På 1000-talet lade Olav Haraldsson grunden till ett enat Norge. 1380 inleddes mer än fyra sekler av dansk-norsk union med styre från Köpenhamn. Danmark tvingades avstå Norge till Sverige 1814, och den svensk-norska unionen varade till 1905. Arbeiderpartiet inledde sitt långa regeringsinnehav 1935.
Vikingatidens Norge
Norge var i forntiden delat i en mängd småriken, fylken, där vikingahövdingarna och sedan kungarna kämpade om större områden. Harald Hårfagre blev sannolikt herre över kusttrakterna omkring år 900 e Kr.
Men den förste som lyckades lägga grunden till ett enat Norge var Olav Haraldsson, som i början av 1000-talet tog kontroll inte bara över kustområdena utan också över det inre av Norge.
Åtskilliga norska vikingar begav sig västerut. Olav hade under ett vikingatåg mot England antagit kristendomen och blev sedan den som med hårda medel fullbordade Norges kristnande. Kungen var kyrkans överhuvud och religionen blev en viktig faktor för att knyta samman det svårtillgängliga landet. Olav blev efter sin död i slaget vid Stiklestad 1030 förklarad som Norges nationalhelgon.
Inbördesstrider rasade sedan mellan olika tronpretendenter tills Håkon Håkonsson under andra hälften av 1200-talet tog kontroll och genomdrev att den äldste äktfödde kungasonen skulle få arvsrätt till tronen. Under Håkons tid kom Island och Grönland under norskt styre, handeln blomstrade och Bergen blev en ledande handelsstad. I slutet av 1200-talet beviljades de tyska köpmännen omfattande handelsrättigheter, vilket skulle visa sig ödesdigert för Norges ekonomiska självständighet.
Dåliga tider för Norge
Senmedeltiden kännetecknades av nationell tillbakagång i Norge, ekonomiskt, politiskt och socialt. I mitten av 1300-talet förlorade Norge mellan en tredjedel och hälften av sin befolkning genom digerdöden och merparten av jordbruket lades för fäfot. Det tyska handelsförbundet Hansan fick ett allt fastare grepp om utrikeshandeln, Bergen blev en betydande hansestad och centralmakten försvagades.
År 1380 inleddes mer än fyra sekler av dansk-norsk union (som från 1397 utgjorde Kalmarunionen inklusive Sverige). Norge behöll formellt sina egna lagar, men de högre ämbetsmännen var danskar och förvaltningsspråket var danska. Landet styrdes alltmer från Köpenhamn och när Kalmarunionen upplösts blev Norge formellt en dansk provins 1536. Samtidigt genomfördes den protestantiska reformationen, den motrörelse mot katolicismen som spreds över Europa under 1500-talet.
1600-talet
Hansans upplösning på 1600-talet och växande norsk trävaruexport till bland annat Nederländerna och Skottland ledde till en ny ekonomisk uppgång. Sjöfartens betydelse ökade, fiskeexporten växte och kung Kristian IV uppmuntrade bergsbruket i Norge och anlade flera nya städer. I krig med Sverige förlorade Danmark Jämtland, Härjedalen och Bohuslän, men Danmarks försvagning förbättrade Norges ställning i unionen. När kungligt envälde införts i Danmark på 1660-talet lydde dock Norge direkt under den danske kungen.
Banden till Danmark försvagas
Efter det stora nordiska kriget (1716–1718) inträdde en lång fredsperiod. Norsk sjöfart, fiske och handel kunde utvecklas ostört. Men när Danmark 1807 anslöt sig till det franska kontinentalsystemet (Napoleons plan för att hindra export från Storbritannien till kontinenten) inkluderades Norge i blockaden, vilket i kombination med missväxt ledde till hungersnöd.
Blockaden innebar att Norge fick ta ansvar för sitt eget styre, då förbindelserna med Danmark försvagades. Genom freden i Kiel 1814 tvingades Danmark avträda Norge till Sverige men danskarna fick behålla de tidigare norska områdena Island, Grönland och Färöarna.
