstantinopel (östromerska rikets fall).
Vid slutet av 1400-talet försökte Frankrike invadera de italienska staterna. Spanska och tyska intressen förenades med italienska stadsstater och påvemakten för att driva ut fransmännen. Spanjorerna och den tyska kejsarmakten gick snart samman i huset Habsburg, vilket efter cirka femtio års kamp mot fransmännen lyckades vinna kontrollen över större delen av Italien. Till en början styrdes Italien av de spanska habsburgarna, men efter spanska tronföljdskriget (1700–1714) tog Habsburgs österrikiska gren tog över makten.
Upplysningen, som vid slutet av 1700-talet gjort sitt intåg i Europa, blev en period av återhämtning och utveckling. 1796 invaderade den franske generalen Napoleon Bonaparte Sardinien och därefter i rask följd stora delar av norra Italien. När Napoleon utropat sig själv till kejsare i Frankrike upprättade han 1806 det italienska kungadömet med sig själv som kung. Kyrkostaten delades mellan Frankrike och Italien sedan påven vägrat delta i Napoleons blockad riktad mot Storbritannien. Österrike återfick sin gamla ställning i Italien efter Napoleons fall 1815 och Kyrkostaten och kungariket Sardinien återupprättades.
Dagens Italien växer fram
Il Risorgimento, "pånyttfödelse", var det gemensamma namnet för de frihetsrörelser som utvecklades vid början av 1800-talet. 1860 erövrade Giuseppe Garibaldis frihetstrupper Sicilien och Neapel och lyckades därefter med folkligt stöd ockupera nästan hela landet. Ett fritt Italien utropades 1861. Den ledande statsmannen bakom detta var Camillo di Cavour som blev Italiens förste regeringschef. Kungen av Sardinien, Viktor Emanuel II, utsågs till nationens kung. 1870 inkluderades Venedig och genom erövringen av Rom även de återstående delarna av Kyrkostaten i kungadömet. Påven drog sig tillbaka till ett område kring Vatikanpalatset och Peterskyrkan.
För att bana väg för en industriell utveckling i den jordbruksdominerade nya staten inleddes en uppbyggnad av infrastrukturen och utbildningsväsendet. Till en början hade konservativa partier makten, men efter 1876, då de sociala problemen i landet förvärrades, tog mer framstegsvänliga regeringar över. En expansiv utrikespolitik inleddes och under 1800-talets sista årtionde erövrades Eritrea och Somalia i Östafrika. I det italiensk-turkiska kriget 1911–1912 kom delar av Libyen samt Tolvöarna med Rhodos och Korfu under italienskt styre.
De inrikespolitiska förhållandena försummades under expansionspolitiken. Fattigdomen i framför allt de södra delarna av landet blev utbredd och många valde att lämna landet. Mellan 1876 och 1914 emigrerade nära 14 miljoner italienare, de flesta till USA, Sydamerika och andra länder i Europa.
Vid början av 1900-talet genomfördes en rad sociala reformer som bland annat innebar att barnarbete förbjöds, arbetsdagen för kvinnor blev kortare och att obligatorisk olycksfallsförsäkring infördes inom industrin. 1912 fick nästan alla män rösträtt.
Trots att Italien sedan 1880-talet var förbundet med Tyskland och Österrike-Ungern i den så kallade trippelalliansen gick landet 1915 in i första världskriget på ententens sida, det vill säga med Frankrike, Ryssland och Storbritannien. Vid krigsslutet 1919 erhöll Italien Sydtyrolen, Istrien och Triesteområdet från Österrike.
