De belarusiska områdena tillhörde först Kievriket och sedan det Litauiska storhertigdömet, som blev en union mellan Polen och Litauen. Polens delning i slutet av 1700-talet ledde till att Belarus inlemmades i det tsarryska imperiet, med förryskning och ortodox religion. Efter första världskriget blev Belarus en sovjetrepublik med hårt förtryck. Andra världskriget blev förödande för Belarus, som först ockuperades av Nazityskland och därefter åter intogs av röda armén.
Belarus (Vitrysslands) historia
ANNONS
ANNONS
ANNONS
ANNONS
Belarusisk nationalism
Från 1800-talets mitt växte det nationella självmedvetandet i Belarus. 1863 manade upprorsmannen Kastus Kalinowski till revolt mot tsaren. Många belarusier tog till vapen, men bondehären krossades av ryska trupper. Kalinowski, idag sedd som anfadern för belarusisk nationalism, hängdes 1864.
Vid slutet av 1800-talet började Belarus industrialiseras, men få gagnades av den nya tidens utveckling. Istället bredde arbetslöshet och fattigdom ut sig. Många valde att söka lyckan på andra håll. 1867–1917 emigrerade nästan 1,5 miljoner belarusier till främst USA och Sibirien.
Sedan Ryssland 1905 förlorat i krig mot Japan krävde Belarus ökad autonomi. Den ryske tsaren tvingades ge efter, och det belarusiska språket blev åter tillåtet, liksom belarusisk litteratur och andra kulturyttringar.
Första världskrigets frontlinje klöv Belarus i två delar. Vid februarirevolutionen i Ryssland 1917 bildade belarusiska nationalister och socialister ett råd i Minsk som eftersträvade visst självstyre för Belarus. Men när de ryska kommunisterna, bolsjevikerna, tog makten i november 1917 sändes trupper till Minsk och rådet upplöstes. Bolsjevikerna fick dock retirera undan framryckande tyska trupper, och i Brest-Litovsk-freden i mars 1918 fick Tyskland större delen av Belarus.
Samma månad utropade belarusiska nationalister den Belarusiska nationella republiken, men tyskarna erkände inte den nya statsbildningen. När tyskarna senare under året drog sig tillbaka ockuperade bolsjevikerna på nytt Minsk, och en belarusisk socialistisk sovjetrepublik proklamerades den 1 januari 1919. En månad senare förenades Belarus med Litauen i en litauisk-belarusisk sovjetrepublik med Vilnius som huvudstad.
Sovjetrepubliken Belarus
I april 1919 gick polska trupper in i Litauen och Belarus, och båda förklarades vara delar av Polen. Först den 31 juli 1920 återtog bolsjevikerna Minsk, och i augusti återupprättades den socialistiska sovjetrepubliken Belarus, medan Litauen blev självständigt. Belarus omfattade endast östra delen av det område som befolkades av belarusier. De västra delarna tillföll Polen genom Rigafördraget 1921. När Sovjetunionen upprättades 1922 blev Belarus en av delrepublikerna.
Under det sovjetiska systemet var alla partier utom kommunistpartiet förbjudna och all egendom förstatligades. Men det kaos som rådde efter inbördeskriget i början av 1920-talet fick den sovjetiske ledaren Vladimir Lenin att göra vissa avsteg från sina planekonomiska principer. Viss privat företagsamhet tilläts inom jordbruk, handel och småindustri. Under 1920-talet utvecklades Belarus såväl kulturellt som ekonomiskt. Många belarusier fick det bättre ställt, det belarusiska språket var tillåtet och kulturen blomstrade. Vid mitten av 1920-talet återfick Belarus också landområden i öster som ryssarna tidigare ockuperat.
När Josef Stalin tog makten vid 1920-talets slut hårdnade styret från Moskva. 1928 inleddes en brutal kollektivisering av jordbruket och privata jordlotter slogs samman till stora jordbrukskollektiv. Kampanjen mötte starkt motstånd från de belarusiska bönderna. Bondeuppror bemöttes med förvisningar och fängslanden. Historieböckerna skrevs om för att visa att det belarusiska folket alltid strävat efter att vara en del av Ryssland. Förföljelserna i början av 1930-talet riktades särskilt mot belarusiska nationalister och intellektuella men kom 1936–1938 att omfatta alla grupper av befolkningen. Idag uppges från belarusiskt håll att två miljoner människor föll offer för Stalins terror under denna period.
Polska och ryska Belarus förenas
Belarusierna i Polen efter 1921 fick en annan historia. I början var denna nybildade polska stat tolerant mot minoriteter, men sedan skärptes tonen. Östra Polen, där belarusierna bodde, förföll ekonomiskt, och många emigrerade till USA och Frankrike. Under marskalk Józef Piłsudskis styre (1926–1935) förföljdes belarusierna i Polen. När röda arméns trupper i september 1939 tågade in i östra Polen jublade många och hälsade Sovjetunionen som en befriare. Det polska, västra Belarus förenades med det ryska, östra Belarus. Men många jublade för tidigt. Cirka 300 000 människor från västra Belarus deporterades till sovjetiska arbetsläger 1939–1941.
Andra världskriget blev förödande för Belarus, som 1941 ockuperades av Nazityskland. Under den två år långa ockupationen fick cirka 2,2 miljoner belarusier sätta livet till, bland dem större delen av republikens judiska befolkning. Mer än en miljon byggnader förstördes, och städer som Minsk och Vitebsk lades i ruiner.
När röda arméns trupper ännu en gång trängde in i landet flydde många belarusier västerut. Övergreppen fortsatte, men nu stod ryssar för förtrycket. Stalin beordrade omfattande deportationer av belarusier som samarbetat med nazisterna eller suttit i tyska arbetsläger. Vid Jalta-konferensen 1945 bekräftade de allierade att den så kallade Curzon-linjen skulle bli Belarus västgräns, vilket betydde att landets bägge hälfter återförenades.
Läs i Landguiden om Belarus (Vitrysslands) historia - tiden efter andra världskriget och framåt.
FÖRFATTARE
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
Sidan uppdaterad:
15 augusti 2024
Ursprungligen publicerad:
14 oktober 2010