Svensk-norska unionen
I Norge hade kraven på självständighet vuxit sig starka. En vald riksförsamling utarbetade en norsk författning på Eidsvolls bruk och utsåg den 17 maj 1814 den danske prinsen Kristian Fredrik till norsk kung. Den svenske tronföljaren Karl Johan drog dock på fälttåg in i Norge och militären slog på ett par veckor ner självständighetsförsöket.
I fredsavtalet, den så kallade konventionen i Moss, stadgades att kungen av Sverige även skulle vara Norges kung, men norrmännen fick i stor utsträckning behålla sin nya grundlag som var mer demokratisk än den svenska. Norge var mindre ståndsuppdelat än Sverige och den nya nationalförsamlingen fick bara en kammare.
Mitten av 1800-talet kännetecknades i Norge av folkrörelseaktivitet, föreningsbildande och folkupplysning som blev en viktig övning för politisk verksamhet. Krav på bredare folkstyre och kamp mot den gamla ämbetsmannaregimen förenade småbönder, yngre köpmän, hantverkare och akademiker. Dessa liberala och mestadels unionskritiska kretsar, som 1884 skulle komma att bilda partiet Venstre, krävde demokrati, parlamentarism och allmän rösträtt.
En allt hårdare maktstrid utvecklades mellan majoriteten i stortinget å ena sidan och den svenske kungen och den norska ämbetsmannaregeringen å den andra. Kungen, uppmuntrad av regeringen, ansåg sig ha veto i grundlagsfrågor och vägrade att rätta sig efter stortingets beslut om en grundlagsändring. Sedan oppositionen vunnit en övertygande seger i ett nyval kulminerade striden med regeringens avsättning genom riksrätt och kung Oscar II tvingades 1884 att släppa fram en Venstreregering ledd av Johan Sverdrup. Norge blev därmed det första landet i Norden med parlamentariskt styre. De konservativa bildade samma år partiet Høire (numera Høyre).
Unionen med Sverige upplöses – självständighet
Unionens existens och det faktum att kungen var svensk hade bidragit till att radikalisera norsk politik. Venstre hade ett trumfkort i sin nationalistiska unionskritik, stödd av bland andra författaren Bjørnstjerne Bjørnson. Venstre drev fram en begynnande sociallagstiftning och kunde efter nya valframgångar genomdriva allmän rösträtt för män 1898 – kvinnor fick rösträtt 1913. Det kungavänliga Høyre tvingades ompröva sitt unionsförsvar i fruktan för att den politiska makten skulle drivas längre till vänster. Partiet anslöt sig 1904 till Venstres krav på ett eget norskt konsulatväsen samt en utrikesförvaltning, och venstrepolitikern och skeppsredaren Christian Michelsen bildade en nationell samlingsregering.
Konflikten med Sverige i konsulatfrågan ledde till regeringskris i Oslo. När kung Oscar II vägrade ingripa tog stortinget i juni 1905 tillfället i akt och förklarade att denne inte längre fungerade som norsk kung. En norsk folkomröstning gav ett överväldigande stöd för unionsupplösning och efter förhandlingar i Karlstad upplöstes unionen formellt i september 1905. Den danske prinsen Carl utsågs till norsk kung under namnet Haakon VII.
Under första världskriget höll sig Norge neutralt. Landet gick in i Nationernas förbund (föregångare till dagens FN) 1920 och tillerkändes överhögheten över Svalbard (Spetsbergen). Under 1910- och 1920-talen styrdes Norge omväxlande av Venstre- och Høyre-regeringar. Klassmotsättningarna var skarpa och strejkerna utdragna.
Den ekonomiska krisen i slutet av 1920-talet drabbade jordbruket hårt. Bondepartiet (grundat 1921) fick därmed ökat stöd och kunde 1931 bilda sin första regering. 1935 gjorde Bondepartiet och Arbeiderpartiet (bildat 1887) upp i det så kallade kriseforliket, ett socialpolitiskt program och stöd till jordbruket. Därmed kunde Arbeiderpartiet inleda tre decennier av nästan oavbrutet regeringsinnehav. Statsminister blev före detta sågverksarbetaren Johan Nygaardsvold.
Läs i Landguiden om Norges historia - fr.o.m andra världskriget och framåt.
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
