Klippmålningar i Borkou och Ennedi visar att norra Tchad under 600-talet före Kristus ingick i ett omfattande bosättningsområde från floden Indus i Indien till Atlanten. I centrala Sahara fanns på den tiden rikligt med vatten och längs stränderna bodde människor som brukade jorden. Där fanns också djur som elefanter, noshörningar och giraffer.
Genom sitt geografiska läge har Tchad under historien varit en skärningspunkt för handelsvägarna genom Sahara. Kring dessa karavanleder bildades mot slutet av första århundradet f Kr en rad rivaliserande småstater. Mest framgångsrikt blev många sekler senare kungadömet Kanem-Bornu som grundlades på 900-talet e Kr.
I slutet av 1000-talet lät den regerande monarken i Kanem omvända sig till islam. De muslimska rikenas ekonomi byggde till stor del på slavhandel. Slavarna fångades in under räder söderut där statsbildningarna var svaga och där befolkningen inte kunde bjuda mycket motstånd.
Under kung Idris Alooma i slutet av 1500-talet utvidgades Kanem-Bornu betydligt. Alooma utövade ett feodalt välde där mark förlänades till lojala krigare. Han var en hängiven muslim som byggde moskéer och bytte traditionell afrikansk rättsskipning mot islamisk.
På 1800-talet började Frankrike intressera sig för området. Mot slutet av århundradet tog den sudanesiske erövraren Rabah kontroll över de muslimska rikena och bildade en militärt stark stat, som gjorde motstånd mot fransmännen. Rabah besegrades dock av kolonisterna 1900. Samma år blev Tchad ett franskt militärt territorium och protektorat. Det inlemmades 1908 i kolonin Franska Ekvatorialafrika. I de norra delarna fortsatte befolkningen att göra motstånd och strider pågick fram till 1930.
Läs i Landguiden om Tchads moderna historia från 1958 och framåt.
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
