Albanerna tros härstamma från illyrerna, ett indoeuropeiskt folk som i slutet av bronsåldern (omkring 1000 f Kr) bodde på den västra sidan av Balkanhalvön. Under 200-talet f Kr började romarna invadera området för att slutgiltigt underkuva motspänstiga illyriska klaner år 9 e Kr. När romarriket delades 395 kom Albanien att tillhöra den östra delen, Bysans.
I slutet av 1300-talet inledde osmanerna (turkarna) erövringen av området, men den albanske nationalhjälten Gjergj Kastrioti, vanligtvis kallad Skanderbeg (Skënderbeu), lyckades samla klanerna till enat motstånd. Under ett kvarts sekel höll de osmanerna stången. Tio år efter Skanderbegs död 1468 införlivades Albanien med det Osmanska riket och förblev, trots flera uppror, under turkarnas överhöghet fram till 1912.
Landet blir självständigt
Ur kampen för rätten att använda det albanska språket utvecklades under 1800-talets andra hälft en allt starkare albansk nationalism och mer organiserat motstånd. Flera uppror slogs ned.
Hösten 1912 förklarade Balkanförbundets stater – Serbien, Bulgarien, Grekland och Montenegro – krig mot det Osmanska riket. Flera av dem gjorde i samband med kriget anspråk på albanska områden, vilket bidrog till att muslimska och kristna ledare utropade Albanien som en självständig stat i november 1912.
När ett fredsavtal slöts vid en stormaktskonferens i London i maj 1913 erkändes Albanien som självständigt, men ungefär hälften av den albanska befolkningen hamnade i angränsande länder. Serbien fick bland annat provinsen Kosovo, och Grekland fick andra albanska områden.
Kommunister tar makten
Stormakterna utsåg en preussare, prins Wilhelm av Wied, att styra Albanien, men folkligt motstånd och första världskrigets utbrott fick honom att lämna landet redan efter ett halvår.
Efter kriget hotades landet av en ny delning, vilket albanerna lyckades avvärja vid en fredskonferens i Paris 1920.
Efter några år av inre strider tog Ahmet Zogu, en klanhövding från norra Albanien, makten 1925 med hjälp från bland annat Serbien. Han styrde landet diktatoriskt och lät 1928 utropa sig till kung under namnet Zog I. Han ingick en militär och politisk allians med det fascistiska Italien, men 1939 ockuperade italienarna Albanien och lät upprätta ett Storalbanien där Kosovo och de albanska delarna av Makedonien ingick. Kungen flydde utomlands med statskassan.
Hösten 1943 kapitulerade Italien för de allierade, och de italienska ockupationstrupperna i Albanien ersattes av tyska. I juli samma år hade en partisanarmé upprättats på initiativ av kommunistpartiet, som bildats två år tidigare. Partisanerna och andra väpnade organisationer med nationalister och rojalister stred inbördes samtidigt som de försökte driva ut ockupationsmakten. Kommunisterna segrade i inbördeskriget och i oktober 1944 bildade de en provisorisk regering under ledning av Enver Hoxha. Kort därefter hade partisanerna fördrivit alla utländska trupper.
